I två domar i Storbritannien blir det tydligt hur utsatt yttrandefriheten är i olika europeiska länder. Och hur skeva domstolsbesluten kan bli i ett rättssystem som baseras på ett jury-system istället för den franska och svenska kodifierade lagstiftningen. Storbritannien har en lång väg kvar för att få ned fötterna i frågor om att balansera yttrandefrihet och våldsamma reaktioner menar Edward Nordén.

Den 13 februari 2025 brände Hamit Coskun en kopia av Koranen utanför Turkiets konsulat i Knightsbridge, London. Händelsen filmades och spreds snabbt. Den 50-årige Coskun, född i Turkiet, ropade förolämpande slagord riktade mot islam. På sociala medier har han protesterat mot den “islamistiska regeringen under president Recep Tayyip Erdoğan”, samt att Erdoğan gjort Turkiet till en bas för radikala islamister och försöker införa ett shariastyre.

Kort därefter konfronterades Coskun av en förbipasserande man, som snabbt lämnade området och återvände beväpnad med en kniv. Filmen visar tydligt hur han därefter attackerade Coskun. 

Båda männen prövades i domstol i separata processer.

Domstolsutslagen präglas av rättssystemens utformning

I juni 2025 fälldes Coskun vid Westminster Magistrates’ Court för en ”religiöst försvårande” störning av den allmänna ordningen och dömdes till en böter på 240 brittiska pund. Organisationerna National Secular Society och Free Speech Union meddelade att de står för hans advokatkostnader och kom att stödja en överklagan.

I september 2025 dömdes angriparen, som i medierna identifierats som Moussa Kadri, vid Southwark Crown Court. Domstolen utdömde en fängelsedom på 20 veckor som gjordes villkorlig under 18 månader, samt 150 timmars samhällstjänst och rehabiliteringsinsatser. 

Domen avspeglar domarens bedömning av omständigheterna, gärningsmannens tidigare anställnings- och karaktärsreferenser samt risken för återfall.

Domarna har väckt debatt. En viktig rättsprincip är att symboliska handlingar i grunden kan utgöra yttrandehandlingar som i en demokrati är skyddsvärda – men att kontexten ibland kan göra en handling straffbar om den orsakar påtaglig oro eller störning i den allmänna ordningen. Kontexten kan handla om plats, tidpunkt, ordval eller syfte. Det är inte straffbart att bränna sin egen koran i tysthet. Varken i Sverige eller i Storbritannien.

Det handlar om kontexten. Precis som i Sverige. Men i Storbritannien påverkas rättstillämpningen med jurysystemet inom ramen för den juridiska tradition som “Common law” med prejudicerande beslut jurysystem utgör. Detta system är känsligare för tillfälliga opinionsyttringar än den kodifierade lagstiftning som den svenska rättstillämpningen främst vilar på.

Domen mot Coskun överklagades och i oktober 2025 upphävde en högre domstol (Southwark Crown Court) den tidigare fällande domen med hänvisning till yttrandefrihetens skydd. Den domen visar att rättsväsendet gjort en tydligare avvägning mellan yttrandefrihet och ordningssanktioner.

Hade inte domen överklagats – med hjälp av Free Speech Union – så hade Storbritannien suttit med de här domarna. En dom i strid med yttrandefriheten och en annan dom där en knivattack mot en koranbrännare inte suttit en dag i fängelse.

Debatten handlar idag inte bara om enskilda domar. Snarare om hur samhället ska balansera skyddet för yttrandefrihet med behovet av att skydda människor från hot, våld och allvarliga överträdelser av allmän ordning. De brittiska domstolsutslagen kan dock inte överföras på Sverige då rättssystemen skiljer sig i grunden samt att yttrande- och åsiktsfrihet, som Sverige har skyddat med Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen inte har samma skydd i Storbritannien.

Att kränka inte skäl att inskränka

Att någon känner sig kränkt är dock inte i sig ett skäl att inskränka yttrandefriheten, den konstnärliga friheten, tryckfriheten eller andra sätt att uttrycka sig – eller någons rätt att göra vad de vill med sin privata egendom. 

Där har vi mycket kvar att lära väldigt många. Även i västerländska länder som för länge sedan accepterade dessa grundläggande rättigheter.  Inte minst ställs frågan om hur man ska hantera minoriteters rättigheter där minoriteten blir våldsam när de upplever yttrandefrihet som en kränkning.

Storbritannien har en lång väg kvar för att få ned fötterna i frågor om att balansera yttrandefrihet och våldsamma reaktioner från en del av den muslimska minoriteten.

”Rätten till yttrandefrihet, om den ska vara värd att ha, måste omfatta rätten att uttrycka åsikter som förolämpar, chockar eller stör.“

Edward Nordén

Säkerhetspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling