För att förstå varför Turkiet går in på Hamas sida i den pågående konflikten mellan Hamas och Israel samt varför Iran, med den libanesiska shiamilisen och terrorklassade Hezbollah tycks vara så koordinerade med Hamas i konflikten måste vi sätta oss i en tidsmaskin. Och gå tillbaka till det Ottomanska imperiets dödsryckningar.

Om bland annat detta, som del i historien i historien om radikala religiösa och politiska rörelsers framväxt i efterkrigstidens Europa handlar  ”Islamismen i Sverige” fristånde uppföljare ”Ur askan” om. 

Kapitlet ”Ayatollan som log” beskriver en liten del av hur dagens radikala islamism, och fröet till Hamas föddes. En födsel som går att spåra tillbaka till det Ottomanska imperiets sista år.

Där det ur spillrorna ur detta imperium reste sig en man, och hans klan vars ideologiska och geneologiska arv i allra högsta grad är närvarande i det som kan bli eller vara preludiet till ett tredje världskrig.

Och nu befinner jag mig i slutfasen. Till den fasen behövs vin. I massor. Jag har tre arkiv kvar att gå igenom. Jag har lyckats häva hemligstämpeln på ett av dom och hoppas nu att häva den på de två sista mapparna. Arkivmappar som ingen annan tidigare fått gå igenom.

Fråga Jan Guillou – han vet. Eller Åsa Linderborg, Aftonbladets tidigare kulturchef. I hennes bok ”Året med 13 månader” är scenerna med ett vinglas i på bordet påfallande många. Men vad är inte en rödvinsvänster om inte rödvin fanns? Och hur ska den då kunna avslöjas eller tecknas, om inte med rödvin av bättre märke?

Flaskan med ett bättre vin som t.ex Chateu Neuf de Pape (men vem bryr sig, även enklare sorter funkar) bidrar du med helt frivilligt med en Swish till 0701 73 22 60.

Provkapitel ur ”Ur askan – ur ruinerna

Ayatollan som log 

Det är den 17 februari 1979. Två veckor efter att imam, senare med titeln ayatollah, Khomeinis historiska återkomst till Iran landade PLO-ledaren Yasser Arafat i Teheran. Arafat var på gott humör och med uppvisande av full revolutionär glöd, för att gratulera de nya iranska ledarna. 

Arafat, som var den första utländska ledaren som besökte Iran efter den störtade Shah Reza Pahlavi, fick ett triumferande välkomnande värdigt en statsman och togs omedelbart emot av Khomeini: bilder vid den tiden visade den vanligtvis strama Khomeini leende under mötet. 

En sällsynt hedersbetygelse som senare och i efterhand inte kunnat dokumenteras vid något liknande besök. 

En euforisk Arafat menade att den iranska revolutionen inledde “en ny era och en ny gryning” i Mellanöstern. Under sitt besök meddelade Iran att de bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel. Israeliska diplomater beordrades att lämna Teheran och iranska diplomater återkallades från sina poster i Tel Aviv. 

Den nya iranska ledningen gav nycklarna till byggnaden som hade inhyst den israelis- ka diplomatiska beskickningen, till palestinierna. Den kom att bli den palestinska ambassaden, ledd av den respekterade Fatah-ledaren Hani al-Hassan. 

För palestinierna innebar den iranska revolutionen nytt hopp. 

I september 1978 hade Egyptens president Anwar Sadat undertecknat ett fredsavtal med Israel vid Camp David i USA, vilket skakade arabvärlden. Iran var efter den iranska revolutioneen redo att bli den nya förkämpen för den palestinska saken. 

“Jag minns att Yasser Arafat avlossade skott i luften från sin pistol på balkongen till PLO:s högkvarter i Beirut för att fira [när de iranska revolutionärerna tog över],” minns Michel Naufal, expert på iransk politik och en av journalisterna som följde med Khomeini på planet som förde honom tillbaka till Teheran. 

För Arafats palestinska befrielseorganisation PLO var de iranska revolutionärerna inte totala främlingar. Flera år tidigare hade de etablerat förbindelser med PLO, och många av shahens motståndare hade fått utbildning i palestinska militärbaser i Libanon och Jordanien. Båda parter delade sitt hat mot Israel, shahens nära allierade i Mellanöstern. Från och med slutet av 1960-talet hade den dåvarande iranska opposi- tionen närmat sig de palestinska rörelserna och började frivilligt kämpa mot Israel. 

Ett närmande som hade blivit möjligt med en brevväxling mellan algeriern Franz Fanon och den person som skulle bli arkitekten bakom den iranska revolutionen, Ali Shariati. En brevväxling som vi kommer återkomma till. 

Men för att förstå vilken status Haj Amin al-Husseini hade och vilken status hans klan, al Huseinis har samt inte minst varför de landade i det fascistiska klustret måste hans tidigare generationer beskrivas. 

Klanen al-Husseini är dokumenterat en av Jerusalems äldsta arabiska familjer, de nämns redan på 1200-talet i förteckningen av landarrendatorer, senare markägare, och kom under det Ottomanska riket inta en plats vid hovet. 

Haj Amin al-Husseini föddes i Jerusalem 1897, son till muftin i som även han var en tidig motståndare till sionismen, Tahir al-Hussaeini. Klanen al-Husseini bestod då av rika markägare i södra Palestina, centrerad kring Jerusalems distrikt. Tretton medlemmar av klanen hade varit borgmästare i Jerusalem mellan 1864 och 1920. 

Haj Amin al-Husseini far och farfar hade båda en hög status i det Ottomanska riket. Haj Amin al-Husseini utnämndes till mufti av Jerusalem av britterna 1921 och var den mest framstående arabiska företrädaren i Palestina under denna period. 

Haj Amin al-Husseini gick inledningsvis i en Koranskola, senare i en ottomansk statlig gymnasieskola där han lärde sig turkiska och en katolsk gymnasieskola som drevs av franska missionärer.  Den katolska Frères, där han lärde sig franska. 

Han studerade också vid Alliance Israélite Universelle. 1912 studerade han under en kort period islamisk rättslära vid Al-Azhar-universitetet i Kairo och vid Dar al-Da’wa wa-l-Irshad, under Rashid Rida, en salafi-intellektuell, som skulle förbli el Amins mentor fram till Rida ́s död 1935. 

Rashid Rida anses vara en av salafismens mest inflytelsrrika teologer.

Före första världskriget studerade han vid School of Administration i Konstantinopel, den mest sekulära av ottomanska institutioner. Även om han var belastad med att inneha religiösa ämbeten från ungdomen var hans utbildning typisk för den ottomanska ef- fendi, eller aristrokratin, vid den tiden

Han tog på sig en religiös turban först 1921 efter att ha blivit utnämnd till mufti. Några år senare kom han att utse sig själv till stormufti. 

Men Husseinis väg till makten i modern tid var inte bara ett resultat av stor rikedom, en tradition av att upprätthålla centrala ämbeten utan även ett medvetet pragmatiskt maktspel. 

Detta maktspel drevs innan första världskriget och i det Ottomanska rikets dödsryckningar främst av Haj Amin al-Husseinis far och farfar som kom att alliera sig med de fascistiska ungturkarna. 

Med ungturkarna följde en nationalfascistisk påverkan på den politiska uttolkningen islam och senare direkt kontakt med Mussolinis Italien och Adolf Hitlers Tredje Rike.

En tradition som Haj al Husseini kom att hålla vid liv. Efter sina studier blev han dels engagerad i den fascistiska ungturkiska rörelsen och inte minst var han fram tills det Ottomaanska rikets kollaps 1921 stationschef för den ottomanska underrättelsetjänsten i det Palestinska mandatet. Stationerad i just Jerusalem. 

Och tvärtom vad som kanske alla kan tro idag så motsatte sig al-Husseinis efter det Ottomanska imperiets fall ett självständigt Palestina. 

Klanen al Husseinis maktanspråk var större än så. De ville se ett samlat Stor-Syrien eller Trans-Jordanien som första steg till en pan-arabisk statsbildning. Under deras kontroll. Detta framgår dels av uttalanden från Muslimska brödraskapets grundare Hassan al Banna men beskrivs i Amin al Husseinis dagböcker eller memoarer som gavs ut i en arabisk utgåva 1955. De memoarer som gavs ut i en andra 1991 är starkt tillrättalagda eller redigerade.  

Men dessa drömmar kom på skam efter att britterna motsatt sig denna tanke samtidigt som Frankrike besegrade en arabisk armé samt ungturkarnas framgångar med sin nationella fascism. 

Ungturkarnas nationalistiska fascism tilltalade al Husseinis maktanspråk efter att de kunnat stärka sina positioner under det mer centraliserade ledarskap som det Ottomanska imperiet innebar. 

Haj Amin al-Husseinis efterkommande, både artagare och de organisationer som kunde dra nytta av hans karriär var därmed väl positionerade för ett framtida samarbete med Turkiet. Men det förklarar inte på något sätt varför Yassir Arafat, hans kusinbarn, fick en statschefs mottagande efter den iranska revolutionen eller heller hur det än idag kommer sig att det Muslimska brödraskapet och det avsevärt yngre Hez- bollah kan samarbeta eller uppträda tillsammans utan några större betänkligheter. 

En av förklaringarna ligger i genealogin. I den muntliga berättelse om klanen al-Husseinis historia som går från generation till generation. Som passeras från far till son. Som kommuniceras inom klanen och med andra klaner. Den finns nedtecknad vid ett fåtal tillfällen i europeiska arkiv och i bara ett av fallen av en av al-Husseinis klanmed- lemmar själva. 

Ur ett brev till det brittiska Commonwealth office daterat 1925 framgår denna historia och ger en av förklaringarna till varför al-Husseinis, och deras ledare, åtnjuter en så pass hög status i ett shia-muslimskt sammanhang där en sunnimuslim annars hade riskerat döden. 

al-Husseinis anser sig vara direkta ättlingar till Hussein, son till Khalif Ali, och hans hustru Fatima, Muhammeds dotter, och beskriver sig själva som “den äldsta och mest ärade familjen i Palestina”3. 

Khalif Ali är den siste rättmätige kalif som erkänns av både shia och sunni-muslimer och är den förste att markera splittringen mellan shia och sunni. Ali, den tredje kalifen, mördades under oklara omständigheter och ligger begravd under moskén Ḥaram al-Imām ’Alī, i Najaf, Irak. 

Med denna geneologi och även klanens al-Husseinis ställning som turkisk aristrokrati vilket då gått i arv till Arafat hade Ayatollah Khomeni all anledning att le den 17 feb- ruari 1979. 

Ayatollah Khomeini och Yassir Arafat hade tagit första steget mot en symbolisk försoning. Försonas över den spricka som delat islam i nästan ett och ett halvt Millenium.

Parat med vad Arafat lyckats åstadkomma åren innan hans statsmannaliknande ankomst till Teheran fanns nu ett moment för en, om inte samlad så i varje fall koordinerad kamp mot arvfienden väst i allmänhet och staten Israel i synnerhet. En ny politisk kraft hade fötts. På ett sätt ingen i väst hade kunnat förutse.

En kraft som möjliggjorts med kalkylerande skuggor i Moskva samt en persons hävdade geneologi. Som de facto var politisk ledare för det Muslimska brödraskapet. 

Ayatollah Khomeni hade med andra ord all anledning att le ett av sina sällsynta leenden den 17 februari 1979.