I skymundan av dagens misstroendevotering mot statsrådet Morgan Johansson (S) sker en annan politisk utveckling som kan visa sig få ännu värre konsekvenser på rättsområdet än den som Johansson har ett direkt ansvar för idag. Moderaterna är påfallande, nästintill illustrativt tafatta inför den situation som provocerats fram av kommunalrådet Christian Sonesson (M).

Familjen Al-Hariri skulle få ett nytt hem i Staffanstorp – men kommunen vägrade ta emot dem. Hade något liknande hänt i våra nordiska grannländer hade ansvariga politiker eller tjänstemän straffats, enligt Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt.

– Det här är inget man vill se i en rättstat, säger han.

Beslutet om ett totalstopp för kvotflyktingar togs i kommunstyrelsen i Staffanstorp redan i mars. Motiveringen var att kommunen vill prioritera ukrainska flyktingar. Beslutet innebär att Staffanstorp går emot svensk lagstiftning.

– Lagstiftning eller inte. Den här lagen är djupt ifrågasatt, sa Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande, till DN inför familjen Al-Hariris ankomst.

Sonesson lämnar efter tolv år kommunpolitiken när han nu kandiderar till riksdagen.

Utöver det uppenbara dilemmat som Sonesson satt fingret på, att en kommun kan vägra följa gällande lagstiftning utan egentliga repressalier, så ställer det moderaterna som helhet i strålkastarljuset. Moderaterna för fram en representant som kandidat till Sveriges lagstiftande församling som förbehåller sig rätten att för var tid välja och välja bort vilka lagar som han avser följa.

Med argumentet att lagen är ifrågasatt.

Moderaterna å sin sida profilerar sig rent generellt att stifta fler repressiva lagar och förordningar för att komma tillrätta med inte bara den ökande kriminaliteten utan även stora delar av de integrationsproblem som Sverige nu står inför. Problem som lett till en hitintills rekordartad utveckling av utanförskapsområden, arbetslöshet och ond bråd död.

Och moderaternas tystnad, främst den tystnad som omger partiledaren Ulf Kristersson och den rättspolitiske talespersonen Johan Forsell gör inte saken bättre för moderaterna. Ett parti som inte dragit sig för att tidigare ha dessaouverat riksdagsledamöter som Hanif Bali när denne inte dansat i takt med partiledningen.

Ingen representant har som Bali fått se sig fråntagen sina uppdrag offentligt utan en möjliighet att försvara sig och Bali lämnar nu riksdagen för att ägna sig åt lokalpolitik i Österåker, en av Stockholms mer välmående förorter. En kommun som står långt ifrån de integrationsproblem som präglar Stockholms stad med områdena på Södra Järvafältet. 

Balis vardag  som kommupolitiker kommer istället präglas av en miljö där de stora konfliktytorna istället handlar om väg-, vatten- och avloppsfrågor, bygglovsärenden och inför kommande mandatperiod motståndet mot kommunalrådet Michaela Fletchers (M) vision om at bygga ett hem för vård i livets slutskede.

Den senaste konflikten som rörde upp känslor handlade om kommunen skulle hissa den ukrainska flaggan framför kommunhuset eller inte.

Känslan av att Bali fått utstå en politisk degradering som bottnar i hans internopposition går inte att komma ifrån. 

Samtidigt behöver Balis partikamrat Christian Sonesson inte bry sig eller oroa sig nämnvärt för konsekvenserna av hans de facto lagtrots och att han sätter moderaternas hela rättspolitiska trovärdighet på spel. Som riksdagsledamot kan det inte uteslutas att han i likhet med idag för var tid väljer vilka lagar som han ska följa för dagen. Att det räcker med att en av riksdagen beslutad lag är ”ifrågasatt” för att den inte ska gälla.

SKR:s tidigare ordförande, moderaten Anders Knape, hade inget val efter att delgivits misstanke om brott något han hade invändningar mot. Mot en lag han såvitt känt inte haft några invändningar mot. Knape avgick, Sonesson sitter kvar.

Moderaternas tystnad i detta är talande och samtidigt förbryllande. 

Vad är det som gör att partiet går hårdhänt fram mot en ledamot och företrädare som Hanif Bali som såvitt känt alltid honorerat fattade majoritetsbeslut samtidigt som partiet släpper igenom Christian Sonesson som öppet trotsar majoritetsbeslut fattade av Sveriges lagstiftande församling. Finns det en etnisk markör eller är allt en fråga om internt maktspel?

I förlängningen, om moderaterna släpper igenom kandidater som tycker att de kan välja och vraka mellan de lagar de vill följa för dagen, vad det är som då ska motivera enskilda medborgare att följa alla lagar som sedan Christian Sonesson är med och stiftar. Moderaterna som parti är svaret skyldiga eftersom frågan är större nu än den enskilda kandidaten det är fråga om.

Är det numera ens lönt att lyssna på Johan Forsells och Ulf Kristerssons löften om hårdare tag eller ska vi byta kanal?