Socialdemokraternas förnyelsearbete har fått stora rubriker. Men är det ett förnyelsearbete som presenteras? Analysen bakåt stoppar vid ett visst årtal och ger ingen bild om hur, och när, den stora inkvisitionen inom partiet inleddes. Den inkvisition som pressade bort medlemmar under förnedrande former och lämnade fältet fritt till Sverigedemokrater och islamister att forma framtidens politiska alternativ.

En ny riktning för Sverige 2030 är Socialdemokraternas benämning på det arbete som utgår ifrån hur Sverige  ser ut idag och hur S menar att de ska skapa en ny riktning för Sverige med en stärkt samhällsgemenskap. Arbetet sker i arbetsgrupper ska ta fram förslag och reformer i syfte att göra Sverige mer som Sverige.

Även om den arbetsgrupp som ansvarar för det område som kallas för ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” och som leds av riksdagsledamoten Lawen Redar försöker beskriva Sveriges demografiska utveckling så blir analysen inte tillräckligt djup. Detta beror enkom på att, trots det inför media ödmjuka anslaget med viss självkritik, aldrig går in på var och när Socialdemokaterna tappade greppet. 

Socialdemokraterna har inte tagit invandrings- och integrationsproblemen på tillräckligt allvar av rädsla för att stigmatisera grupper. Redar påpekar att många av de som invandrat under 2000-talet kommer från länder utan fungerande skolsystem.

– Vi har inte vågat erkänna att dessa grupper behöver samhällsinsatser på en helt annan nivå.

Redar säger också att det också funnits en rädsla att förknippas med Sverigedemokraterna.

– När SD klev in i den nationella politiken 2010 behövde alla partier markera mot dem. Det har omöjliggjort en seriös integrationspolitik och debatt.

Men detta är en historierivisonistik syn på själva sakläget. Det årtal, 2010, som Redar menar var inledningen till Sverigees problem med beröringsskräck för migrations- och integrationspolitiska vägval började redan vid millenieskiftet.

När identitetspolitiken och framför allt religiösa särintressen tog överhanden och fick de mer traditionellt skolade socialdemokrater på reträtt. Ingen skonades från anklagelserna om rasism så fort kritiska frågor om resurser och kapacitet restes kring migrationspolitiken.

2002 – Året då inkvisitionen inleddes

Inte ens Göran Persson, som numera kallas för ”Den gamle på Torp” kom undan den kultur av inkvisition som kom att utvecklas från främst sidoorganisationerna SSU och dåvarande Broderskapsrörelsen.

Göran Persson, legendar redan under sin livstid och period som statsminister fick 2002 fick uppleva de första partiinterna anklagelsere om rasism. I november 2002 var första gången Göran Persson använde begreppet ”social turism” för att motivera övergångsregler för de nya EU-medborgarna, regler som ska hindra missbruk av svenska välfärdsregler. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds, S, tog kraftigt avstånd från användningen av begreppet ”social turism”. Freivalds menade att det öppnade för främlingsfientliga krafter som skulle kunna utnyttja situationen.

Även sidoorganisationerna SSU och dåvarande Broderskapsrörelsen föll in i kritiken. Åtta år innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Att som Lawen Redar påstå att den havererade socialdemokratiska integrationspolitiken och inte minst migrationspoliken är Sverigedemokraternas fel faller därmed på sin egen orimlighet.

Tvärtom var det rädslan för de utrikesfödda som formade framtiden vilket mina senare upplevelser skulle vittna om. Och jag begår nu samma dödssynd två gånger genom att redogöra för ett internat och ett partiinternt möte jag var med på. Det är en politisk dödsdom att redogöra för vad sok sägs i dessa rum.

I detta fall om när utrensningarna av oliktänkande tog fart. Av de som ställde de kritiska frågorna till partiet om hur öppna gränser gick ihop med ett generöst välfärdsåtagande.

Huvuden som rullar

De interna utrensningarna av kritiker påbörjades inför valrörelsen och ddeen ordinarie partikongressen 2009. Jag var då inbjuden på ett arbetsinternat på Bommersvik för att testa några av de kampanjmetoder i Sverige som utvecklats av Barack Obamas kampanjstab inför valet 2010. Konceptet skulle provköras under valrörelsn till Europa-parlamentet 2009.

Vid internatet, där bland annat Aftonbladets dåvarande ledarredaktör Karin Pettersson deltog togs de första stegen att göra sig av med Nalin Baksi ( f Pekgul) som då var ordförande för S-kvinnor. Andra idag namnkunniga var Johan Ulvenlöv, LO:s tidigare valledare samt Sara Gunnerud som senare under en tid var studieförbundeet Ibn Rushd kommunikationschef. 

Baksi togs Inte upp separat i en formell mening utan i pauserena så tog flera deltagare, alla kvinnor och ingående i Rebella-nätverket, upp allt från samarbetsproblem med Baksi till att hon skulle vara islamofob.

De menade att hon gjort sitt och skulle ersättas med Lena Sommestad, tidigare miljöminister (S). Även om jag ställde mig tveksam att engagera mig i en fråga som handlade om kvinnoförbundet blev pressen stor på deltagarna att ta ställning för Sommestad. Jag valde att stå utanför då jag ansåg att det var en intern fråga för S-kvinnor att hantera. Sommestad kom senare att bli vald till ordförande och därmed kunde hon ta plats i det verkställande utskottet.

Ett annat exepel var 2011, vid Håkan Juholts enda förtroenderåd efter att han blivit vald som ordförande vid kongressen samma år. Vid förtroenderådet sade Carin Jämtin, då partiekreterare, att socialdemokraternas framtid låg inte i den inrikesfödda arbetar- och medelklassen utan att allt fokus skulle läggas på utrikesfödda ungdomar. Eller möjligen de med två utrikesfödda föräldrar. Det var de som skulle forma och definiera framtidens socialdemokrati. Inte vita medelålders arbetare. 

Och Lawen Redar? Redar var redan då en del av den nya kommande partielit som Jämtin pekat ut. Och tidigt ute med att kritisera de som vågade ställa kritiska frågor med att de lät som Sverigedemokrater.

Även om mycket i Socialdemokraternas arbete ter sig nödvändigt och i fleras ögon tillräckligt finns en ny beröringsskräck. Att Redars m.fl historia kommer upp till ytan och att någon kommer beskriva i detalj hur det gick till när andra kritiska medlemmar, som Carina Hägg och Ann-Sofie Hermansson mer eller mindre motades ut ur partiet i ”bad standing”.

Förnedrade och bespottade.

Det är först den dagen som de som var arkitekterna bakom utrensningarna från 2009 och framåt själva är utrensade som Socialdemokraterna kan förnyas. Vilka dessa är är väl känt, om inte annat av dom som blev offer.

Och ansvaret för att det sker? Det ligger hos Magdalena Anderson som nu behöver bevisa om hon är en del av lösningen. Och inte huvudproblemet.