Edward Nordén, lantbrukare och aktiv i Medborgerlig Samling, tar sig an den svenska livsmedelsproduktionen. En sektor som blivit mer och mer styvmoderligt behandlad av media och de politiska partierna som tycks ha glömt bort vad livsmedel fyller för funktion i allmänhet och hur produktionen av dessa har för roll i det svenska oberoendet.

Varför ska ett land ha en egen livsmedelsproduktion? Sverige kan vara det enda landet i världen där svaret på den frågan inte är självklart. Varken från politiker eller en bredare allmänhet. Trots pandemier, ökade internationella spänningar och att vart tionde jordbruk lagts ned de senaste fyra åren syns ingen egentlig debatt eller ens problemformulering.

Det korrekta svaret på frågan som få eller inga ställer är att en egen, självständig, livsmedelsproduktion finns till för att befolkningen ska ha tillgång till mat. Oaktat situationen nationellt, internationellt eller ur ett strikt säkerhetspolitiskt perspektiv. Ingen oberoende stat vill vara beroende av en utländsk mat för att föda sin egen befolkning. Livsmedelsproduktion är alltså något så enkelt som att producera livsmedel till befolkningen.

Livsmedelsproduktion är inte till för klimatet, miljön, turism, djurskydd eller rekreation för den urbana medelklassen.

Tusentals år av att domesticera, eller anpassa, växter och djur för vår överlevnad har på två knappa generationer blivit något diffust.

En alltmer urbaniserad svensk befolkning som har tappat kopplingen till den svenska kulturhistorien vet inte mycket mer om det svenska bondelivet än en nyanländ flykting eller en turist.

Den lyckligt ovetande bonden har under en längre tid överlåtit debatterandet, informerandet och problemformuleringsprivilegiet till miljörörelser och fromma förhoppningar från innerstadens mesta tyckare. Det har inte varit lyckosamt. Istället har miljöorganisationer utan koppling till jordbruk tillsammans med medier, influencers och politiker format problemformulering och de följande budskapen.

Budskap som går några varv mellan medier, politiker och väljare för att sedan återkomma i form av regleringar och lagar som får jordbrukare att snarare lägga ned sin verksamhet än utveckla den.

Politik som i sin tämligen förenklade omsorg för miljö och djurvård i verkligheten stryper lönsamheten för den svenska bondens företag och ersätter den med import från länder med lägre krav på miljö och djurvård. Vi konsumerar ju inte mindre. Varken i Sverige eller i världen. Vi reglerar den bara väsentligt mer i Sverige.

Med regleringar följer högre kostnader. I den vettigaste av världar ger detta en ökad export till andra länder av livsmedel som är producerat under bättre och hälsosammare former. Men verkligheten är inte idealistisk.

I den verkliga världen möts världens renaste livsmedel världens billigaste livsmedel i samma butik. Frukt med kemikalierester, kött från djur fullpumpade med antibiotika och förädlade produkter med hälsomässigt tveksamt innehåll.

Här landar den vanliga konsumenten.

Den mindre vanliga konsumenten är den köpstarka svenska stadsbon med en önskan om världsförbättring. Inte sällan också med en önskan att få visa upp det. Den genomsnittlige konsumenten skiljer sig dock i grunden av strikt ekonomiska skäl, detta gäller i synnerhet den allt större grupp av fattigpensionärer och hushåll med svag ekonomi.

Förr i tiden var det de rika som var överviktiga och de med svag ekonomi som var smala och undernärda. Idag är det ofta så att fattiga svenskar är både tjocka och undernärda. I hushåll med svag ekonomi är kombinationen av fetma och undernäring hos barn inte ovanlig. Hushåll med svag ekonomi är förvisade till att äta billiga och onyttiga livsmedel.

I brist på en mer levande livsmedelsdebatt blir det ofta rätt ensidigt och likriktat när de konsumenter som har det ekonomiska utrymmet styr både bilden och de större offentliga samtalen. Inte sällan omfattar argumentationen skuldbeläggning av de som inte har råd att prioritera ekologiska livsmedel. Att det är rätt få bönder som tror att ekologiskt jordbruk skulle vara bättre för miljön som helhet känner man inte till. Inte heller varför. Svält, undernäring och förorenat livsmedel berör miljoner människor varje dag. Liksom befolkningsökning. Att Sverige – med ett av världens absolut renaste system för livsmedelsproduktion – borde reducera sin livsmedelsproduktion är en märklig slutsats att dra.

Ändå är vi där.

Från lyckligt ovetande till olyckligt vetande har bönderna avstått att gå i debatt med de urbana konsumenternas villfarelser. Villfarelser som bygger på direkt okunskap om livsmedelsproduktion i allmänhet och livsmedelsproducentens, eller den genomsnittlige lantbrukarens villkor i synnerhet.

I slutändan har det lett till att de mest tongivande grupperna i de offentliga samtalen inte vet hur verkligheten ser ut.

Bilder och idéer reproduceras av politiker och opinionsbildare i debatten som inte är representativa. Känslan detta leder till är att de som bor i betongen vill tvångsreglera de som bor i den gröna landsbygden. Utan tillräcklig kunskapsbas.

Risken är överhängande att resultatet blir något annat än det man har tänkt sig. Kanske just därför att man tappat bort varför en oberoende stat alltid ägnar sig åt livsmedelsproduktion.

Edward Nordén
Jordbrukare, debattör och aktiv i Medborgerlig Samling