Säkerhet utan legitimitet är ingen hållbar säkerhet. Säpos lägesbild är inte alarmistisk. Den är en nykter beskrivning av verkligheten menar Edward Nordén. Men samtidigt som Säpo inte på något sätt är otydliga så finns det dessvärre flera exempel som pekar på en viss osäkerhet på den politiska nivån. I mörka tider då Sverige allt mer glider in i flera hybridkonflikter med olika hot.

Säkerhetspolisen, Säpo, är Sveriges säkerhetstjänst med ansvar för att skydda demokratin, rikets säkerhet och samhällsviktiga funktioner mot spioneri, terrorism, sabotage och våldsbejakande extremism.  Varje år publicerar myndigheten en öppen lägesbild som sammanfattar hoten mot Sverige.
I den aktuella lägesbilden för 2024–2025 slår Säpo fast att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetsläget på decennier. 

Terrorhotnivån ligger kvar på hög nivå, underrättelseverksamheten från främmande makt har intensifierats och risken för sabotage mot kritisk infrastruktur har ökat markant. Det betyder att attentat kan inträffa utan förvarning och att både vilja och förmåga finns hos potentiella aktörer, även om inget specifikt mål är känt. Sammantaget beskriver rapporten ett Sverige som inte lever i krig – men inte heller i fred.

I Säpos rapport blir hotbilden konkret.  De tre stater som bedöms utgöra de största säkerhetshoten mot Sverige är fortsatt Ryssland, Kina och Iran. 

Genom spioneri, påverkansoperationer, teknologisk infiltration och användning av ombud. Med detta menar Säpo till exempel att främmande makt försöker stjäla känslig information, påverka opinionen och beslutsfattande genom desinformation, komma över svensk teknik via investeringar eller samarbeten samt använda kriminella eller andra aktörer som ombud för sabotage och cyberangrepp. Utan att själva synas.

När det kommer till terrorism bedömer Säpo fortsatt att våldsbejakande islamistisk extremism utgör det största attentatshotet. Hotet är massivt år efter år. Därefter våldsbejakande högerextremism. 

Ensamagerande med låg tröskel

Säpo placerar den våldsbejakande högerextremismen högt i hotbilden eftersom miljön fortsatt producerar ensamagerande gärningspersoner med låg tröskel för våld. Radikaliseringen sker ofta snabbt via bland annat digitala plattformar och kanaler. Med enkla medel kan dessa nätverk uppnå stora effekter. Det är svårupptäckt, oförutsägbart och kan slå mot civila mål utan förvarning. I en allmän debatt som ofta slarvar med definitionen av högerextremism kan det vara värt att förklara detta.

Samtidigt varnar Säpo för ett allt mer hybridiserat hot, där ideologier blandas och där kriminella nätverk, radikaliserade individer och främmande makt flyter samman. Islamister, islamiska diktaturer, tillgång till vapen, kriminella nätverk med medlemmar från Mellanöstern/Nordafrika och ungdomar som redan befinner sig i ett utsatt läge är idag en verklighet. 

Trots detta fortsätter den politiska debatten i stor utsträckning att agera som om hoten vore tillfälliga avvikelser.  Vi styr landet med ett fredstidstänk, där varje ny varning möts med punktinsatser: en utredning här, ett förstärkt anslag där. 

Men Säpos budskap handlar inte om marginaljusteringar. Det här handlar om ett nytt normalläge. Rapporten är särskilt tydlig på en punkt: våra största sårbarheter finns ofta hos oss själva.  Bristande säkerhetskultur, otydliga ansvarskedjor, naivitet, slapp personalsäkerhet, en ideologisk förtjusning i utländska radikala grupper och en ovilja att rapportera incidenter gör det lättare för motståndare att lyckas. 

Svenska skattebetalare har i olika former av bidrag till civilsamhället länge finansierat extrema grupper och i flera fall terrorgrupper. Hoten förstärks inte bara av fiendens förmåga, utan av svensk organisatorisk slapphet.

Än mer problematiskt är att både politiken och myndigheter fortfarande behandlar hoten i stuprör.  Gängkriminalitet, extremism, spionage och cyberangrepp hanteras som separata frågor, trots att Säpo beskriver hur de i praktiken är tätt sammanflätade. 

När kriminella nätverk används som ombud för statliga aktörer räcker det inte med parallella strategier – det krävs en integrerad säkerhetssyn.

Om staten begär större befogenheter måste den också visa större ansvar, större transparens och en djupare konsekvens när system brister. Säkerhet utan legitimitet är ingen hållbar säkerhet. Säpos lägesbild är inte alarmistisk. Den är en nykter beskrivning av verkligheten. 

Den enda osäkerhet som finns kring Säpos rapport  är om samma insikt finns på den politiska nivån.

Edward Nordén

Säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling