Svensk livsmedelsproduktion är inte redo för kris eller krig. Under alldeles för lång tid har vi haft en politik som lidit av svag kunskapsnivå, svag förberedelse och svag konsekvensanalys. Den som önskar att vi återigen blir redo för att möta framtida kriser det behöver ta tag i ett batteri av politiska förslag som säkrar grundläggande förutsättningar menar Edward Nordén, säkerhetspolitisk talesperson för Medborgerlig samling.

Svensk livsmedelsproduktion är inte redo för kris eller krig. Den som önskar att vi återigen blir det behöver ta tag i ett batteri av politiska förslag som säkrar grundläggande förutsättningar. Sverige, liksom Europa som helhet, behöver ta sig samman.

Broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” har skickats till alla svenska hushåll. Krig i närområdet och störningar från fientligt sinnade stater påminner Sverige om att förbereda sig för det värsta. För jordbrukare finns broschyren ”Om krisen eller kriget kommer till Sveriges lantbruksföretagare”.  

Jordbruket fyller en specifik roll om det blir krig eller kris. Så pass specifik och beredskapsavgörande att de flesta jordbrukare är krigsplacerade på sin egen gård. Men frågan är om politiker och berörda myndigheter är klara över hur verkligheten för jordbruket ser ut? 

I en krissituation, särskilt vid krig eller långvarig konflikt, är det avgörande att Sverige kan upprätthålla sin inhemska livsmedelsproduktion för att försörja befolkningen och förhindra matbrist. Efter inträdet i försvarsalliansen NATO ställs nya krav på Sveriges totalförsvarsförmåga. Inte bara vägnät, järnvägar och sjukvården omfattas av dessa skärpta krav. Det gäller även Sveriges försörjningsförmåga. 

Totalförsvaret handlar om att säkerställa Sveriges beredskap och motståndskraft vid kriser, krig eller andra extraordinära situationer. Jordbrukssektorn och livsmedelsproduktion innebär tillgång till mat. Tillgång till mat är centralt för landets överlevnad och funktion. jordbruket därför en strategisk sektor som måste upprätthållas och skyddas i händelse av kris eller krig. 

Den som känner svensk historia vet att vi gått från svält och armod till starkt välstånd på en historiskt sett kort tid. Jordbruket är en stor del av den utvecklingen där svenskar inte behövt lida av svält och näringsbrist. 

Från det språnget har jordbruket tappats bort och närmast börjat betraktas som ett problem. Jordbruket definierades som ”miljöfarlig verksamhet”, antalet företag och yrkesverksamma har reducerats kraftigt och Sverige är långt ifrån självförsörjande idag.  

Endast sju procent av Sveriges mark kan användas för odling, Sverige har världens hårdaste regelverk  för lantbruk samt alla Sveriges heltidsbönder får plats i en större fotbollsarena.  

Att svenska kor har det bäst i världen har bytts till att de är ett fis-problem och att djurhållande bönder sannolikt missköter dessa djur om ingen myndighet kontrollerar verksamheten. Med hjälp av satellitbilder kan vi jordbrukare få reda på att en stensamling ska återställas eller att en större vattenpöl ser suspekt ut i relation till EU-stödet. 

Administrerad till döds

En svensk mjölkbonde med växtodling har 450 lagkrav att ta hänsyn till. Mer än 20 journaler, 30 tillstånd och 20 berörda myndigheter att hålla kontakten med.  

Många större medier har landat i ett fokus där och jordbrukarna, liksom skogsbrukarna, är ett miljöproblem nationellt och ett klimatproblem globalt. Inte en tillgång och en beredskapsresurs. 

Efter 100 år av gödning, växtförädling och växtskydd har en stor del av befolkning ingen uppfattning om detta är livsnödvändigt eller livsfarligt. Trots att det torde stå klart för alla politiskt intresserade att globala kriser, störningar av globala leveranskedjor, stängda gränser och krig både i närområdet och fjärran är säkerhetsrisker även för Sverige händer inget konkret.  

År som kunde använts till att bryta beroendet av Ryssland och andra fientligt inställda stater har inte nyttjats effektivt. Istället fortsätter ökningen av regelbördor och skattebördor på svenska bönder. 

Resultatet är inte positivt. 

Det finns numera få jordbrukare som betraktar myndigheter som vänskapliga och få anser byråkrater och politiker som medparter till att få näringen att blomstra. Myndigheter och politiker har blivit motparter.  

Europas politiker talar om vikten av beredskap inför krig och ökad europeisk livsmedelsproduktion i global konkurrens. Det är en helt korrekt säkerhetspolitisk slutsats. Sverige är på inget vis undantaget risken. Notera även att en övervägande del av svensk livsmedelsproduktion återfinns där elpriserna blivit som dyrast.  Men ingenting sker så länge miljömedvetna opinionsbildare från innerstaden gör ett större avtryck än sakkunniga. 

Läget i jordbruksbranschen är just nu riskabelt. Efter lång tids ekonomiska strypkoppel, regelverk som stänger ned företagen, kraftigt ökade priser, höga räntor, elpriser och bristande självförsörjning är för många jordbruksföretag för svaga för att kunna tala om vikten av motståndskraftig beredskap. Europas bönder både demonstrerar och protesterar mot samma politiker och myndigheter som ber dem förbereda sig för kris och krig. 

Samma politiker och myndigheter som påtalar vikten av att bönder har större lager och säkrar stabiliteten om krisen eller kriget kommer är de som ständigt kommer med nya pålagor och regleringar. Bönderna protesterar samtidigt mot att samma politikers villkor slår ut dem på sikt.  

Sverige som producent av världens säkraste och renaste mat  borde inte se en minskning av livsmedelsproduktionen som önskvärd. Tvärtom. Sverige borde producera långt mer mat och exportera den rena och säkra maten. 

Under alldeles för lång tid har vi haft en politik som lidit av svag kunskapsnivå, svag förberedelse och svag konsekvensanalys.  

Svensk livsmedelsproduktion är inte redo för kris eller krig. Den som önskar att vi återigen blir det behöver ta tag i ett batteri av politiska förslag som säkrar grundläggande förutsättningar. 

Sverige, liksom Europa som helhet, behöver ta sig samman. 

Edward Nordén 

Jordbrukare, debattör och Säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling