Aftonbladets ledarredaktör hävdar att regeringsunderlaget för ett kulturkrig mot bolaget Stegra utan att kunna föra fram några mer substantiella och konkreta exempel som styrker påståendet. Tvärtom vad som påstås präglas debatten av ekonomiska realiteter. Men det kan samtidigt inte uteslutas att redaktören själv kan ha ett intresse av att lyfta upp frågan om Stegras framtid till att få kulturkrigsstatus.

Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg hävdar i en ledarkrönika att regeringsunderlaget, med särskild tonvikt på Sverigedemokraterna, för ett ”kulturkrig” mot det av finansmannen Harald Mix grundade stålbolaget Stegra.

Påståendet är långtgående. I den aktuella texten presenteras dock inga konkreta belägg för att Stegra skulle vara föremål för ett ideologiskt kulturkrig i egentlig mening. I stället bygger resonemanget till stor del på tolkningar och antaganden om motståndarnas drivkrafter.

Lindberg skriver bland annat att ”bråket om Stegra känns som kulturkrig snarare än om stål” och menar att regeringen, inom ramen för Tidöavtalet, har fastnat i en kulturkrigets logik som prioriteras framför jobb och industri. Han hänvisar till att regeringen inte ingrep för att rädda batteritillverkaren Northvolt, som gick i konkurs i mars 2025, samt till att SD-närstående mediekanaler och en odefinierad grupp bloggare återkommande kritiserar Stegra.

Lindberg  använder formuleringar som att ”högern verkar vilja ha ett rejält kulturkrig om stål” och konstaterar att ”kulturkrig är ingen exportvara. Till skillnad från stål.”

Det som saknas är dock exempel på att regeringsföreträdare eller större aktörer faktiskt ramar in Stegra i termer av identitetspolitik, ”woke”, tradition kontra modernitet eller andra typiska kulturkrigsmarkörer. I stället handlar den offentliga diskussionen främst om ekonomiska risker, statligt stöd och genomförbarhet vilket Lindberg inte tagit intryck av.

En reell ekonomisk och industriell debatt

Stegra är ett av de största industriprojekten i modern svensk tid. Bolaget bygger ett nytt grönt stålverk i Boden – det första nya stålverket i Europa på omkring 50 år – med investeringar som överstiger 70 miljarder kronor. Projektet har från början varit kapitalkrävande och förenat med betydande tekniska och finansiella risker.

Sedan hösten 2025 har rapporter om ytterligare kapitalbehov, potentiella förseningar och jämförelser med Northvolts utveckling bidragit till en mer intensiv granskning. Kritiken har bland annat rört:

• Behovet av ytterligare finansiering och risken för att projektet inte kan fullföljas enligt plan.
• Statliga kreditgarantier via Riksgälden och frågan om skattebetalarnas exponering.
• Jämförelser med Northvolt och risken för en ny ”grön bubbla”.
• Arbetsmiljö- och tillståndsfrågor, inklusive avstängningar av arbetare efter inspektioner under 2025.

Denna kritik har i huvudsak formulerats i termer av ekonomiskt risktagande, industripolitik och ansvar för offentliga medel. Att ifrågasätta omfattningen av statliga garantier eller realismen i affärsplaner är i sig inte ett kulturkrig, utan en normal del av en demokratisk och finansiell prövning.

Det finns heller inga tydliga exempel på att företrädare för regeringsunderlaget skulle ha ”förklarat krig mot stål” eller mot svensk basindustri. Tvärtom har argumentationen oftast handlat om hur stora statliga åtaganden som är rimliga, inte om huruvida grön teknik som sådan bör motarbetas av ideologiska skäl.

Retorik och intressen

Lindbergs retorik ligger nära den argumentation som även framförts från bolagets företrädare och dess anhängare: att projektet är avgörande för klimatet och för Sveriges industriella framtid, och att uteblivet statligt stöd riskerar att få långtgående konsekvenser. Det är en legitim ståndpunkt. Men den innebär samtidigt att den som motsätter sig ytterligare offentliga åtaganden lätt kan framställas som motståndare till både klimatet och jobben.

Att staten ska ta ett större finansiellt ansvar för projekt som Stegra är en uppfattning som delas av bland andra Socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Fredrik Olovsson, som av partiledaren Magdalena Andersson pekats ut som möjlig näringsminister vid ett regeringsskifte.

Det är också relevant att notera att Anders Lindberg är gift med riksdagsledamoten Åsa Westlund, som i dag är klimat- och miljöpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Westlund har nämnts som varandes på den kortlivat av kandidater till att få en statsrådspost efter valet 2026. Det innebär inte i sig att Lindbergs egen analys är felaktig, men det är ofrånkomligt en del av den politiska kontext inom vilken argumentationen förs fram.

Kulturkrig eller riskbedömning?

Begreppet kulturkrig används i dag flitigt i den politiska debatten. Det kan fungera som en effektiv retorisk markering, men riskerar också att förskjuta fokus från sakfrågan. I fallet Stegra handlar den centrala konflikten om riskfördelning, statens roll i industripolitiken och hur den gröna omställningen ska finansieras.

Att beskriva denna diskussion som ett kulturkrig kan ge intrycket av att motståndet är ideologiskt och irrationellt, snarare än ekonomiskt och pragmatiskt. Det kan också bidra till att förenkla en komplex industriell och finansiell verklighet till oigenkännlighet.

Stegra är ett ambitiöst projekt som en gång hade potential att förändra svensk stålproduktion. Samtidigt är det förenat med betydande risker. Den politiska oenigheten rör i första hand hur dessa risker ska hanteras – inte om stål i sig är en kulturell symbol.