Under gårdagen publicerade professor Magnus Henrekson sin studie över fossilfria järnsvampsprojektet HYBRIT. Ett projekt drivet av SSAB men som pausats på grund av tveksamheter i lönsamhet och produktion. Erfarenheter de visar sig dela med det tyska ThyssenKrupp som även de övergivit planerna. Kvar finns endast det hårt pressade företaget Stegra med en osäker ägarbild.

Under gårdagen publicerade professor Magnus Henrekson rapporten HYBRIT: A Hubristic Hydrogen-Based Steel Project. Rapporten är en kritisk analys av det svenska projektet HYBRIT som syftade till att producera fossilfri järnsvamp med vätgas från förnybar el. 

Projektet, lett av det statligt ägda gruvbolaget LKAB tillsammans med SSAB och Vattenfall, lanserades 2016 och hyllades som en hörnsten i EU:s Green Deal och Sveriges gröna industriomställning. Det lovade att minska CO₂-utsläpp med upp till 56 miljoner ton årligen – mer än Sveriges totala utsläpp – genom att ersätta koldioxidintensiv masugnsteknik med vätgаsreduktion.

Vad Henrekson pekar på, och som han länge varnat för inför döva öron på den politiska nivån, var bland annat de stora effektbehoven. HYBRIT skulle kräva 70 TWh el årligen (halva Sveriges totala förbrukning), vilket skulle leda till prishöjningar upp till 170 % i Norrbotten till 2026. En helt orimlig prisökning på en marknad för stål som brottas med överkapacitet och inte sällan statssubventionerade prisdumpningar. Rapporten belyser även den storskaliga vätgaslagring som projekterades. En lösning som aldrig tidigare prövats ens i småskalig regi.

Projektet krävde massiv uppskalning av vätgasproduktion (via elektrolys). Projektet planerade för lagring (behov av anläggningar 1 000–3 000 gånger större än piloten) och industriell anpassning. Piloten i Luleå (2020) fungerade i liten skala, men någon kommersiell nivå prövades aldrig.

Henreksons observationer i rapporten är i praktiken identiska med de som den tyska ståltillverkaren Thyssen Krupp gjorde.

ThyssenKrupp gör identiska erfarenheter

ThyssenKrupp, Europas största ståltillverkare, har nyligen pausat eller omprövat delar av sin satsning på fossilfri stålproduktion med vätgas, vilket speglar många av de utmaningar som Henrekson beskriver för HYBRIT. 

ThyssenKrupps projekt för en direktreduktionsanläggning (DRI) i Duisburg,  skulle producera 2,5 miljoner ton vätgasbaserat stål årligen med målet koldioxidneutralitet till 2045 (till en kostnad av ca 3,5 miljarder euro).

Precis som HYBRIT är ThyssenKrupps projekt beroende av låga energipriser och hög CO₂-beskattning för att vara lönsamt. I mars 2025 pausade de en upphandling för grön vätgas (upp till 151 000 ton/år) eftersom priserna från budgivare var “betydligt högre än förväntat”.

ThyssenKrupp-projektet hade starkt stöd från tyska regeringen och delstaten Nordrhein-Westfalen (2 miljarder euro i subventioner), likt EU:s och Sveriges backning av HYBRIT. Men trots detta har ThyssenKrupp betonat att framgång kräver “ekonomiskt hållbara villkor,

Sammanfattningsvis illustrerar ThyssenKrupps paus hur HYBRIT inte är ett isolerat svenskt fiasko, utan del av ett europeiskt mönster där ambitiösa vätgasbaserade gröna stålsatsningar krockar med ekonomiska och tekniska realiteter Båda fallen understryker behovet av diversifierade tekniker och oberoende granskning för att undvika resursslöseri i den gröna gröna omställningen.

Det enda projekt som finns kvar är det privat ägda Stegra vars finansiella status är osäker. Stegra startades utan att ha några som helst logistik- och effektlösningar klara utan lever idag från dag till dag.

Vem som egentligen äger Stegra efter den hastigt genomförda nyemissionen är okänt efter att grundaren Harald Mix endast i begränsad omfattning deltagit i den.