Den som vill förstå den politiska samtiden måste faktiskt börja i telefonen. Det är numera i det oändliga flödet på Tiktok, Instagram, X och Youtube som gränsen för vad som upplevs som normalt dagligen flyttas några millimeter.​

När dagens tonåringar söker sig till politik, kultur eller underhållning är det inte partiprogram, uppfostrande krönikor eller konsumentupplysning de möter, utan en kuraterad svallvåg av klipp och rubriker som redan sorterat bort det som inte antas trigga en reaktion. Forskning på unga vuxnas medievanor i Sverige visar att upplevd “relevans” och underhållningsvärde nu väger tyngre än traditionell trovärdighet när sociala medier används som nyhetskälla.​

Från kronologi till optimerad affekt

Den kanske största förändringen är att flödena inte längre är kronologiska utan optimerade för att maximera tid, klick och känsloreaktioner. I en Stanfordledd studie kopplad till det amerikanska presidentvalet 2024 kunde forskare visa att bara förändringen av ordningen i användarnas X-flöden ökade den politiska polariseringen, utan att innehållet i sig ändrades.​

Det innebär att den användare som främst interagerar med upprörda rubriker, vredesfyllda videos, reklam för online casino eller skadeglada memes successivt får ett flöde som består av just dessa känslolägen. När samma känslotillstånd återkommer hundratals gånger per dag etableras det som normal bakgrundsnivå, inte som extrem undantagssituation.​

Politiska algoritmer – snedvriden normalitet

Under 2024 kartlade forskare Tiktoks rekommendationssystem genom hundratals “dockkonton” som matades med olika politiska signaler inför det amerikanska presidentvalet. Resultatet visade att konton med republikansk profil fick omkring 11–12 procent mer partiallierat innehåll än motsvarande demokratiska konton, medan demokratiska konton oftare exponerades för motståndarens budskap.​ Detta är inte en abstrakt diskussion om tekniska preferenser, utan en konkret förskjutning av vad som uppfattas som den politiska mitten.

Algoritmen ritar om mitten

Algoritmisk kuratering fungerar i praktiken som en osynlig redaktion som bestämmer var mitten av debatten ska ligga. När plattformar premierar innehåll som framkallar stark affekt – ilska, indignation, skadeglädje – blir det rationellt för politiska aktörer att formulera sig allt mer drastiskt för att över huvud taget synas.​

Det syns inte bara i amerikanska valrörelser utan också i europeiska sammanhang där extremistiska utspel sprids oproportionerligt eftersom de triggar just den typ av engagemang som algoritmerna belönar.

Individens bubbla – men också systemets

Det talas ofta om filterbubblor som individens ansvar, som om det bara handlade om vilka konton man själv väljer att följa. Men studien på X visar att även när innehållet hålls konstant kan själva ordningen i flödet öka polarisering, vilket innebär att ansvaret sitter lika mycket i systemdesignen som i användarens beteende.​

Svenska intervjustudier med unga vuxna visar samtidigt att många upplever sig ha “kontroll” över sina flöden, trots att de inte kan redogöra för hur plattformarnas algoritmer faktiskt fungerar. Den känslan av kontroll är i sig en del av normaliseringen: man uppfattar flödet som en avspegling av världen, inte som resultatet av en kommersiell optimeringsprocess.​

När normaliteten blir en affärsmodell

Algoritmisk kuratering är inte neutral utan bunden till affärsmodellen att maximera uppmärksamhet och annonsintäkter. Resultatet är en vardag där det snabba, det förenklade och det affektiva inte bara blir vanligare utan upplevs som grundläge för hur offentlighet “ska” se ut. När den logiken etablerats i allt från politik till kulturkritik, efterliknar även traditionella medier den dramaturgi som algoritmerna redan lärt publiken att förvänta sig.​