Det gröna stålets nakna kejsare
Stegra säljer klimatcertifikat baserade på en CO₂-kalkyl ingen oberoende part har verifierat, med ett fossilt beroende bolaget själv erkänner men medierna ignorerar. Och Klimatpolitiska rådet frågar inte varför.
Den 12 januari tillkännagav Stegra – det svenska vätgasstålprojektet som kostar uppskattningsvis 75 miljarder kronor – ett flerårigt avtal med ThyssenKrupp. Rubriker i branschpress och pressmeddelanden presenterade det som ett genombrott för grönt stål. Verkligheten är mer intressant.
Det stål ThyssenKrupp köper klassificeras inte som CO₂-reducerat. Köparen är kontraktuellt förbjuden att göra gröna påståenden om det. Det gröna värdet säljs separat, som Environmental Attribute Certificates, till andra kunder – bland dem Microsoft. Bilindustrin och byggbranschen slipper betala en grön premie. Techbolagens ESG-budget betalar den i stället, utan att ett enda kilo stål byter ägare i den transaktionen.
Ingen av de svenska medier som rapporterade om affären valde att lyfta fram den detaljen.¹
95 procent – jämfört med vad?
Stegras marknadsföring bygger på att produktionen är upp till 95 procent renare än konventionellt stål. Siffran jämför mot integrerad masugnsproduktion med koks – den smutsigaste referenspunkten som existerar. Det är ett metodologiskt val, inte ett naturgivet faktum.
En relevant jämförelse för en europeisk köpare vore skrotbaserad produktion i elektrisk ljusbågsugn, som redan i dag utgör 40–45 procent av europeisk stålproduktion. Med förnybar el kan den processen nå utsläppsnivåer som konkurrerar direkt med Stegras påstådda prestanda – till en bråkdel av investeringskostnaden.
Det finns dessutom mer tillgängligt skrot i Europa än vad industrin efterfrågar. EU:s stålkonsumtion har sjunkit strukturellt sedan 2008 och har inte återhämtat sig.
Det billigaste, snabbaste och mest verifierbara sättet att minska stålsektorns utsläpp i Europa är att optimera befintlig skrotbaserad kapacitet. Stegra jämför sig aldrig med det alternativet.
Och Klimatpolitiska rådet ställer inte frågan varför.
Femte största utsläpparen – utan plan
Här är uppgiften som nästan aldrig nämns i den svenska debatten om projektet: vid full produktion kommer Stegra att bli Sveriges femte största utsläppare av koldioxid. Det är projektets egna siffror. Vid 2,5 miljoner ton stål per år, med 95 procent lägre utsläpp per ton, handlar det ändå om uppemot 500 000 ton CO₂ per år, enligt en analys i Affärsvärlden.²
Skälet är LNG – flytande naturgas – som används i delar av processen som inte elektrifierats. Projektet har en vag “övergångsfas”-beskrivning i sina presentationsmaterial. Det finns inga bindande åtaganden med tidssatta milstolpar kopplade till verifierad finansiering för att eliminera detta.
Om de EAC-certifikat som säljs till Microsoft och andra baseras på den teoretiska 95-procentssiffran – inte på det faktiska livscykelutsläppet inklusive LNG – säljs ett löfte som överstiger den verifierade verkligheten.
Det är inte en marginalfråga. Det är konstruktionens fundament.
Ingen i kedjan tjänar på att ställa frågorna
Stegra söker i skrivande stund över en miljard euro i ny finansiering. Projektets finanschef har lämnat mitt i processen. Entreprenörer rapporteras ha fordringar på hundratals miljoner kronor som inte betalats.³ Hitachi Energy har meddelat att de inte skjuter till mer kapital.⁴ Mönstret är välbekant för den som följt Northvolt.
Trots detta pressas projektet framåt, med politisk välsignelse och fortsatt offentligt stöd – senast 390 miljoner kronor från Energimyndigheten.⁵ Förklaringen är strukturell: ingen i kedjan tjänar på att ställa de kritiska frågorna.
Stegra behöver certifikatintäkterna för att hålla likviditeten. Microsoft behöver certifikaten för sina publikt utlovade nettomål. Finansiärerna behöver projektet att se lönsamt ut. ThyssenKrupp Materials Services behöver en billig volymkälla. Den svenska staten – som gjort projektet till ett flaggskepp för sin industriberättelse, parallellt med Northvolt – kan inte utan ansiktsförlust ifrågasätta de premisser projektet vilar på.
Det är strukturellt identiskt med det som gick snett med CDM-mekanismen under Kyotoavtalet. FN:s egna revisorer konstaterade i efterhand att en majoritet av de certifierade utsläppsminskningarna inte var additionella – de hade skett ändå. Klimatpolitiska rådet är väl medvetet om den historien; rådet citerar den explicit i sin rapport för 2026 när det gäller artikel 6-krediter i EU:s 2040-ramverk. Men rådet tillämpar inte samma skepticism på inhemska projekt med identisk konstruktionslogik.
Rådets blinda fläck
Klimatpolitiska rådet är ett oberoende expertorgan med ett viktigt uppdrag. Det gör också mycket bra analysarbete. Men “oberoende” är en institutionell självbeskrivning, inte en naturlag.
I årets rapport förespråkar rådet Carbon Contracts for Differences som ett verktyg för att de-riskera industriomställningen – i praktiken statlig kompensation för att marknaden konsekvent vägrar betala den gröna premie projekt som Stegra kräver för lönsamhet. Det är en position med legitima argument. Men det är också en position vars politiska implikation gynnar specifika aktörer med specifika finansieringsproblem.
Rådet ställer inte den grundläggande frågan: vad säger det om ett projekt om marknaden, efter år av försök, fortfarande vägrar betala premien det kräver? Ibland är svaret att koldioxidprissättningen är för svag och behöver stärkas. Men ibland är svaret att det finns billigare och bättre alternativ som systematiskt exkluderas ur kalkylen – och att det som pågår är att en finansiell konstruktion upprätthålls med offentliga medel och politisk legitimitet lånad av ett rådsorgan vars ledamöter verkar i ett ekosystem av aktörer med starka intressen i berättelsens fortlevnad.
Det är inte en anklagelse om korruption. Det är en strukturell observation om hur institutionell logik fungerar:
ett råd som verkar i ett system där starka lobbyintressen driver en viss teknikberättelse, där politiker behöver flaggskeppsprojekt, och där granskningens instrument – CO₂-beräkningar, certifikatstrukturer, additionalitetsbedömningar – i slutändan kontrolleras av de aktörer som ska granskas, riskerar att bli ett legitimitetsorgan för beslut som redan är fattade av andra skäl.
Sverige hade Northvolt. Nu har vi Stegra. Mönstret är detsamma: teknisk berättelse med verklig substans, finansiell konstruktion som överstiger den verifierade verkligheten, politisk inlåsning som gör kritik till illojal handling mot klimatomställningen som sådan.
Klimatpolitiken förlorar sin trovärdighet inte bara när den är för svag. Den förlorar den också när den används som täckmantel för att upprätthålla konstruktioner som tjänar specifika aktörer snarare än det klimat den påstår sig vilja rädda.
Källor:
¹ Pressrelease, Stegra/thyssenkrupp Materials Services, 12 januari 2026; ESG Today, 13 januari 2026.
² Christian Sandström, “Stegra är olönsamt – även för klimatet”, Affärsvärlden, februari 2026.
³ KWM, “Stegra och den gröna idiotin som kommer bli Sveriges nästa klimatfiasko”, februari 2026; Ny Teknik, löpande bevakning 2025–2026.
⁴ Bloomberg/Ny Teknik: Hitachi Energy bekräftar att de inte bidrar med mer kapital till Stegra, 2026.
⁵ Energimyndigheten, beslut om stöd till Stegra, 390 miljoner kronor, 2025.
Johan Westerholm
