Är den biologiska mångfalden så hotad som allt fler vill göra gällande? Eller är det en myt och vandringssägen bland alla andra inom miljörörelsen? Karl Hedin slår hål på argumenten och pekar på vad som egentligen ligger i vågskålen i årets val till riksdagen.

Dagligen hörs i ”Main stream media” och i ”Public service” larmrapporter om att det pågår en massutrotning av arter i världen. Om det kan jag inte yttra mig, men det torde vara rimligt att påstå att om det finns problem med att arter försvinner på andra ställen i världen, kan vi inte lösa dem här. 

Vad har vi då att oroa oss för här i Sverige? Vem vet något om artutrotning i Sverige. Jag vänder mig till SLU:s Artdatabanken, som är ett kunskapscentrum för arter och naturtyper. De arbetar med faktainsamling, information och forskning om biologisk mångfald i Sverige och ger ut en rapport, där arter klassificeras efter risk att bli utrotade. Den kallas för rödlistan. 

Informationsbasen för rödlistan är ingalunda vetenskaplig, men den är nog ändå det bästa man kan få tag i. Listan baseras framför allt på vad enskilda intresserade rapporterar in. Den senaste rapporten 2020 berättar att man undersökt 21 740 arter och av dem har man listat 4 746, varav man anser att 2 249 är hotade. 

Relaterat: Hotet från miljöbalken ökar

Jag läser vidare och ser, att för att hamna bland de hotade arterna så har observationerna av arten minskat eller också finns de i väldigt små populationer. Artdatabanken anser att det finns ca 65 000 arter i Sverige.

Sedan mitten av 1800-talet har drygt 200 arter försvunnit från Sverige. Flertalet av dem var aldrig särskilt vanliga här. De som är borta har därför begränsad inverkan på de svenska ekosystemen. Samtliga av dessa så kallade utdöda arter i Sverige finns dessutom kvar i andra delar av världen. Alltså 200 arter av 65 000, har på 170 år inte hittats i Sverige. Om de finns utanför landets gränser, vad är då problemet med att de inte finns i just vårt land? Det finns ju ändå nästan 65 000 kvar att studera.  

Relaterat: Miljöpartiets politik hotar sötvattentillgången

Begränsad kunskap hos väljare

Svensken i allmänhet har en begränsad kunskap om landets antal arter, ca 300 är nog maximalt vad man kan räkna upp. När jag ibland ställer frågan, vilken art saknar ni, är svaret oftast ”ingen”. Ur min synvinkel är naturen inget museum, miljöer förändras vilket innebär att de arter som trivs där förändras när miljön förändras, det är det naturliga. Människan kan inte frysa naturen i ett tillstånd, där inget förändras. I den skräckpropaganda som nu basuneras ut, verkar detta ändå vara målet.

Det som utmålas som hot, är att risken för utrotning i Sverige ökar om arterna minskar eller är väldigt få. Risk är en sak, faktiskt utfall är en annan. Det utrotas inga arter i Sverige det är några få bland väldigt många som inte hittas just här. Man använder ordet utrotning, som om dessa arter försvinner för alltid. Påståendet är helt fel. Risker får vi leva med här i livet, vare sig vi vill det eller inte. Det handlar hela tiden om en avvägning, mellan risk och möjlighet.

Lösningen på det påstådda problemet anser de, som är oroade för att inte kunna se varenda en av de 65 000 arterna i Sverige, är att förbjuda brukandet av delar av skogen. Detta skall genomföras genom att staten på större områden än i dag, skall tvinga skogsägarna att ändra skogsbruket så att avverkningarna minskar och skogsägarnas kostnader ökar. Jag frågar mig, vad gör skogsägarna för fel? Det påstås att det är fel att bedriva trakthyggesbruk. Det verkar som dessa oroade människor ser detta som ett stort problem.

Trakthyggesbruk har under 70 år bedrivits med stor framgång, om man ser till tillväxt och avverkningskostnad. Är det som ligger bakom kritiken egentligen en konservativ uppfattning, att man inte kan se något positivt i förändringar? Allt skall vara som tidigare, svamp och bär i skogen skall finnas där de alltid funnits osv. Den statiska naturen finns inte och kommer aldrig att finnas. 

På samma sätt som el inte kan produceras och distribueras baserat på flummiga ideologier kan vi inte bedriva en kostnadseffektiv skogsindustri, utan ett effektivt skogsbruk. Har vi glömt Fridolins viftande med kolbiten? Nu kommer alla kolkraftverk att behövas, för att vi inte skall tvingas stänga våra industrier eller leva i utkylda bostäder. Var är Fridolin nu med sin kolbit?

Relaterat: Sverige ställs utanför internationellt klimatarbete – Tillför inte något

Det finns, som alltid en annan sida av myntet, som i vanlig ordning inte tas med i diskussionen. Låt mig ta ett exempel; När man lägger ner stora delar av elproduktionen i södra Sverige, får man antingen undvika att förbruka el där, eller köpa från annat håll och göra sig beroende av att andra levererar. Hur ”hållbart” är det när alla i vår omvärld saknar el? Ett är dock säkert, att minskar utbudet stiger priset som konsumenten får betala, om det finns någon el att få. 

Det är andra sidan av myntet för den förtida nedläggningen av kärnkraften. Där är vi nu, det vi så väl visste skulle ske, det skedde. Det var flummiga oansvariga idéer och bristande kunskap, som tog oss hit där vi är. Vem tar ansvaret för det nu?

Nu är samma typ av människor på väg, att stänga av brukandet av skogen. Gör man det kommer följande att hända: Inflödet av råvara till skogsindustrin minskar, vilket innebär att industrin måste minska sin produktion. De människor som byggt upp sin tillvaro på just att producera nyttigheter av den skog som hela tiden förnyar sig via vatten, koldioxid och sol, tvingas göra något annat och troligen flytta.

Därtill skall vi acceptera, att EU vill besluta om att begränsa vårt skogsbruk för att göra stora delar av landets skogar till en obrukad kolsänka. Som en kompensation för andra EU-länders ökande utsläpp av CO2. Vad gör våra riksdagsmän och vår regering för att stoppa detta för Sveriges ekonomi förödande tilltag? Ser vi någon nödvändig mobilisering för att stoppa planerna? Jag gör det inte, vi kanske åter måste luta oss på Finland? 

 Skogsägare som brukat sin skog och varit delaktiga i att skapa dess 100 åriga framgångssaga, får då se sitt livsverk läggas i malpåse eller bli olönsamt. De kommer att få se sin tillvaro, om inte slås i spillror så i varje fall bli väsentligt försämrad. Landsbygdens folk är numera vana vid, att anses vara inget att bry sig om. De skall ta smällen, för att några intresserade fanatiker tillsammans med MSM och Public service pumpar ut dessa utopier och falsarium till dem som inte förstår, men ändå beslutar. När haveriet väl har inträffat, var finns de ansvariga då? Vem tar hand om offren? 

Vem talar om de mycket negativa effekterna för enskilda skogsägare och i förlängningen på det redan hårt ansträngda välfärdssamhället, av att stänga ned det för landet så viktiga skogsbruket nu? På samma sätt som med kärnkraften, visas bara ena sidan av myntet upp. Allt detta dessutom till stor del motiverat av problem, som inte finns i Sverige. 

Det är bland annat detta som ligger i vågskålen, när vi går till valurnorna om några månader.

Karl Hedin

Karl Hedin är civilekonom samt ägare till skogskoncernen Karl Hedin AB, en företagsgrupp han driver och förvaltar i tredje generationen.