Sverige har definierat ett skarpt nationellt säkerhetshot från terrorister, liksom en urspårad kriminalitet som använder vapen på offentliga platser. Det  samtidigt som politiker istället  jagar en genomgående laglydig grupp med licensierade jakt-och sportskyttevapen i tron om att det hjälper att bekämpa det definierade hotet menar jordbrukaren Edward Nordén, ny krönikör på Ledarsidorna.se.

Varje dag begår kriminella brott med illegala vapen i Sverige. Kriminella i olika svenska städer står för de mer än 360 skjutningarna och 100 bombdåden förra året. De kriminella söker inte vapenlicens hos polisen utan köper illegala vapen av andra kriminella. Inte sällan insmugglade vapen från Balkan. Varje dag kontrolleras register för vapenlicenser mot belastnings- och misstankeregister. Detta för att säkerställa att de som har lagliga vapen med licens inte återfinns bland kriminella. Kontrollen av de mer än en halv miljon svenskar som äger vapen lagligt är därmed god. Men det är inte denna gruppen som står för våldet, skjutningarna och bombdåden.

Jägare och sportskyttar  – inklusive deras lagliga vapen – är ytterst ovanliga i brottsfall. Det rör sig om något enstaka grovt brott per år av nästan 1,8 miljoner legala vapen. Sverige är, liksom Finland och Schweiz, synnerligen vapentäta länder. Flest svenska vapenägare per invånare hittar man på platser som Arjeplog. Lägst i städer som Malmö. Antal legala vapen i samhället ger alltså inte en ledtråd till hur problem med vapenvåld ser ut.

Problemet med vapenvåld är koncentrerat till en grupp av kriminella med illegala vapen. Detta förklarar varför skärpta vapenlagar som riktar sig mot legala vapenägare inte stoppar skjutningar och kriminalitet i Sverige. 

Det är lättare för en kriminell att få tag på ett illegalt vapen än det är för en hederlig svensk att få sitt första licensierade vapen. Detta illustrerar problemet med vapenpolitiken generellt. 

Det är lättare, snabbare och ibland även billigare för en hederlig svensk att få tag på en olaglig pistol och ett olagligt automatvapen än att få tag på en laglig pistol och ett lagligt automatvapen. Det illustrerar problemet med vapenpolitik specifikt. Att allmänheten förleds att tro att problemet med skjutningar och våld kan stoppas genom att begränsa hederliga svenskars tillgång till vapen är ett problem i sig.

Tvärtom kan den som tittar närmare på vapenstatistiken världen över snabbt notera att slutsatserna ser lite annorlunda ut än vad man tänker sig.

Vilseledande logik

Jag vill påstå att kultur, och kulturell inställning till vapen, är en långt större faktor än antal gevär. Texas, Finland, Yemen och Schweiz är alla vapentäta länder märk väl.

Nog kan det låta rimligt att anta att ”ett vapen mindre i samhället gör oss säkrare”. Men är det så? Det påståendet är bara sant om vapnet plockas från en person som utgör en fara. Inte från en polis, en jägare eller en sportskytt. 

Vapenamnestier följer samma vilseledande logik. Politiker hävdar gärna effektiviteten av att större mängder vapen och ammunition lämnas in frivilligt till polisen utan rättsliga påföljder. Flera partier kräver i skrivande stund en ny vapenamnesti i Malmö. Varför är detta inte strålande nyheter? Därför att vapenamnestier egentligen bara är bra för hederliga svenskar som – utan straff – vill lämna in ett vapen som man saknar licens på.  Farfars bössa från vinden, arvegods och fynd är vanliga skäl. 

Kriminella vill inte lämna in sina vapen på en polisstation. De vill ha dem kvar för skydd, hot, utpressning eller mord. Det är därför de har vapen. Inte så förvånande. Under vapenamnesti 2013 kunde inte ett enda inlämnat vapen knytas till något brott. Det är alltså inte ett effektivt sätt att agera mot vapenvåld.

Inte heller kan något substantiellt bevis hävdas för att legala vapen i slutändan hamnar hos kriminella (den så kallade ”läckageteorin”). Man förleds också att tro att legala vapen utgör en fara för allmänheten då dessa riskerar att ”läcka” över till den kriminella miljön. Den slutsats som Sverige tycks ha dragit är att legalt vapenägande bör begränsas och bekämpas parallellt med kriminalitet, våldsbejakande extremism och illegala vapen. 

Det saknas empiriskt stöd även för detta resonemang. Statistiken är närmast svartvit. Vi vet vilka som finns i statistiken och vi vet vilka som inte finns där.

Vi skulle högst sannolikt kunna utöka jägarnas och skyttarnas vapengarderob väsentligt, ta bort femårslicenserna, ge tillstånd för fler sorters vapen och korta licenstiden till hälften utan att ens notera det i brottsstatistiken. De kriminella, som alltså inte följer lagarna i övrigt heller, nås inte genom att politiker duperar en oinsatt allmänhet genom att skärpa lagar som påverkar en älgjakt i Norrland mer än en kriminell uppgörelse i en förort till Stockholm. Terrordåd avvärjs likaledes inte genom skärpta vapenlagar för legala vapen och skytteklubbar som, i sig, har fungerat felfritt de senaste 100 åren. Det finns ingen seriös terrorexpert som skulle ge stöd till den teorin.

Vissa individer är inte lämpliga för vapeninnehav. Kriminella och våldsbejakande extremister är exempel på olämpliga individer. Men flertalet är både lämpliga och ansvarsfulla nog att leva upp till vår lagstadgade rätt att inneha vapenlicens efter en standardprövning. 

Det är endast genom att hålla isär de två grupperna och komma tillrätta med den grova, våldsamma kriminaliteten utan att inskränka hederliga människors friheter som problemet kan lösas.

Varför inte göra tvärtom?

En demokrati kännetecknas naturligtvis inte av att alla dess hederliga medborgare har ett vapen. Men som den författaren George Orwell uttryckte det så är ”ett vapen som tillåts hänga på en vanlig arbetares vägg” något som endast förekommer i demokratier. En demokrati fruktar inte sina medborgare. Ett normalt samhälle kväver inte sina medborgares rättigheter för att komma tillrätta med kriminella. Hotas dessa friheter och rättigheter i Sverige?

Ja, delvis.

Främst genom den politiska oförmågan att hantera kriminalitet kombinerat med förmågan att införa restriktioner för de hederliga människor som följer dem.  Problemet med sådan politik, som mest är retoriska potemkinkulisser är att den inte löser våldsbrott, saknar brottsförebyggande effekt och snarare fördjupar problemen. Denna politik dödar fler än Sveriges samlade legala vapenägare.

Sverige har definierat ett skarpt nationellt säkerhetshot från terrorister, liksom en urspårad kriminalitet som använder vapen på offentliga platser. Samtidigt som politiker i praktiken jagar en genomgående laglydig grupp med licensierade jakt-och sportskyttevapen i tron om att det hjälper att bekämpa det definierade hotet.

Det uppenbara förslaget från min sida är att vi börjar arbeta på en lösning där vi gör tvärtom.

Edward Nordén

Jordbrukare, jägare och aktiv i Medborgerlig Samling