Sverige är kluvet inför minnet av Lars Vilks. Fortfarande. För fortfarande är det inte många som förstått vad Lars Vilks försökte förmedla vilket lett till ett samhälle där alla tycks vilja vara Charlie Hebdo eller Samuel Paty. Men allt för få som vill vara Lars Vilks. Trots de uppenbara parallellerna och trots att han nu är död.

Om du bara är för en viss yttrandefrihet, en åsikt, en form av satir eller vissa tankar så är du egentligen inte förespråkare för eller försvarare av yttrandefrihet alls. Så enkelt är det. Allt enligt den amerikanska vänsterdebattören Noam Chomsky.

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo gavs ut på svenska i samband med bokmässan i Göteborg 2015, En översättning gjordes av det nummer som publicerades samma dag som terrorattentatet mot tidningens redaktion i Paris den 7 januari. Charlie Hebdo. Alla ville vara Charlie Hebdo och stå upp för den politska satirens rättigheter veckorna efter den 7 januari. Även de som har svårt med att tillämpa den levnadsregeln i andra sammanhang sprang iväg i känslosåsen och proklamerade att de minsann var Charlie Hebdo de med.

Men ingen ville då vara Lars Vilks. Trots att han i februari senare samma år var den förmodade måltavlan vid terrorattentatet i Köpenhamn, I nummer 10/2013 av al-Qaidas nättidning Inspire listades Vilks tillsammans med tio offentliga personer som alla sades eftersökas “döda eller levande för brott mot islam”.

Trots de uppenbara parallellerna mellan Charlie Hebdo och Lars Vilks, att använda sig av satir för att gestalta ett samhällsfenomen och därmed dömas till döden, ville inte någon vara Lars Vilks 2015. Av egentligen ett par enkla anledningar. Som bäst formulerades av Vilks själv i några av våra samtal om konsten och yttrandefriheten.

”Johan, kultur och demokrati mår bra av en mångfald av intryck. Intryck, teser och förslag, som står långt ifrån varandra, bryts mot varandra i samtal och intryck och för processen framåt. Konsten har rätt att provocera utan att vara propaganda.

Men i detta uppstår en friktion eftersom människan endast tycks kunna organisera sig i monokulturer”.

Det vill säga – en mångfald av åsikter och uttryck är önskvärt i samhället. Men det fungerar bara inom ett osynligt ramverk. Ramarna kan vara baserade på religiösa vanföreställningar eller andra idéer, vara ideologiska eller de kan vara geografiska. Frankrike och Danmark klarar av denna debatt. Svenska kulturdebattörer klarar av att stå upp för Charlie Hebdo och Jyllandsposten när fenomenet uppstår på bekvämt avstånd. Men i Sverige gör det de inte. Förutom idag, när Lars Vilks är död.

Om ens nu.

Trots att det är fler nu som säger sig hela tiden stått Vilks nära, många som jag inte kände till, så var det få som gjorde det under hans livstid. Jag själv kan inte göra anspråk på att ha ingått i hans närmaste krets av vänner, mer en partner i ett projekt Vilks och jag planerade. Som dessvärre nu aldrig kommer genomföras.

Idag vill fler än förut vara Lars Vilks men långt ifrån så många som vill och ville vara Charlie Hebdo. Ens efter Vilks död. Och ett inte oansenligt antal påstår sig idag ha varit hans vän. Vänner som tidigare vänt honom ryggen där han stod ensam.

Men hans gallerist Henrik Rönnquist var en av dessa som stod fast. Som stod fast vid hans sida då och som fortfarande står fast.

Möt Henrik Rönnquist i samtalet med Marco Strömberg i helgens Hotspot.

Missa inte våra fördjupande reportage och extramaterial i våra avslöjanden. Med Plus får du tillgång till alla artiklar, bilder och videoklipp. Glöm inte att med fler prenumeranter kan vi satsa ännu mer på relevant journalistik.