Den danska regeringens besked om att föra in de facto hädelselagar i den danska författningen är en stor seger för våldsbejakande islamister och stater som Iran, Irak, Turkiet med flera. De visar världen att hot går hem. Det menar samhällsdebattören Edward Nordén.

Den danska ministern påpekar att regeringen önskar ett begränsat och precist rättsingripande mot skändningar av religiösa skrifter och symboler. Den socialdemokratiska ministern kallade koranbränning för “en i grunden hånfull, meningslös och osympatisk handling”. 

För att säkra den politiska korrektheten förbjuds också bränning av Torah och Bibeln. På det viset kan den danska regeringen ge sken av att detta inte bara är ett problem för islamister. Även om alla redan vet att ”problemet” är islamister med en stenålderssyn på samhället.

Ekonomiminister Jakob Ellemann-Jensen (V) och utrikesminister Lars Lökke Rasmussen (M) försökte vidare att hävda att detta inte är ett ingrepp i yttrandefriheten trots att man förbjuder ett fritt yttrande utifrån de massiva hot som framförs. 

Naturligtvis är det en inskränkning i yttrandefriheten. Där våldsbejakande islamister pressat Danmark till underkastelse.

När den danska medborgaren Mehdi Zaman tände eld på Toran, trampade på Bibeln, brände Sveriges och Danmarks flaggor utanför Israels ambassad i Danmark så hände naturligtvis ingenting. De flesta vuxna svenskar och danskar blir inte kränkta eller våldsamma av att udda karaktärer bränner en bok, en flagga eller uttrycker något avvikande på ett avvikande sätt. Den som beter sig på ett sätt som inte uppskattas får finna sig i att förkastas. Inte straffas, tystas eller mördas. 

Men när Koranen skändas blir reaktionerna våldsamma.

Från de danska tidningarna Politiken och Jyllandsposten, den senare märkt efter publiceringen av Mohammedkarikatyrerna 2005, är reaktionerna starka. Situationen i Danmark beskrivs som ett sluttande plan. 

Jyllandsposten har en särställning i den danska yttrandefrihetsdebatten efter att de publicerade de s.k ”Mohammedkarikatyrerna” den 30 september 2005. Bilderna sades föreställa den islams profet Muhammed. Vissa av bilderna antydde ett samband mellan islam, terrorism och kvinnoförtryck. Publiceringen ledde senare till ett försök till en terrrorattack mot redaktionen där bland annat den svenske medborgaren Munir Awad, hemmahörande i bland annat Stockholms moské, kunde gripas och dömas till 12 års fängelse. 

Reaktionerna är ingenting som kan rubba den danska regeringen.

 – Det är en viktig politisk signal som Danmark i dag sänder till resten av världen, lägger utrikesminister Lars Løkke Rasmussen (C) till. 

Hot går hem – Danmark går mot underkastelse

Den signal som skickas till resten av världen är att hot går hem. Signalen är att Danmark viker sig för islamisterna. Signalen till islamisterna är att det är en framkomlig väg att genom hot pressa sekulära demokratier till anpassning som matchar religiösa dogmer och diktaturer. 

Nu efterfrågas att göra hädelselagar till norm i övriga europeiska länder. Närmast till hands ligger Sverige.

Men hur mycket man än förbjuder koranbränning kan man nämligen inte förbjuda andra sätt att håna islam. Man kan inte förbjuda allt som islamister önskar förbjuda. Man kan inte förbjuda förstörelse av en bok eller andra hån. Vilket betyder att denna inskränkning inte löser problemet med vare sig koranbränning eller de våldsamma reaktionerna. Vi behöver förhålla oss till den här konflikten på ett mer genomtänkt sätt.

Ibland behöver man ta ett steg tillbaka och betrakta en situation med fräscha ögon. Utan att fastna i snåriga resonemang eller låta sig påverkas av krypande rädsla. 

Sverige kan inte ha ett förbud mot att yttra oss negativt om en religiös profet från 600-talet. Bara tanken på att straffbelägga kritik av religiösa föreställningar eller symboler är fullständigt absurd.

Meningslöst hukande och hulkande 

Om islam inte klarar av att fåtal individer bränner koraner i Sverige och Danmark och att en politiker twittrar negativt om en profet utan att hemfalla åt massiva hot om våld, ekonomisk bojkott och emellanåt terrorhot så har vi ett problem på en helt annan nivå. Det kan vi inte lösa genom att införa förbud mot kritik, hån eller hädelse mot islam från storstäder till landsbygd. 

Den typen av hukande och hulkande är lika meningslöst som att ändra socialtjänstlagen för att blidka den påverkanskampanj som islamister och andra främmande makter stod bakom.  

Det som sker mot Danmark och Sverige är en påverkanskampanj med inslag av massiva hot om våld. Det är samma påtryckning som skett mot västländer under mer än 40 år. Av såväl länder, terrorgrupper, organisationer som en muslimsk diaspora. Inte sällan med understöd från opinionsbildare från den identitetspolitiska vänstern och vissa liberaler.

Det spelar ingen roll om det är Frankrikes president Macron, Charlie Hebdos satirbilder, Vilks rondellhund eller när Rasmus Paludan bränner koraner. Det spelar ingen roll om vi så fängslar Jomshof och tystar alla iranska feminister som avskyr islam. 

Problemen med intolerant, våldsam islamism är långt större än vad vi kan kontrollera genom förändringar av ordningslagen och andra sätt att stoppa koranbränningar utan att framstå som direkt ryggradslösa.

Principer starkare än krökta ryggar

Skälet till att islamisterna inte kan gå på stora länder med känd hållning till yttrandefriheten – som USA och Frankrike – är att det inte tillåts. Franska politiker och intellektuella kan tala för sig på ett sätt som svenska politiker inte kan och flertalet opinionsbildare inte vågar. Amerikanska politiker vet att de aldrig kan få igenom ett hållbart förbud och en inskränkning av konstitutionen. Det är lönlöst att ens försöka.

Sverige och Danmark är två brödraländer som varit först i världen med tryckfrihet och fungerande, konstruktiva, sekulära demokratier där frihetliga liberala förhållningssätt skapat goda, trygga samhällen och ekonomiskt välstånd. Inte minst kan yttrandefriheten och demonstrationsrätten tillskrivas en del av denna framgång. Slutna samhällen med religiösa dogmer är vare sig lockande eller framgångsrika. Notera att de länder som pinas mest under islamistisk terror inte är europeiska demokratier utan i huvudsak muslimska länder. Det hjälper inte med eftergifter ens om du är muslim.

Att ge upp den sin grundläggande frihet för att köpa lite tillfällig säkerhet, förtjänar varken frihet eller säkerhet. Benjamin Franklins citat är passande för många situationer. 

Det gör också James Madisons ”Malo periculosam, libertatem quam quietam servitutem.” Enkelt summerat som ”Jag föredrar stökig frihet framför fredligt slaveri”. 

Den som tror att inskränkt yttrandefrihet utifrån hot och våld leder till bättre samexistens mellan Danmark, Sverige och islam har inte tänkt särskilt länge. Danmark har valt en dålig väg. Sverige behöver, likt Frankrike, visa på en annan väg. Att stå stabilt för demokratiska grundprinciper och att hålla ut.

Edward Nordén

Debattör, jordbrukare och talesperson och Medborgerlig Samling