Den svenska kulturdebatten i allmänhet och den i Borås i synnerhet börjar allt mer likna ett Stockholmssyndrom i nationell skala. Där de utsatta, de som tvingas till anpassning och underkastelse känner mer lojalitet med förövarna än med offren. Det blev uppenbart efter att Borås stad ställt in den svensk-iranske konstnären Sadaf Ahmadis utställning. Men alla spelningar ställs inte in.

Sadaf Ahmadis utställning på Kulturhuset i Borås stoppas av säkerhetsskäl. Kulturchefen Ida Burén menar med hänvisning till koranbränningarna och att människor kan bli sårade att

– Jag fick bekräftat vilken sprängkraft ett sådant här verk skulle kunna ha i det rådande säkerhetspolitiska läget.

Ida Burén meddelade Ahmadi beslutet via ett videosamtal: 

”Vi har bestämt att vi inte ska ställa ut dina skulpturer på grund av att det är en känslig tid nu med koranbränningar och liknande, och att det finns en risk att människor kan känna sig sårade av att se hängande chadorer”

Ahmadi kommenterar beslutet från Borås stad till Borås tidning med att

– Det låter exakt likadant som i Iran. När konst blev censurerad i Iran var det just så de sa, att det skulle vara sårande för troende människor. 

Borås stad är inte de första att vika sig för despoterna i Teheran och Bagdads propaganda, och de kommer inte bli de sista heller. Och till skillnad från Sverige kan Ahmadi ställa ut sin konst utan motstånd från kultursektorn i bland annat Frankrike.

Relaterat: Så pressar Iran Sverige till underkastelse i kulturkriget

Men en inställd spelning är också en spelning, det kulturella och demokratiska värdet på Ahmadis utställning kom att öka med beslutet från Borås stad. Staden har blivit en del av konstverket med kulturchefens vägran att ställa ut skulpturerna. Konstverket fick en djupare och existentiell mening.

Den svenska kulturdebatten i allmänhet och den i Borås i synnerhet börjar allt mer likna ett Stockholmssyndrom i nationell skala. Där de utsatta känner mer lojalitet med förövarna än med offren.

Där visselblåsare som Ahmadi censureras genom deplattformering. I lika stor utsträckning som Elisabeth Ohlson och den framlidne Lars Vilks. Det finns de som avporträtterats av Vilks men är för rädda för att visa porträtten. Elisabeth Ohlson var tvungen att stänga sitt galleri efter att ha visat ett fotografi som hon tagit av Vilks.

De inställda spelningarna dominerar idag den svenska kulturdebatten.

Men min spelning är en spelning. Till skillnad från Ahmadi är jag inte beroende av andra, som inte vågar upplåta sina plattformar och arenor, för att framföra den.

Min spelning är min spelning. Och mitt konstnärliga uttryck. Den ställer jag inte in.

För maximal upplevelse, slå på ljudet.

Jag tror jag behöver en drink nu. Köp mig en GT – scanna koden om du vill.