Därför måste champagne till kräftor ingå i en svensk kulturkanon
Den kulturkanon som under gårdagen överlämnades till kulturministern har fått omfattande kritik redan innan den presenterades men samtidigt väckt en bred debatt om kultur, kulturens roll och mål som kommit att spänna över parti- och blockgränser. Ingen regering har, såvitt känt, lyckats få igång en så bred och intensiv kulturdebatt på decennier.
Regeringen beslutade den 21 december 2023 att ge en kommitté i uppdrag att ansvara för att ta fram en svensk kulturkanon. Under gårdagen lämnade historikern Lars Trägårdh ”En kulturkanon för Sverige” till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Denna kanon har fått omfattande kritik redan innan den presenterades men samtidigt väckt en bred debatt om kultur, kulturens roll och mål som kommit att spänna över parti- och blockgränser.
Trägårdh menar i sin inledning att
Sverige är i dag präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. I detta läge finns behov av att tydliggöra och tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet, som en gemensam referensram för både nya och etablerade Medborgare.
Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.
Även om åsikterna, och för den delen även kritiken mot en kulturkanon är lika många, eller fler, än de som ventilerar kritiken publikt eller offentligt kan regeringens initiativ kunna sägas nått kanske ett av de viktigaste delmålen. Även om detta delmål aldrig formulerades i grunduppdraget.
Bred och intensiv debatt
Personligen kan jag inte påminna mig om en så bred och intensiv kulturdebatt så länge jag kan minnas. Som engagerat hela det politiska spektrat. Ett mål i sig som ingen annan politiker eller för den del kulturarbetare eller kulturrecencent lyckats med de senaste decennierna. Enligt mitt sätt att se på kultur avsevärt mycket viktigare än det som kanske var det ursprungliga syftet.
Dagens Nyheters Björn Wiman menar i sin kritik att
Utan samtidiga satsningar på bibliotek och läskunskap blir kulturkanon ett surrogat för en riktig kulturpolitik – och ett verktyg för Tidöregeringens politiska agenda.
Med sin kritik, och med den fnysning av förakt som han bemötte i Sveriges Radio när han kallades för ”kulturelit” så kan Wimans personlighet och attityd passa in i en kulturkanon.
Post-stalinistiska Aftonbladet Kultur kulturredaktör Karin Pettersson ger ett annat exempel:
Tonen på pressträffen var samtidigt pompös och aggressiv. Som någon skrev på Bluesky: detta var den konstigaste presskonferensen sedan Palmegruppens haveri för några år sedan.
Oginhet, avundsjuka, en uttrycklig vilja att någon annan (det allmänna) ska betala för kulturens utveckling samt en allmän hållen översittartyd är en, vågar jag påstå, typisk svensk kulturyttring som på olika sätt präglar det svenska kynnet. Som konceptuella symboler har både Wiman och Pettersson en självklar plats i en svensk kulturkanon.
Var det något jag saknade? Naturligtvis massor. Som 1809 års regeringsform som, med sin inspiration från den franska revolutionen och USA:s konstitution satte kursen för den svenska demokratins utveckling när ständerna avvecklades. Eller Carl Johan De Geers serigrafi “Svik fosterlandet, var onationell” där “Skända flaggan – kuken” ingick
Utställningen, eller verken satte tonen för många av de reformer kring yttrandefrihet som kom att inarbetas i 1974 års regeringsform. Där bland annat skändande av nationell symbol inte längre blev straffbart. Vilket öppnade för många av de friheter som idag är hotade. Kulturella friheter.
De Geers verk, där flertalet brändes av polisen, utgör en milstolpe i den progressiva debatten kring dagens yttrandefrihet.
Som finlandssvensk hade jag dock gärna sett att valet av dryck till kräftor nämndes i någon form efter att statsminister Ulf Kristersson bannlyst snaps till den årliga kräftskivan på Harpsund. I ett utslag av moralistisk ny-nykterism.
Svensk kultur är annorlunda på den punkten. Här sjunger vi in spriten med lika delar glädje, behag som skönsång. Samt att kräftor kräva antingen champagne alternativt öl och snaps genomgående. Beroende på inramning.
Men då mat och dryck lämnades utanför denna kulturkanon, för denna gång, så återfinns den i ”Westerholms kulturkanon” som innehåller detta och många andra hyss. Men framför allt Håkan Juholts ”Silldiplomati” som trots att den endast har ett par år på nacken fyller en viktig kulturell funktion i sin kärleksförklaring och historieteckning av en svensk nationalrätt.
Samma sak gäller rockbandet ”Ghost” som med sitt unika tilltal har påverkat musikutvecklingen inte bara i Sverige utan i hela världen. Få svenska musiker klarar av att fylla hela fotbollsstadiums i flera världsdelar som dom. En annan musikform som har en självklar plats är den svenska progg-rocken som utvecklades under slutet på 1960-talet och under stora delar av 1970-talet.
Fanns det något jag skulle vilja stryka? Faktiskt inte. Även det som inte tilltalar mig direkt måste få vara kvar. För det är det som är kultur. Lager på lager, pusselbit för pusselbit. Alla bär på sina. Det är det som formar den svenska kulturen och det svenska kynnet.
Även att behöva lyssna på Björn Wimans i stor mån avundsjuka gnäll i Sveriges Radio i gårdagens uppföljande debatt i Studio Ett tillhör den svenska kulturen. Han representerar och tillför något kulturellt viktigt. Det svenska kulturella missnöjesgnället parat med en ganska typisk och allmän översittarattityd.
Denna typisk svenska kulturella yttring bör dokumenteras för framtiden.
Svensk kultur är en mosaik av alla svenskars egna kulturkanons. Och det är därför som regeringens initiativ faktiskt är så välkommet. För nu kan vi börja prata om kultur. Brett, intensivt och levande. Och inte minst av allt: personligt.
Samt ventilera den avgörande existentiella frågan om varför man kan, eller till och med som finlandssvensk måste dricka champagne till kräftor.
Johan Westerholm
