När nu Nato-frågan slutligen är avgjord, efter en rad med politiska lappkast, krumbukter och parti-interna konvulsioner, återkommer den politiska vardagen. En vardag som innefattar en rad frågor, problem och vardagsärenden som måste finna sin lösning om inte Sverige skall kastas in i ännu en kris menar Björn Törnvall.

Söndagen den 15 maj 2022 klockan 18.00 fick vi reda på hur de svenska Socialdemokraterna ser på en ansökan om medlemskap i Nato. Då hade (S) tänkt färdigt och hållit sina ”dialoger”, som enligt uppgift bara en femtondel av de inbjudna medlemmarna ville delta i. Från klockan 18.00 den 15 maj 2022 vet (S) väljarna hur de skall ställa sig till en ansökan om ett medlemskap i Nato. En inställning, som varken försvarsministern, utrikesministern eller statsministern har kunnat redovisa för egen del innan dess, då de påstod att de inte hade bestämt sig. Men efter klockan 18 den 15 maj 2022, vet de uppenbarligen vad de tycker. 

Detta märkliga skådespel har vi tvingats invänta slutet av, trots att vår stora granne Ryssland sedan den 24 februari fört ett mycket aggressivt och brutalt anfallskrig mot ett annat neutralt grannland, Ukraina. Anledningen till dessa svårbegripliga och tidskrävande åsiktspiruetter inom (S) torde vara, att verkligheten till slut kom ikapp partiets falska bild av vår svenska neutralitet, senare kallad alliansfrihet, vilket omöjliggjorde en fortsatt dimbildning.  

Vi vet idag, att vårt försvar sedan slutet på 1940-talet har samarbetat mycket nära med några stora länder i Nato. Vi har t.o.m. under två amerikanska presidenter, Eisenhower och Kennedy, haft direkta åtaganden till Sveriges försvar från USA. Vi har till vår egen vapenindustri haft full tillgång till de senaste försvarstekniska produkterna från Natoländerna. Vi har anpassat våra vapensystem, våra ledningssystem och övriga förutsättningar för ett gemensamt agerande, vid ett eventuellt anfall på Sverige. Vi har övat kontinuerligt tillsammans och även deltagit i några gemensamma fredsbevarande operationer på senare år. 

Det har genomförts två statliga utredningar i Sverige, som redovisat vad ett Natomedlemskap skulle innebära för åtaganden och fördelar för oss. Flera av våra borgerliga partier med (L) i spetsen, har från 1999 och framåt öppet redovisat, att de beslutat arbeta för ett svenskt medlemskap i Nato. Diskussionerna om för och emot har i åratal förts i massmedia och på platser där människor möts. Ändå anser många till ett medlemskap tveksamma, att ”processen för att komma fram till en ansökan om medlemskap gick för fort” och att de fick för lite information. Var har de varit de senaste tjugo åren? Har de inte följt med i diskussionerna? Läser de inte tidningar, ser de inte på TV om vad som händer i Ukraina?

Nu har en bred majoritet i riksdagen beslutat ansöka om ett fullvärdigt medlemskap i Nato. De som röstade nej var våra bägge partier på yttersta vänsterkanten, (MP) och (V). vilket nog inte förvånade någon. Ideologisk hemvist och övertygelse, överskuggar uppenbart omsorgen om landets försvarsförmåga i deras fall.

När Magdalena Andersson nu lotsat Natofrågan i hamn med benägen hjälp av Finland och förhoppningsvis i samband med detta äntligen, har kunnat förpassa ett antal partiinterna motståndare med Pierre Schori i spetsen, till (S) eget vaxkabinett, återstår ett antal minst lika viktiga, rent av samhällshotande frågor, att omedelbart tackla för regeringen: 

1. Återställandet av vårt idag, genom en alltför snabb nedläggning av fyra kärnreaktorer, farligt begränsade energisystem, där möjliggörandet av en snabb utbyggnad av småskaliga serieproducerade kärnkraftverk på platser där de behövs mest, är enda rimliga alternativet för att kunna överleva som exportberoende industrination. 
2. Slopandet av straffbeskattningarna på drivmedel, inklusive den helt onödiga inblandningen av dyrt biodrivmedel i dieseln, som ökar bränsleåtgången och leder till avskogning i tropikerna för större palmoljeplantager. Vi måste se till att matproduktionen och de landsbygdsboendes ekonomi inte havererar totalt, bara för att utsläppsmotståndarna nu råkat hitta en stark värmebölja i Indien och att man i EU tycker att inblandning av icke fossila bränslen i dieseln är önskvärt. 
3. Återtagandet av kontrollen över de av polismyndigheten identifierade 61 st. ”Utanförskapsområdena” i Sverige, där boende uppdelas på etniska grunder och varken samhällsservicen eller räddningstjänsten idag kan arbeta utan polisskydd. Om polisen efter nyligen inträffade ”Påskkravaller” alls vågar sig in, i de numera klanstyrda bostadsområdena. 
4. Slutligen, vi kan givetvis inte ha ett Sverige, med flest drogrelaterade skjutvapenmord på unga män i Europa. Flera än ett mord per vecka hittills i år, trots alla politikernas mantraliknande försäkringar om ”krafttag mot det oacceptabla gängvåldet”, på våra gator och torg. 

Om inte dessa fyra frågor kan lösas med gemensamma krafter, är vi på väg mot en total kollaps för välfärdssamhället och en social anarki, som vi alla måste göra allt vi kan, även ta till drastiska lösningar, för att stoppa i tid. Att snarast byta ut de ansvariga, som helt misslyckats i sina uppdrag har givetvis högsta prioritet om vi skall lyckas rätta till situationen. Vi måste också sluta lyssna på ”de goda”, som ständigt hittar på nya hinder, mot de krafttag som måste tas för att återställa ordningen. 

Jag avundas sannerligen inte Magdalena Andersson, eller den politiker som får uppdraget efter valet i september. Uppgiften ter sig tyvärr övermäktig, om vi inte alla kan sluta upp med den förda ideologiskt färgade plakatpolitiken och börja arbeta målinriktat och sakpolitiskt tillsammans, gärna över parti- och blockgränserna. Vi måste tro på att detta är möjligt, för att kunna ta Sverige ur den alltmera hotande och rent av samhällsfarliga kris, som vi nu befinner oss i, på grund av ett antal politiska felbeslut bakåt i tiden.  

Björn Törnvall