Gårdagens politiska dramatik kom att skymma Konstitutionsutskottets årliga granskning av regeringen vilket föranledde att regeringen Löfvens sista år slapp medial granskning och kritik. Istället kom gårdagen att inleda ett helt onödigt politiskt chicken-race där Andersson höjde insatserna med de pågående Nato-förhandlingarna. 

Sverigedemokraterna väcker misstroende mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) för hur han sköter sitt uppdrag rapporterade SVT med fler medier under gådagen. Sverigedemokraterna säkrade i samband med detta stöd från Moderaterna och Kristdemokraterna.

– Morgan Johansson har låtit kriminaliteten breda ut sig i vårt land och låtit Sverige bli ett gangsterland.

– Vi har kommit till en punkt där den enskilt viktigaste kriminalpolitiska åtgärden är att förtidspensionera Morgan Johansson, säger SD:s gruppledare Henrik Vinge vid frågestunden i riksdagen.

I praktiken så kommer det bli avgörande hur Centerpartiet ställer sig till misstroendeförklaringen även om det kan gå med den smala majoritet som M, KD och SD kan bilda tillsammans med L och den partilöse Amineh Kakabaveh. Kakabaveh meddelade att hennes stöd till regeringen inte var självklart men att hon drog sig för att spela med SD:s förslag.

– Vi ser självklart allvarligt på kritiken mot Morgan Johansson och kommer nu att följa upp situationen noggrant. Vi kommer i lugn och ro diskutera frågan i vår riksdagsgrupp och därefter fatta beslut om vilken ställning vi ska ta, säger Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson i en skriftlig kommentar.

Samtidigt är Centerpartiet pressat av allt svagare opinionssiffror. Gårdagens SCB-undersökning vittnar om ett tapp på 1,9 procent i jämförelse med valresultatet 2018 och en nedgång på 1,7 procent sedan novembermätningen 2021 och hamnar på 6,7 procent när det endast återstår tre månader av mandatperioden. 

Annie Lööf har fått utstå allt öppnare kritik internt och att hon, med partiledningen, släppte igenom Magdalena Andersson som statsminister utan att få något realpolitiskt tillbaka. Lööfs ställning har det senaste året försvagats alltmer och även i hennes hemkommun, Värnamo, fälls allt oftare kritiska omdömen om hennes ledaregenskaper. 

Annie Lööf lider svårt av att förlorat sin politiska parhäst, Fredrick Federley, och saknar inte bara honom som bollplank utan även som partiintern torped. Några försök har gjorts, utan att de kunnat spåras till kretsen kring Annie Lööf, att kunna ta in Federley i den politiska värmens inre krets men har fallit redan på ett tidigt stadium.

Antipatin som Federley väcker utanför partiet är så pass stark att ytterligare försök har bedömts som menings- och tröstlösa. Stödet för Federleys återkomst är så svagt att inte ens ett konsultuppdrag bedöms vara realistiskt.

Sedan Federley försvann från Lööfs sida har hennes poltiiska moment försvagats avsevärt. Samtidigt har det inte på något sätt dämpat hennes ministerambitioner i allmänhet och statsmininsterambitioner i synnerhet. Det är väl känt med vilken besvikelse hon tvingades acceptera att Magdalena Andersson blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Vid den senaste sonderingen inför statsministervalet, i samband med att Stefan Löfven avgick, tvingade sig Lööf till att få ett sonderingsuppdrag som representant för ”den breda mitten” som alla, utom hon själv, visste från början var omöjligt.

Det som håller Annie Lööf kvar i politiken är hennes våta dröm om att återigen få tituleras minister och innerst inne drömmen om att bli statsminister. Eller åtminstone vice statsminister och den enda som kan tillfredsställa de ambitionerna är arvsfienden socialdemokraterna efter att Lööf personligen stängt dörren till den forna Alliansen.

Inom Socialdemokratin är inställningen till Morgan Johansson kluven. I huvudsak följer denna kluvenhet falangerna inom partiet där han är populär i traditionella vänsterdistrikt såsom Skåne och Stockholms stad men åtnjuter mindre av denna vara i Göteborg och Stockholms län. Huruvida Magdalena Andersson i ett normalfall skulle vilja slåss till sista blodsdroppen för Johanssons fortsatta karriär är inte helt säkert om situationen hade varit annorlunda.

Men nu är situationen exceptionell.

Andersson har fått andra kriser att hantera i regeringen, främst förhandlingarna med Turkiet men även Utrikesdepartementets handlag med allmänna medel i kombination med en internationell konferens (Stockholm +50) som håller på att utvecklas till ett internationellt praktfiasko.

Skulle regeringen “räddas” av Amineh Kakabaveh kommer det spela Erdogan i händerna vilket Mats Knutsson, SVT, pekar på. Erdogan kommer då att kunna fortsätta peka på kurdiska separatisters inflytande på den svenska regeringen och fortsätta blockera Nato-processen.

Amineh Kakabaveh har lyckats lyfta in det kurdiska självstyrets villkor att bli ett svensk säkerhetspolitiskt fokusområde och något som hela riksdagsarbetet kretsar kring idag. Trots att en majoritet av svenska väljare bara har vaga uppfattningar  om kurder i allmänhet och den säkerhetspolitiska dynamiken i Mellanöstern i synnerhet. Kakabaveh har här stöd för sin linje av Sverigedemokraterna som är för ett erkännande av de irakiska delarna Kurdistan enligt sitt aktuella partiprogram. Detta ligger nära Kakabavehs kamp för ett erkännande av de syriska delarna.

Sverigedemokraterna argumenterar med andra ord i praktiken, då det inte går att skilja frågorna helt, tillsammans med Kakabaveh för ett erkännande som effektivt skulle permanenta den situation med ett avogt Turkiet inför ett svenskt Nato-medlemskap.

En som definitivt inte skiljer på SD:s linje och Kakabavehs linje är Turkiets president Erdogan. Oavsett vad parterna påstår. Erdogan och mullorna i Teheran delar samsyn på kurderna och vill inte se något som ens kommer i närheten av vare sig SD:s eller Kakavavehs visioner.

Skulle Sverigedemokraterna komma att ansvara för eller ingå i ett regeringsunderlag även vad avser utrikespolitiken vid ett regeringsskifte skulle alla eventuella ambitioner med ett svenskt Nato-medlemskap helt grusas såvitt kan utläsas om relationerna med Kurdistan ur det aktuella partiprogrammet. Ett partiprogram som Turkiets president Erdogan är fullt på det klara med vad som står i det.

Vilket är exakt vad Sverigedemokraternas Nato-fientliga och Kreml-apologetiska falang, som ligger nära Alternativ för Sverige, vill. En samsyn de har med bland annat Vänsterpartiet och den socialdemokratiska Schori-falangen.

Å ena sidan – Å andra sidan. En pajas

Å ena sidan så kan oppositionen försöka peka på att de till slut gör något. Men med tre månader kvar av mandatperioden så är det frågan om detta något verkligen var något annat än en ren politisk fars. Allmänna val ligger tre månader bort och då kommer hela regeringen tvingas avgå oavsett valresultat.

Å andra sidan är just hotet om att Sverige hamnar i en allvarlig situation under pågående osäkra Nato- förhandlingar utan regering även det tveksamt. Med den argumentationen så bör Magdalena Andersson ställa in valet 2022 eftersom det kan föranleda  en längre period utan en fungerande regering vilket Sverige fick erfara efter valet 2018. Att ställa in ett allmänt val är inte vare sig möjligt eller tänkbart.

Och inte minst säger det en del om Anderssons opinionssvans demokratiska DNA.

Att Andersson nu hotar med avgång för hela regeringen är med andra ord naturligt. Det kan pressa Centerpartiet till lojalitet på ett sådant sätt att hon sitter kvar samtidigt som hon håller Annie Lööfs fortsatt våta dröm om att återfå en ministerpost vid liv.

Nu slipper Andersson lägga ner tid på ett politiskt förhandlingsspel och mobilisera en motivation på en sådan nivå som annars skulle krävas för att rädda Johansson och kan nu istället fokusera vid förhandlingarna med Turkiet.

En avgång, framprovocerad av Sverigedemokraterna endast tre månader före ett allmänt val med benägen support från moderaterna som i sju år konsekvent tolererat Morgan Johanssons framfart på rättsområdet kan i förlängningen förpassa den politiska pajas-kostymen till moderatledaren i en mandatperiod till.

I förlängningen ser det inte bättre ut än att oddsen aldrig varit gynnsammare för Ulf Kristersson att te sig som något annat än en politiskt viljelös  och handikappad pajas i Sverigedemokraternas ledband. Ett Sverigedemokraterna med identiska politiska ambitioner som Amineh Kakabaveh och som när de blir regeringsunderlag kommer få genomlag samt därmed slutligen skulle grusa alla ambitioner att bli upptagna i Nato-gemenskapen.

Det kan mycket väl bli det enda som återstår när krutröken lagt sig i nästa vecka.