De senaste årens utveckling av debatten visar på hur två nya företeelser i opinionsbildning och debatt fått fäste. Metoder som sedan många år utvecklats i det postmarxistiska kluster där bland annat Muslimska brödraskapet ingår. Metoder som är väl kända internationellt och som innefattar inte bara “Lawfare” utan även hur akademin, med sin höga status, i flera fall producerat något som har mindre med forskning att göra utan mer av opinionsbildning med avsändare som inte vill synas allt för mycket.

Begreppet ”Lawfare” är en tämligen ny, och än så länge sällsynt term i den västeuropeiska debatten i allmänhet och i den svenska i synnerhet. Definitionen av begreppet användes först i en uppsats 2001 av Charles Dunlap Jr och definierar begreppet Lawfare som att med juridiska medel i domstolar använda ett lands lagstiftning mot dem själva av främmande makt i syfte att vinna politiska, ekonomiska eller territoriella fördelar. Men även tidigare har metodiken tillämpats av bland annat Kina. 1996 uppmanade Kinas dåvarande president Jian Zenin sina juridiska experter att tillämpa ”internationell lag som vapen” och strategin kan spåras tillbaka till 1600-talet om än i enklare former.

Sedan dess har begreppet fått än mer relevans och fäste vilket resulterade i att den brittiska regeringen 2011 tog fram ett s.k. Green Paper med råd och anvisningar hur den brittiska regeringen skulle skydda sig, och framför allt mot att sekretessbelagd information mot krafter som använder den brititska konstitutionen mot den brittiska regeringen skulle avslöjas i domstol i politiska syften.

I den allmännpolitiska debatten, kanske framför allt i religionsdebatten och kritiken mot islam och islamism är målet mellan nn och staten Österrike som slutligt avgjordes i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. En kvinna hade på en föreläsning om islam menat att Profeten Muhammed var pedofil genom att ha gift sig med en minderårig. Kvinnan dömdes för att ha riskerat den religiösa freden till böter för detta. En dom som i sig kom att påverka den österrikiska debatten, kritiken och granskningen om islam och islamism.

I Sverige har forskaren Aje Carlbom, biträdande professor vid Malmö universitet berört begreppet applicerat på det förtalsmål som Muslimska Mänskliga Rättighetskommiténs talespersoner Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil mot Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson (S). Att genom de legala systemen driva opinion. För oavsett utgång eller om de inledda processerna har relevant lagstöd så skapas en känsla av obehag hos motparten som då anpassar sig och antingen mildrar sin kritik eller i värsta fall upphör med granskning av till exempel radikala miljöer som kan kopplas till det fascistiska Muslimska brödraskapet.

Akademiska plattformar – Kraftigt verktyg för desinformation och opinionsbildning

Ett annat exempel på desinformation och opinionspåverkan sker genom att använda sig av olika akademiska plattformar för att sprida information som inte nödvändigtvis behöver vara falsk. Den kan vara selektiv eller på annat sätt kraftigt beskuren för att skapa en viss bild. En bild som befästs då avsändaren i andra sammanhang representerar ett varumärke som inte kan ifrågasättas. Ur ett definitionsmässigt perspektiv inom det vidare begreppet informationskrig ligger detta nära begreppet ”Fake news”.

Det senaste exemplet är bara någon vecka gammalt där det idag råder stora frågetecken är forskaren Andreas Kriegs, verksam vid Kings College i London, opinionsartikel på Politics Today. Utöver att själva publiceringsplattformen grundats och kontrolleras av det turkiska regeringsbärande partiet AKP, som står det Muslimska brödraskapet nära, vill inte Krieg svara på frågor kring hans forskningsmetoder. 

Det finns inga spår av vare sig Krieg eller de institutioner han är verksam vid i de arkiv eller de myndigheter han påstått sig granska. Någon, som inte vill träda fram och som Krieg inte vill identifiera, har gjort arbetet åt honom och det finns inga spår av att han själv genomfört någon som helst källkontroll av det han fått till sig.

Relaterat: Politiserad forskning leder till önskat resultat

I Sverige finns motsvarande exempel kopplat till Uppsala Universitet vid minst två större tillfällen som bägge fick stort genomslag. Vid bägge tillfällena var den Teologiska institutionen inblandad.

2018 genomförde Myndigheten SST, den myndighet som ansvarar för fördelningen av statsbidrag till trossamfunden, en seminarieserie om de olika islamistiska inriktningarna i sambarbete med Uppsala Universitet och Södertörns högskola. Tanken var att seminarieserien skulle ge en mer nyanserad bild av grupperingarna. 

Relaterat: Så genomför Brödraskapet seminarier under falsk flagg

Men, visade Ledarsidornas granskning, hela det första seminariet som genomfördes vid Uppsala universitet var noga regisserat redan från början av Muslimska brödraskapets nätverksorganisation Ibn Rushd och professor Mattias Gardell. 

Denna regi, som omfattade en planering ner till den enskilda frågestunden läckte ut till de paneldeltagare som bjudits in, docent Aje Carlbom samt docent Magnus Ranstorp som till slut avböjde att delta. Bland annat försökte företrätdare för Ibn Rushd ändra i Carlboms talepunkter samt att Gardell ville styra Carlboms framträdande så att den senares forskningsresultat kunde tonas ned. Myndigheten SST:s projektledare var under hela planeringsprocessen medveten om Gardells och Ibn Rushd förhållningssätt genom att vara med på samma maillistor.

Utan att reagera.

Ett annat exempel på hur forskningsinstitutioner som Uppsala Universitet utgör plattform för att sprida falska eller kraftigt vinklade påståenden och skapa en legitimitet är Mattias Gardells medverkande i framtagandet av den turkiska tankesmedjan SETA:s rapport om islamofobi.

Relaterat: Uppsalaprofessor presenterar falska uppgifter om islamofobi 

Gardell presenteras i rapporten som forskare vid och företrädare för Uppsala universitet. I det svenska avsnittet pekar Gardell ut bland annat riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (ober.) samt docent Aje Carlbom som svenska reprentanter för islamofobi och andra klandervärda egenskaper utan angivande av källor eller att Gardell själv satt sig i kontakt med de han pekat ut inför publiceringen. SETA:s rapport fick stort internationellt genomslag.

Men.

Kontroller som Ledarsidorna genomfört vid Uppsala universitet och den Teologiska institutionen visar att universitetet hållits helt ovetande om Gardells samarbete med SETA samt att Gardells bidrag inte kvalitetssäkrats genom en s.k ”peer review” vid universitetet. Uppsala universitet tog i efterhand avstånd från denna del av Gardells forskning vid teologiska institutionen men då rapporten publicerats i annat land och under annat huvudmannaskap, SETA, inte kunde göra något mer åt det.

De påståenden Gardell gör i denna rapport kan därmed stå oemotsagda och  leva vidare i en internationell kontext utan åtgärder.