Välskrivet men ofullständigt om islam i Sverige
En ny bok av religionshistorikern professor Simon Sorgenfrei skildrar muslimernas etablering i Sverige parallellt med Sverigedemokraternas framväxt. Framställningen är detaljrik men väcker frågor om vilka perspektiv som utelämnas. Ett utelämnande som riskerar trovärdigheten i en annars grundligt genomarbetad bok.
Professor Simon Sorgenfrei skildrar i sin nyutkomna bok ”Öppna era hjärtan” (Norstedt, 2026) muslimernas etablering i Sverige under det senaste halvseklet, parallellt med Sverigedemokraternas framväxt.
Framställningen tar sin början 1975. Sorgenfrei beskriver hur Socialdemokraterna några år tidigare förespråkat etnisk homogenitet som grund för ett stabilt samhällsbygge, medan den borgerliga oppositionen – främst Moderaterna och dåvarande Folkpartiet – argumenterade för en mer generös invandringspolitik och för att invandrare skulle ges möjlighet att bevara sina kulturella särdrag. Den senare linjen kom att dominera.
Samma år bildades Förenade islamiska församlingen, följt av en rad organisationer som etablerade kontakter med staten kring moskébyggen, föreningsbidrag och politisk representation.
Utöver arbetskraftsinvandring från Turkiet och Balkan växte den muslimska diasporan kraftigt i samband med Iranska revolutionen 1979, då många flydde den nya regimen under Ruhollah Khomeini.
Boken är rik på detaljer och skriven med ett tillgängligt språk. Samtidigt finns det brister i urval och perspektiv. När studieförbundet Ibn Rushd lyfts fram i positiva ordalag för sitt integrationsarbete saknas centrala uppgifter som hade kunnat ge en mer fullständig bild av utvecklingen.
Ett exempel är behandlingen av radikalisering. Sorgenfrei noterar att Sverige, relativt sett, varit en av Europas större exportörer av individer till terrororganisationen Islamiska staten, men utvecklar inte vilka miljöer rekryteringen skett i.
I detta sammanhang nämns inte heller kopplingar till miljöer kring Stockholms moské, där individer med anknytning till terrorbrott, vapensmuggling och strid i Syrien förekommit. Utan sådana perspektiv blir analysen svår att använda för den som vill förstå spänningarna inom islam i Sverige och de organisationers roll i ett internationellt perspektiv som samtidigt mottagit statliga bidrag. Det var ur Stockholms moské som bland annat studieförbundet Ibn Rushd bildades ur.
Även beskrivningen av Iranska revolutionen 1979 väcker frågor. Sorgenfrei berör inte det idéarbete som Ali Shariati anses ha utfört, där religiösa och marxistiska tankegångar vävdes samman, eller hur detta påverkat senare aktörer som Hizbollah och Hamas. Inte heller behandlas relationerna till PLO, som efter revolutionen mottogs i Teheran med statschefsliknande hedersbetygelser.
Sammantaget är ”Öppna era hjärtan” ett relevant bidrag till förståelsen av Sveriges samtid, inte minst genom att parallellt skildra islams etablering och Sverigedemokraternas tillväxt. Framför allt genom sin disposition som bäst kan liknas vid antropologens “deltagande observation”. Läsaren fås att känna sig delaktig i författarens observationer.
Men framställningen präglas av selektivitet. Genom att utelämna centrala och mer kontroversiella delar riskerar boken att förlora i förklaringskraft. Den läsare som söker en mer heltäckande bild av islam i Sverige behöver därför komplettera med andra källor.
Johan Westerholm
