Iran har historiskt anklagats för inblandning i attentatsplaner mot judar i andra länder. Misstankarna har varit att det är ett sätt att slå mot Israel, som Iran ser som en huvudfiende. Och Irans etablering i Sverige i olika funktioner är ingen nyhet. Utan ett känt sakförhållande med en mer än tjugo år lång historia.

Sveriges Radio rapporterade under gårdagen att ett iranskt par, under föregivande att de varit av afghanskt ursprung misstänks ha kartlagt och planerat mord på tre svenska judar på uppdrag av Irans militära underrättelsetjänst. Samstämmiga uppgifter till Ekot visar hur det misstänkta agentparet kartlade Aron Verständig och ytterligare två utpekade svenska judar. 

Irans underrättelsetjänsts utsända är ett av de stora hoten mot Sverige, enligt Säpo. Det handlar om en stark underrättelsetjänst som kan utföra kartläggningar – och attentat även i Skandinavien.

Dansk Institut For Internationale Studier, DIIS rapport från 2017 pekar på att migrationskrisen 2015 innebar en förhöjd risk för radikalisering av migranter men inte minst en ”bakdörr” för terrorister och främmande makts underrättelsetjänster att etablera sig i väst.

I slutet av september 2018 stängde dansk polis Öresundsbron och flera andra förbindelser inom landet. Anledningen var att den danska säkerhetspolisen PET misstänkte att iransk säkerhetstjänst planerat att utföra ett attentat i Danmark mot en person som själv har iranska kopplingar med oppositionen.

Känd problematik – Passiv säkerhetstjänst

Sveriges radios reportage om det nu avslöjade återger att misstankar om paret väcktes på ett tidigt stadium under deras asylprocess som inleddes 2017 även på Migrationsverket. Ändå dröjde det till 2021 innan Säkerhetspolisen ingrep. Men paret var inte de enda som avvek.

Paret utnyttjade den brist som då fanns inbyggd i den svenska asylprocessen. Migrationsverket bedömde 2017 att det fanns nära 60 000 individer registrerade med två eller flera kända identiteter hos Migrationsverket. Myndigheten konstaterade dock samtidigt att mörkertalet var stort, vilket innebär att det troligen fanns, och i stor mån fortfarande finns fler kvar någonstans ute i det svenska samhället. Vissa utan skadligt uppsåt, andra med en annan agenda.

En orsak till detta var och är Sveriges oförmåga att säkerställa identiteten på utlänningar som söker sig till Sverige. Exempelvis hade enbart 14 procent av dem som sökt asyl i Sverige i år identifierat sig med en passhandling.

Ett kryphål som det vore snarast tjänstefel av det iranska revolutionsgardets underrättelsetjänst att inte utnyttja.

Flyktingslussen – Där allt hände 

2015 extraknäckte jag som ordningsvakt/väktare på en av de flyktingslussar som öppnades i västra Stockholm under brådstörtade former när trycket på Migrationsverket blev för högt. Slussen var specifikt öppnad för ”ensamkommande flyktingbarn” från företrädesvis Afghanistan. Redan under första dygnet som slussen öppnade började vi som arbetade närmast flyktingarna se anomalier, något som inte stämde.

De nyanlända kunde grovt delas in i tre grupper. Uppenbart minderåriga, d.v.s under 16 år. En mer svårdefinierbar grupp om ungdomar mellan 16 och 25 samt slutligen en grupp som utan större tvekan borde vara från 25 och uppåt. Den yngsta gruppen skydde den sistnämnda, äldsta gruppen unga män, som pesten. Av skäl som vi tolkade som ren rädsla. De yngsta sökte sig till oss som skydd, Den äldsta gruppen höll sig på stort avstånd med ett minimum av interaktion.

Den äldsta gruppen var även de som hade en överrepresentation av personer som hade sämst kunskaper i språken dari och pashtu, de språk som talas i Afghanistan. De föredrog knackig engelska eller persiska i dialog med tolkarna från Migrationsverket. De kunde märkligt ofta endast ge diffusa uppgifter och beskrivningar av de städer de uppgav att de kom ifrån.

Denna grupp skaffade sig snabbt färdbevis till kollektivtrafiken och spenderade endast ett minimum av tid på boendet. Ofta var de iväg, ensamma eller i små grupper, på annat håll när de inte träffade Migrationsverkets personal för att erhålla sitt första tillfälliga uppehållstillstånd. Vissa hade helt uppenbart ett eget nätverk i Sverige och i Stockholm redan vid ankomst. 

Alla hade moderna mobiltelefoner och var iögonfallande välvårdade. Det var definitivt inga trashankar som hade tagit sig till Sverige genom Europa. Kontakten med någon för oss i personalen på slussen okända med personer i hemlandet sköttes via appar som WhatsApp som kopplades upp via slussens WiFi-nätverk. Eller andra gratisnätverk. Som McDonalds som låg några hundra meter längre bort.

Där ingen kunde lyssna.

När vi varnade om detta, eller försökte rapportera in det vi uppfattade som avvikande beteende tystades vi med:

”Hur kan du anklaga någon av alla dessa flyktingar för något misstänkt eller misstänka något så hemskt när de flytt för sina liv?”

Var dessa befinner sig idag är okänt för de flesta. Sannolikt är mycket av detta okänd materia än idag även för Säkerhetspolisen.

Säkerhetspolisen själva blev så sent om 2023 hårt drabbade av de två bröder, bägge från Iran, som kunde dömas till livstids respektive nio års fängelse för att ha spionerat för Rysslands räkning. Det är vida känt att den iranska underrättelsetjänsten och personer knutna till Iran inte sällan fungerar som ombud för kinesiska och ryska underrättelse och säkerhetsintressen.

För att inte glömma de shia-nätverk som finns etablerade i Sverige. Nätverk eller grupper som utan egentliga undantag står under Teherans inflytande eller kontroll på något sätt.

Iran – känt säkerhetshot

En säkerhetsrisk som Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi, själv med dubbelt iranskt och svenskt medborgarskap, vill tona ned. Shekarabi menar att den iranska diasporan är den enklaste att integrera i en svensk kontext.

Som före detta minister och idag de facto justitieminister i en socialdemokratisk skuggregering är Shekarabi den svensk-iranier som det gått bäst för.

Men inte bara Ardalan Shekarabi har kunnat etablera sig som iranier på centrala positioner i den svenska statsförvaltningen. Ett annat exempel är Alexander Sassan Ahklagi, idag anställd som diplomat på UD med ansvar för bland annat Sahel, området söder om Sahara. Innan dess var han förste sekretere vid den svenska beskickningen till Kabul, Afghanistan.

En tjänst han fick direkt efter avslutat diplomatprogram. Normal karriärgång är annars att börja längre ner som andra eller tredjesekreterare vid en större beskickning.

Ahklagi har en utbildning i arabiska från Lunds universitet som bas men även ett år från universitetet i Teheran. Teherans universitet är öppet endast för regimlojala iranska medborgare, allierade eller som i övrigt bedöms som politiskt pålitliga. Efter denna period rekryterades Ahklagi till att bli Stefan Löfvens politiske rådgivare under hans första period som statsminister. Som bland annat kom att sammanfalla med flyktingkrisen.

Teherans universitet skall inte, trots att det är ett elituniversitet förväxlas med Imam Hussein University, vilket är Revolutionsgardets eget universitet med ännu högre krav på lojalitet.

Efter en period som Obama-stipendiat i Chicago antogs Ahklagi av riksdagsledamoten Olle Burell (S) till UD:s diplomatprogram. Burell representerar riksdagen i antagningkommittén till denna svenska elitutbildning, en roll som Socialdemokraterna kontrollerar oavsett om de är i regeringsställning eller opposition. Denna lösning har etablerats utan egentlig opposition från de andra riksdagspartierna eftersom UD, men även Sida är Socialdemokraternas egna myndigheter. Oavsett regering.

Partipolitiskt kommer Ahklagi från Socialdemokraternas sidoorganisation Tro och Solidaritet där han var ordförande för Föreningen Hjärta innan han började hos Stefan Löfven i statsrådsberedningen. Föreningen Hjärta har idag brutit sig loss från partiet.

Då Ahklagi omöjligen vare sig kan eller har haft möjlighet att likt Per Ohlson Fridh (tidigare biståndsminister, idag i praktiken självrekryterad som generaldirektör för Folke Bernadotteakademien) rekrytera sig själv har hans vidare placeringar har genomförts under den period som chefstjänstemännen Lena Nordström och Ellinor Hammarskjöld haft det yttersta ansvaret. 

Bägge är idag kvar i nyckeroller som rättschef respektive vice personalchef. Under senare tid har det även byggts upp en subgruppering till de s.k ”Dirty Dozen” på departementet. Ett nätverk av opolitiska socialdemokratiska tjänstemän som av elakare och inte socialdemokratiskt riktigt följsamma tungor kallas för ”Den Palestinska brigaden”.

Det nätverk som den Palestinska brigaden utgör finns idag på hela UD men i synnerhet på MENA- samt biståndsenheterna. Enheter som, idag av lätt insedda skäl kommit att kraftigt motsätta sig och motarbeta den av biståndsminister Johan Forsell (M) nya, och mer stramt hållna, biståndspolitiken.