Dagens bitvis yrvakna debatt om hat och hot i den politiska debatten saknar kunskap om historien. Hatet mot profilerade företrädare har sedan 1980-talet intensifierats och har, i några fall, nått en kritisk massa som fått det att tippa över och utvecklas till ett hot. Och hatet är något som faktiskt kommit att förena samtliga politiska partikulturer idag. Men på fel sätt.

Centerpartiets ordförande Anna-Karin Hatt beskrev vid presskonferensen i förra veckan när hon avgick som partiledare för Centerpartiet att samhällsklimatet har blivit råare, och att hon påverkats av det mer än hon kunnat föreställa sig. Att hon efter endast fem månader ger upp för allt “hot och hat” som ”krupit under skinnet” på henne. Hatt vill inte på något sätt specificera vad detta innebär eller från vilka det hon utsatts för kommer.

Trots återkommande frågor i olika intervjuer uttryckte sig hon svävande på den punkten förutom att hon gav ett klart svar på frågan om dessa anmälts. Hatt svarade att så inte har varit fallet.

Hatt, likt andra i den politiska debatten, drar inte sällan ihop de båda begreppen till ett enda, hatohot. Trots att det är två skilda företeelser. Hat är en åsikt som inte kan göras straffbar medans hot är en juridiskt klandervärd handling. Med reservation för att även hot kan, om det når en viss kritisk massa, mycket väl kan uppfattas som ett hot av mottagaren. Det är i sådana fall upp till åklagare att utreda om rekvisiten håller för att föra dessa till rättslig prövning.

Men det kräver en anmälan och inte svepande uttalanden från den som upplever sig vara måltavla.

Hat och hot beskär debatten

Den demokratiska och politiska kulturen i Sverige begränsas och beskärs av företeelser där politiker, medborgare och institutioner utsätts för hot eller direkta attacker. Det menar Sten Widmalm, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet på DN Debatt. Det är, menar Widmalm ofta handlingar som begås av människor som betraktar sina demokratiska friheter som självklara – men inte som särskilt viktiga för personer eller grupper som ogillas. Widmalm skriver att

Hot kan skapa antidemokratiska nedåtgående spiraler. Hot gör individer benägna att frånkänna meningsmotståndare rättigheter (det som i forskningen kallas politisk intolerans). Hot leder dessutom till att individer inte vågar ta upp ämnen för diskussion, trots att det handlar om frågor som de är angelägna om att få diskutera (självcensur). Utöver det hittar vi kopplingar mellan hot och stöd för auktoritära styrelseformer.

Men det som Hatt beskriver, och Widmalm kommenterar, är ingen ny företeelse även om det presenteras som detta.

Det som skett är att sociala medier har medfört att det blir lättare att identifiera. Och hatet mot vissa profilerade företrädare har växt fram i takt med att medielandskapet har förändrats till att bli en del av alla människors vardag. Hatet mot Olof Palme (S) är en av de startpunkter som kan identifieras för att förstå dagens debatt och rörelser i medielandskapet.

Hatet mot Olof Palme – Ett tidlöst hat

Hatet mot Olof Palme växte fram redan när han tog över efter Erlander som statsminister. Men under 1980-talet skruvades hatet upp ytterligare.

Författaren Lars Gustafsson, adjungerad professor vid University of Texas, erkände att han ”verkligen börjat hata Olof Palme” under 1980-talet. Maoisten Jan Myrdal kallade Palme ”fähund”. Den före detta folkpartiledaren Per Ahlmark liknade statsministern vid ”en moralisk och intellektuell ruin”. I borgerliga tidningar och andra publikationer benämndes Palme konsekvent i negativa termer. Han kallades ”slyngel”, ”tragedi” och ”pajas”.

Ett av de mer genomarbetade, och samtidigt mest kränkande, angreppen på Palme som politiker och person var Bertil Östergrens bok ”Vem är Olof Palme?”, som gavs ut på bokförlaget Timbro 1984. Östergren, som kände Palme sedan de båda var studentpolitiker på 1950-talet, menade att statsministern var en dubbelnatur, en deformerad och farlig människa med demoniska drag. 

Det intensiva Palmehatet lever fortfarande kvar inom borgerliga partier än idag, 40 år efter mordet på honom. På Moderaternas sommarfest 2019 bar riksdagsledamoten Maria Stockhaus en tröja med en nidbild på Palme. Exakt den bild som förekom flitigt i de hätska kampanjerna mot statsministern strax innan han mördades.

Omvänt stod Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU bakom den kampanj som 2006 utmålade den dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt som pedofil och en person med allmänt klandervärda egenskaper. Kampanjen, som orkestrerades av SSU:s regionombudsman i Stockholm på den anonymiserade bloggen “Rättvis och balanserad” och under pseudonymen ”Dico”. Kampanjen kompletterades med mailutskick till utvalda redaktioner från ett anonymt konto vars IP-adress senare kunde kopplas till Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68.

Efter en senare utredning tog partistrategen Mats Lindström på sig hela ansvaret och sade upp sig för att rädda de yngre tjänstemännen kvar i partiorganisationen. Två av dessa kunde senare, i relativa termer obefläckade, göra karriärer i regeringskansli respektive opinionsbildning som redaktör för en av Sveriges större S-märkta tidningar.

Det är inte fel att beskriva Socialdemokraternas agerande 2006 som den förebild som Sverigedemokraterna sedan tog efter. SD visade sig ha tagit till sig erfarenheterna och upprepa modellen med några små justeringar vilket TV 4:s Kalla Faktas avslöjande 2024 om partiets kommunikationsstrategi visade.

Programmet var en granskning av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelnings arbetsmetoder. Granskningen avslöjade tätare band mellan mediekanalen Riks och Sverigedemokraterna än vad som tidigare hade kommunicerats. Likaledes avslöjades att Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning spred vad de menade var politisk satir från anonyma konton på sociala medier för att vilseleda allmänheten, och programmet diskuterade gränsen mellan humor och desinformation och gjorde jämförelser med organiserade utländska subversioner. 

En närmare exakt kopia av hur SSU-tjänstemännen byggde upp och motiverade sin kampanj 18 år tidigare.

Hatet når en kritisk massa

Ett fjärde exempel är det hat som Centerpartiets Annie Lööf drabbades av. Hatkampanjer som till slut nådde en kritisk massa som resulterade i planläggningar om att mörda henne vilket var fallet 2022. Annie Lööf var ett mål för ett mordförsök under Almedalsveckan 2022. Mannen som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren dömdes för terroristbrott genom mord och förberedelse till terroristbrott genom mordplanerna på Annie Lööf. Han åtalades för att ha planerat ett attentat mot henne.

Det som föranlett Anna-Karin Hatts avgång är med andra ord inget nytt. 

Tvärtom har hatet mot profilerade företrädare sedan 1980-talet intensifierats och har, i några fall, nått en kritisk massa som fått det att tippa över och utvecklas till reella hot. Och hatet är något som faktiskt kommit att förena samtliga politiska partikulturer.

Men på fel sätt.