“Vi satt tillsammans med judarna i förintelselägren. Vi kan inte förstå att inte varenda en som påstår sig värna våra rättigheter inte tar ställning nu”.

Det skriver två regnbågsdebattörer som valt, och fått, vara anonyma. Av lätt insedda skäl när lamellerna släpper.

Sedan en tid tillbaka börjar lamellerna i samhället släppa. Och vartefter dessa släpper blir utsatta minoriteters situation allt tydligare samtidigt blir friktionen mellan åsikter större, åsiktskorridoren snävare, polariseringen ökar och inte minst: lamellerna släpper.

De principer och de frihetsideal som borde hålla ihop oss klarar inte av det längre.

Pride-rörelsen, eller HBTQIA+ – rörelsen är en sådan som i allt mindre omfattning tillåter avvikande åsikter. Där ett försvar av staten Israel, världens mest HBT-vänliga land, inte är förenligt inom ramen för HBTQIA+ – rörelsens “värdegrund”.

Ett uttalat stöd för staten Israel eller ett engagemang i judars utsatthet, eller att visa sin judiska identitet, är förenat med inte bara hat. Det är förenat med reella hot, hot med ett våldskapital bakom.

Jag har efter mammas bortgång, riksdagsledamoten Barbro Westerholm kommit att engagera mig i denna rörelse eftersom den i grunden är en frihetsrörelse. Men som jag idag allt mer kommit att inse att den utvecklats till något annat.

Det är därför jag publicerar denna text. Av två förtvivlade aktivister. Som är förtvivlade över att de inte kan visa sitt stöd offentligt. Jag gör ett undantag för dessa då jag dels känner dem, dels känner till och förstår deras utsatthet. Så pass utsatta att de inte vågar skriva ut sina namn.

Denna korta text från två anonyma aktivister är lika mycket ett stöd för staten Israel som den är ett rop på hjälp. Smärtsamt att läsa men viktigt. Viktigt att förstå hur långt det tillåtits att gå.

Hur nu lamellerna släpper och hur hatet som tystar får härja fritt i en frihetsrörelse.

Texten nedan:

Vi skäms

Som en del i det som numera kallas hbtqia+ skäms vi. Våra vänner som alltid står upp för oss, som går i de stora Pride-paraderna, för bara några år sedan till och med i Malmö, har utsatts för ett terrorangrepp så stort att det saknas ord för att beskriva det och från det som en gång var vårt community hörs ingenting. Det tydliggör – förutom att communityn tveklöst politerats till vänster – att de flesta i den inte förstått någonting. 

En av våra i svensk lagstiftning erkända nationella minoriteter, våra vänner och allierade mördas, skadas, våldtas och skändas på sätt som inte ens förekommer i skräckfilmer – och vi säger ingenting. Inga byggnader lyses upp, inga flaggor hissas i solidaritet. Det gjordes för Frankrike. Det görs för Ukraina. Men för Israel görs ingenting. 

Och vi skäms, för att vi vet – redan när vi skriver den här texten – att vi inte kommer att våga skicka in den till någon tidning eller ens publicera den på någon av våra egna sociala mediekanaler. Vi är för rädda och vi vet att den rädslan inte är ogrundad. De i Sverige som firar mördandet av civila män, kvinnor och barn för att de är judar- vad tror ni att de skulle göra med oss?

Det är en retorisk fråga. För vi vet. De stenar oss. De hänger oss från lyftkranar. De skär av våra huvuden. De kastar oss från hustak.

Ändå finns det sektioner i Prideparader som kallar sig Queers for Palestine. 

Inga sektioner för judar. Judiska församlingen går för oss ändå. För våra rättigheter. De håller gudstjänst för oss. Men när de slaktas vänder vi bort blicken.

Vi kommer att skicka texten till någon annan som vi vet alltid står på både vår och judars sida.

Vi satt tillsammans med judarna i förintelselägren. Vi kan inte förstå att inte varenda en som påstår sig värna våra rättigheter inte tar ställning nu.

Två regnbågsdebattörer