ESG och Trippel Helix – Det goda i varje del överlever inte blandningen
ESG och Trippel Helix. Så kallade “buzz-words” eller politiskt utvecklade koncept som politiker och vissa näringslivsföreträdare älskar att häva ur sig för att låta intelligentare än vad de egentligen är. Man vad innebär dessa? Och med handen på hjärtat, hade det inte varit bättre om dessa idéer hade fått leva kvar på powerpointstadiet istället för att släppas lösa i samhällsekonomin?
Det finns idéer som är svåra att argumentera emot. Inte för att de är rätt, utan för att de som bär och för fram dem verkligen menar väl — samt inte minst för att de som tjänar på dem har råd att se till att kritiken aldrig når fram.
Tre sådana idéer dominerar det svenska samtalet om hur samhällets institutioner ska fungera. En kommer från höger, en från vänster och en säljer in sig i samhällsdebatten genom att påstå att den är neutral. Alla tre börjar med något sant. Alla tre slutar med att förstöra det de påstår sig förbättra.
AB Sverige är borgerligheten idé, men stannar inte där.
Mikael Damberg (S) ritade industripolitiken. Ibrahim Baylan (S) implementerade den och såg till att hamna på rätt ställe när dörrarna till styrelserna öppnades. Ebba Busch (KD) talar om företagande som om det vore en naturlag även när staten är beställare, ägare och garant samtidigt. Och Jan-Olov Jacke på Svenskt Näringsliv har under sin tid förvandlat en organisation som en gång visste vad den ville till en aktör som är bekväm i varje samverkansrum så länge medlemmarnas varumärken syns i programmet.
Det är inte Leif Östlings Svenskt Näringsliv. Östling hade kantiga åsikter och dolde dem inte. Det Jacke representerar är något annat — en intresseorganisation som lärt sig att konsensus är lönsammare än konflikt, och att bygga värden tillsammans är en mening ingen behöver definiera så länge alla får vara med på fotografiet.
Rätt i sak – systemfel i utförandet
Observationen bakom idén är riktig: offentlig verksamhet kan vara slösaktig och omöjlig att utkräva ansvar av. Lösningen som erbjuds är att klä staten i företagets kläder.
Men ett företag fungerar inte för att det har rätt organisationsschema. Det fungerar för att kunden kan gå någon annanstans och ägaren förlorar pengar när det går fel. En medborgare kan inte byta land när Försäkringskassan krånglar. En skattebetalare får inte tillbaka sin andel när det statliga bolaget havererar. Företagets språk går att importera till staten. Företagets mekanism gör det inte.
Det politiskt värre felet är ett annat. Formuleringen bygga värden tillsammans är konstruerad för att inte betyda något precist. Vems värden? Mätt hur? Fördelade till vem? Frågorna ställs inte — och det är hela poängen. Jacke läser in ett näringsklimat format efter sina medlemmars intressen. Damberg läser in tillväxt och modernitet utan att behöva göra faktiska prioriteringar. Ingen behöver vara oärlig. De menar bara olika saker med samma ord, och just den oklarheten är begreppets politiska livskraft. Ett begrepp som alla kan enas om utan att vara överens om något är inte ett framsteg. Det är ett sätt att slippa samtalet.
ESG är svaret från andra hållet — tanken att marknaden ska styras mot politiskt definierade mål genom mätning och poängsättning. Även här börjar det med något sant: företag kan orsaka skador som inte syns i deras egna siffror.
ESG (Environmental, Social, and Governance) är ett ramverk för hållbarhet som utvärderar företag utifrån miljöansvar, sociala faktorer och bolagsstyrning. Det används av investerare för att mäta långsiktig risk och påverkan, snarare än bara finansiell prestation. ESG täcker områden som klimatpåverkan, arbetsvillkor och affärsetik.
Det är ett verkligt problem.
Men ett företag är bra på en specifik sak: att producera det människor faktiskt är beredda att betala för. Den informationen går inte att samla in på något annat sätt. När man bryter den kopplingen och i stället styr mot vad en ratingfirma anser att företaget borde prioritera ersätter det som är lätt att mäta det som faktiskt spelar roll. Certifikaten ersätter substansen. Och eftersom alla företag styrs mot samma nyckeltal, formulerade av samma konsulter och utvärderade av samma organ, försvinner den variation som är marknadens råmaterial.
Konkurrensen om att göra rätt ersätts av konkurrensen om att se ut att göra rätt. Det är inte ett missbruk av systemet. Det är vad systemet belönar. Baylan förstod det aldrig. Busch låtsas fortfarande som att det inte gäller när pengarna kommer från staten.
Det värsta av summan av alla goda idéer
Det värsta är Trippel Helix — idén att stat, näringsliv och akademi ska samverka så tätt att de tillsammans skapar det ingen av dem kan skapa ensam. Det låter som styrka. Det är ett slutet kretslopp utan friktionsbroms.
Staten finansierar forskning om lösningar den redan bestämt sig för att vilja se. Akademin producerar rapporter som bekräftar att lösningarna fungerar. Företagen tar emot garantier baserade på rapporterna och bekräftar med sin närvaro att projekten är seriösa. Och mellan dem alla rör sig McKinsey — och inhemska varianter som Bellbird med Kempe i spetsen — tar betalt av samtliga och ser till att berättelsen håller ihop oavsett vad verkligheten säger.
I det systemet finns ingen vars uppgift är att säga att det inte fungerar. Inte för att alla är ohederliga — utan för att ingen längre har ett oberoende intresse av sanningen. Akademikern som ifrågasätter projektets ekonomi stör samverkan. Företaget som drar sig ur signalerar att sektorn inte är mogen. Tjänstemannen som ställer hårda krav hämmar omställningen.
Kritiken har inte förbjudits. Den har gjorts till ett tecken på att man inte förstår helheten.
Det är där accelerationen börjar. Ett system utan friktion rör sig snabbare och snabbare, med växande självförtroende, mot en verklighet det inte längre har förmåga att känna igen. Jacke, Kempe, Damberg, Baylan, Busch. Olika partier, olika retorik, olika väljarstöd. Samma system. Samma ointresse av friktionen som skulle ha bromsat det.
Det gemensamma är inte avsaknaden av goda avsikter. Det är att alla tre idéerna systematiskt avlägsnar den mekanism som håller institutioner ärliga — förmågan att ta emot och agera på att något är fel. Marknaden fungerar för att felen straffar sig. Demokratin fungerar för att makten kan avsättas. Vetenskapen fungerar för att hypoteser kan motbevisas.
AB Sverige, ESG och Trippel Helix tar i sina misslyckade former bort just det. Inte med tvång. Med välvilja. Och med en konsultfaktura som ingen fick granska.
Det goda i varje del överlever inte blandningen.
Johan Westerholm
