Iran – Hjälper fler olivkvistar?

Sedan en vecka har staten Israel attackerat militära mål i Iran. Återigen reser framför allt politiker positionerade till vänster om den politiska mittlinjen krav på en förhandlingslösning mellan parterna. Där Iran under de 46 år som den islamiska diktaturen existerat aldrig hållit ett avtal. Utan ersatt alla löften med terror, lönnmord, kidnappningar, kärnvapenuppbyggnad och olika former av förföljelse av även den egna befolkningen.
Sedan en vecka Israel har staten Israel attackerat militära mål i Iran, flera militäranläggningar och ett kärntekniskt forskningscenter. Iran svarade med att avfyra omkring 100 drönare mot Israel. Den tidigare utrikesministern och ordföranden i FN:s generalförsamling, Jan Eliasson (S) bedömer att avgörande för riskerna framöver blir om USA kommer att ställa sig bakom Israels aktion i ett större porträtt i DN.
Eliasson säger att attackerna tyder på en övertro på militära lösningar.
Eliasson, med goda relationer till dagens iranska ledning, ger intryck av en övertygelse att det med eftergifter går att blidka en av världens brutalaste regimer. Även om Eliasson inte förespråkar ett direkt förbud mot koranbränningar så har han framhållit ett behov att i en inrikespolitisk debatt om yttrandefrihet agera mindre provokativt mot organisationer som OIC och stater som Iran.
Men frågan är om förhandlingar och eftergifter har hjälpt ett samlat väst sedan den Islamiska staten Iran bildades 1979. Den nyfödda statens första handling var att storma och kidnappa 66 amerikanska diplomater, en kränkning av internationell rätt och diplomatiska relationer av aldrig tidigare skådat slag.
Sedan dess har den iranska teokratiska diktaturen finansierat och byggt upp flertalet islamistiska terrororganisationer som dels har ett förintandet av staten Israel som primärt mål men som sekundärt agerar för att destabilisera det sekulära liberala väst. Hizbollah och Hamas är i praktiken Irans ”proxy”-stridskrafter som för sitt krig genom terror på Irans uppdrag.
Relaterat: PEN kräver utförsäljning av det fria västs säkerhet
Lönnmord, terror och kärnvapen
Iran är Hizbollahs primära finansiär, med årliga överföringar på upp till 700 miljoner USD (2018–2020), vilket täcker majoriteten av gruppens budget, vapen och operativa kostnader. Hizbollah är djupt integrerat i Irans regionala strategi och fungerar som en direkt förlängning av IRGC, det iranska Revolutionsgardet.
Irans stöd till Hamas är mindre omfattande, med uppskattningar på 100–350 miljoner USD per år, men har ökat betydligt sedan 2006. Hamas är mer självständigt och får även stöd från andra aktörer, såsom Qatar (upp till 360 miljoner USD per år).
Iran har sedan 1979 bedrivit operationer i Europa för att tysta dissidenter och rikta in sig på motståndare, inklusive i Sverige och Danmark. De mest framträdande fallen inkluderar mordkomplotten i Danmark 2018 och attacker mot israeliska ambassader i Sverige och Danmark 2023–2024. Över 100 iranska operationer (attentat, kidnappningar, övervakning) har dokumenterats i Europa sedan 1979, med en tydlig ökning sedan 2021. Länder som omfattats av attentaten är utöver Danmark och Sverige bland annat Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Tyskland och Cypern.
Iran använder alltmer kriminella nätverk och minderåriga som proxy för att undvika direkta spår till Teheran. EU-länder har svarat med sanktioner, diplomatutvisningar och ökad säkerhet, men Irans aktiviteter beskrivs som ett växande hot.
Relaterat: Iran mobiliserar mot Sverige
Lönnmordsverksamheten, som i huvudsak projektleds av IRGC, är förankrad i hela den iranska statsledningen, bland annat hos Jan Eliassons gode vän, den iranske utrikesministern Javad Zarif. Delar av lönnmordsverksamheten sköttes från det iranska utrikesdepartementet.
Förhandlingar om Irans kärnprogram började redan 2003, då EU3 (Storbritannien, Frankrike, Tyskland) inledde samtal med Iran efter avslöjanden om odeklarerade kärnaktiviteter.
Dessa tidiga rundor, som sträckte sig över ett decennium, kulminerade i JCPOA 2015. Under denna period hölls dussintals möten, men de räknas inte som direkta förhandlingsrundor efter det första avtalet. Men Iran har valt att konsekvent bryta mot avtalet och låtit bland annat anrikningen av kärnbränsle fortsätta långt över de nivåer som krävs för civil kärnkraftproduktion.
Idag närmar sig Iran de nivåer som krävs för att kunna producera egna kärnvapen. Trots garantier om förhandlingslösningar som den enda framkomliga vägen och som givits av bland annat Jan Eliasson.
Resultatet: 46 år av terror
Världen har sett 46 år av terror, kidnappningar, lönnmord samt förberedelser för att bygga en egen kärnvapenkapacitet. Där Iran, trots uppenbara brott mot den gällande världsordningen, fortsatt kräver anpassning och underkastelse inför deras religiösa lagar och vanföreställningar. Med goda resultat i form av opinionsbildare som löper terrorstatens ärenden.
Där det enda löfte som Iran kan tänka sig att leva upp till är att förinta staten Israel.
Och då är inte övergreppen på det iranska folket inräknat. Mord på de kvinnor som vägrar bära slöja, mord på homosexuella, könsbyte under tvång på transsexuella. Allt initierat och försvarat med politiker som Eliassons gode vän Javad Zarif.
Relaterat: Iran bygger ut lönnmordsverksamheten
Frågan är vad som idag ska motivera väst till att återigen lyssna på Jan Eliasson, som varit en aktiv del i detta förhandlingsspel i snart 40 år. Som själv krävt en svensk anpassning till religiösa vanföreställningar för att uppnå fred och försoning med en terrorstat. Trots att inget har hjälpt.
Eller om det är dags för något annat än olivkvistar.