Gunnar Hyltén-Cavallius tar sig an Jakob E:son Söderbaum studie  om modern konservatism  om konservativt tankegods i vår tid. Hyltén-Cavallius  ser en nytta med boken som han menar är en god hjälp på kort och lång sikt, nu närmast inför kyrkovalet och därefter inför riksdagsvalet nästa år.

Under 1960-talets första del var ett par kusiner medlemmar i Konservativ Skolungdom. Knappast någon höjde väl då på ögonbrynen; det var inte ovanligt att läroverksungdom engagerade sig på den politiskt högra planhalvan. 

Men så kom 68-vågen med ambitionen att städa ut allt omodernt och nattståndet. Ut åkte konservatismen. Nu gällde det att vara medveten och därmed socialist. Vi vet hur historien utvecklade sig. Även om revolutionen uteblev kom skaror av röda intellektuella att sätta avtryck på samhällets institutioner som förvaltning, massmedia, kyrka. 68:orna kallade sig inte alltid marxister. De omfattade ofta andra rörelser avknoppade från den revolutionära rörelsen. 

Men inte alla lät sig lockas med. Många hade anat något annat att bygga en politisk åskådning på, annorlunda än socialismens sociala ingenjörskonst eller liberalismens ofta extrema individualism. Inte heller den så kallade marknaden kunde i längden ge tillfredställelse. Det som framstod som värdefullt kunde vara ting som historiemedvetande, tradition och de små gemenskaperna.  

Fler och fler upptäckte konservatismen. Den kunde ses som ett arv att ta emot och tradera vidare till nya generationer. Fler än en av de radikala ”kom ut” efter att ha omprövat sin gamla världsbild. Ett aktuellt tidens tecken är artikelserien Vänsterns ’avhoppare’ som nu publiceras i Svenska Dagbladet.

Nyligen har en bok utgivits som grundligt låter läsaren sätta sig in i denna tredje åskådning vid sidan av socialismen och liberalismen. Jakob E:son Söderbaum har publicerat Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020). Författaren, tidigare riksdagskandidat för Kristdemokraterna, har läst in sig i litteraturen och dessutom samtalat med åtskilliga konservativa. 

Den moderna formen av konservatism räknar sina rötter från den brittiske politikern Edmund Burke. Hans ”Reflektioner om Franska revolutionen” (1790) kom att bli startskott för konservatismen i modern tid. Men det skulle dröja innan Burkes tankar fick genomslag. Först under 1900-talet växte en mera sammanhängande tankeströmning fram, inte minst tack vare engelsmannen Roger Scruton. Han var skolad filosof och upphovsman till en lång rad böcker. På svenska finns bland annat ”Filosofi för den moderna människan” och ”Kultur räknas”. 

Burke tog avstånd från Franska revolutionen på grund av dess nedbrytande av civilisationen. Han vände sig, skriver Söderbaum, ”mot dess pöbelanda, dess hån mot både bildning och kulturell förfining, dess hat mot kyrkan och religionen, och dess angrepp på traditioner och kulturbärande institutioner.”

Konservatismen värdesätter den historiska erfarenheten. I motsats till socialismens och liberalismens uppfattning att människan föds god hyser de konservativa en realistisk människosyn – somliga skulle säga: en pessimistisk. Men det torde vara mera konstruktivt att bygga det gemensamma samhället med insikt om människans dubbelhet av både gott och ont.

En livaktig kliché är att konservativa förespråkar status quo. Intresseväckande är därför framställningens resonemang om konservatismens välvilliga inställning till mycket i upplysningen och Franska revolutionen. Det är de radikala politiska upplysningsidéerna man alltid velat ta avstånd ifrån. Konservatismen är i motsats till dessa främmande för en utopisk vision om ett drömsamhälle och skapandet av ”en ny människa”. Socialism och liberalism utgår ifrån abstrakta idéer om hur samhälle och individer borde vara, menar Söderbaum. 

Viktig är distinktionen om nationalismen. Liberala och socialister tenderar att poängtera det globala. Konservativa sätter nationen högt. Men nationen är, skriver Söderbaum, ”i grunden ett socialt koncept, inte ett biologiskt eller politiskt, och konservativa behandlar den på det sättet i termer av en ömsesidig upplevelse av gemenskap mellan ett samhälles invånare.” Härmed sätts en spärr mot nationalsocialism och fascism. 

Ett annat drag i modern konservatism är betoningen av förvaltarskap och försiktighet. Konservativa är ofta skeptiska till sådan som är nytt, obeprövat och trendigt. Förvaltarskapstanken går utmärkt väl tillsammans med samtidens idé om återbruk. 

Läsaren får klart för sig att det inom konservatismen finns två huvudriktningar: socialkonservatismen (dit Söderbaum uppenbarligen räknar sig) och liberalkonservatismen (”thatcherismen” hör hit). Den senare riktningen förefaller mest obenägen att värdesätta statens styrning i samhället. E.H.H. Green har i ”Ideologies of Conservatism” tagit upp om hur privatliv politiserats av kampanjgrupper som feminister och gayaktivister och hur ”det religiösa livets hade politiserats av ett radikalt prästerskap som fokuserade på sociala och politiska frågor snarare än på andliga”. Det senare fenomenet har i forskningen kommit att benämnas 68-kyrkan. 

Jakob E:son Söderbaum har med sin studie på ett pedagogiskt sätt fyllt ett tomrum när det gäller kunskap om konservativt tankegods i vår tid. Förhoppningsvis kan boken vara till god hjälp på kort och lång sikt, nu närmast inför kyrkovalet och därefter inför riksdagsvalet nästa år.

Gunnar Hyltén-Cavallius

Präst emeritus, teol.lic.
förf. till ”Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”