Irans regim: Totalt krig – Segra eller dö
Under gårdagen genomförde det multilaterala forskarnätverket och organisationen WAPOR ett webbsänt seminarium om det iranska folkets stämningsläge under den pågående militära konflikten. Känslan som stannade kvar efter att seminariet genomförts var att den syn som Irans regim har på sig själva och sin omvärld är något världen upplevt förut. Under slutfasen av det andra världskriget. När det Tredje Riket gick in i den sista fasen av totalt krig. Segra eller dö.
I takt med att spänningarna till följd av Israels och USA:s koordinerade attacker mot Iran eskalerar och regionala aktörer dras in, utsätts Mellanöstern för växande säkerhetsmässiga, ekonomiska och politiska påfrestningar.
Rapporterade attacker i Irak, Jordanien, Kuwait och Dubai, störningar i Hormuzsundet samt påverkan på energimarknader och luftrum visar att effekterna inte längre är begränsade till Irans territorium. Samtidigt växer oron för den interna stabiliteten i landet.
Ett svagt folkligt stöd
Under flera år har oberoende undersökningsföretag genomfört opinionsmätningar inne i Iran, trots betydande metodologiska svårigheter. Dessa har kompletterats av uppgifter från läckta regeringsinterna undersökningar.
Sammantaget tecknar dessa en bild av ett svagt och krympande stöd för regimen. Ekonomisk kris, omfattande korruption, politisk repression, etniska spänningar och återkommande protestvågor – inte minst de omfattande oroligheterna 2025–2026 efter en fördjupad ekonomisk kollaps – har ytterligare försvagat legitimiteten.
Enligt flera publicerade mätningar i bland annat Iran International uppger omkring 15–20 procent av befolkningen att de stöder regimen eller vill behålla den islamiska republiken i dess nuvarande form. I en undersökning från 2025 svarade knappt 20 procent att systemet borde bestå, medan 81 procent uppgav att de i en hypotetisk folkomröstning skulle rösta nej.
Stödet för 1979 års revolution och dess grundläggande principer uppges ha minskat ytterligare. I vissa mätningar har det sjunkit från omkring 18 procent 2022 till cirka 11 procent 2025 när det gäller förtroendet för revolutionens ideal och den högste ledaren.
Läckta regeringsuppgifter pekar i samma riktning. Enligt dessa skulle mellan 70 och 80 procent inte rösta för regimen i ett fritt val. I en internt distribuerad undersökning, som senare läckt ut, uppges upp till 92 procent uttrycka starkt missnöje eller direkt avståndstagande till regimen.
Regimens stabila kärntrupp uppskattas i dessa, i relativa termer oberoende undersökningar, till 10–15 procent av befolkningen, främst bestående av säkerhetsapparaten (polis, militär och Revolutionsgardet) och ideologiskt övertygade grupper.
Brett stöd för systemförändring
Protester och former av civil olydnad har återkommit med jämna mellanrum. I vissa mätningar uppges närmare 89 procent stödja en demokratisk systemförändring. Omkring 78 procent anger regimens utrikespolitik som en central orsak till landets tilltagande fattigdom.
Samtidigt finns en minoritet – omkring 15 procent – som motsätter sig protester. Motiven uppges ofta vara rädsla för kaos, inbördes konflikt eller utländsk intervention.
Denna samlade bild står i skarp kontrast till den officiella iranska narrativet.
En annan verklighetsbeskrivning
Under gårdagskvällen arrangerade World Association for Public Opinion Research (WAPOR) ett webbinarium med titeln ”How do Iranians view the war”. Huvudtalare var Dr. Seyed Emamian, biträdande professor i statsvetenskap vid Tehran Polytechnic University och knuten till Sharif University of Technology. Bägge lärosätena starkt kopplade till det iranska revolutionsgardet. Han har även haft rådgivande och ledande uppdrag inom iranska institutioner.
WAPOR är en internationell sammanslutning för opinionsforskare med kopplingar till flera akademiska kluster, däribland University of Oxford.
Ambitionen för seminariet angavs vara en neutral och analytisk diskussion om hur konflikten påverkar den regionala dynamiken på kort och medellång sikt. I praktiken kom presentationen dock att präglas av en genomgående regimtrogen beskrivning.
Enligt Emamian uppgick regimens folkliga stöd till mellan 76 och 77 procent. Sammanhållningen i landet sades vara ännu starkare efter attackerna. Teheran beskrevs som lugnt, närmast i ett semestertillstånd, med undantag för stängda skolor och universitet. Moskéer höll öppet och vardagslivet fortgick.
Han medgav att regimen uppmanat dem som hade möjlighet att lämna huvudstaden att göra det, men avfärdade i övrigt uppgifter om omfattande oro.
Vad gäller säkerhetsapparaten betonade han att polis och militär uppvisade full enighet och att inga sprickor kunde skönjas. Uppgifter om etniskt kopplade oroligheter i gränsområden mot Pakistan (bland balucher) och i nordväst (bland kurder) beskrevs som resultat av utländsk påverkan och finansiering. Eventuella etniska spänningar sades ha tillhört de första åren efter revolutionen 1979.
Idag var nationen enad.
Segra eller dö
Skillnaden mellan oberoende mätningar och regimföreträdarens beskrivning är markant. Där externa och läckta interna undersökningar pekar på ett djupt folkligt missnöje och en svag legitimitet, framställs bilden i det officiella narrativet som den motsatta: ett enat folk med starkare stöd än någonsin.
Budskapet till omvärlden är tydligt. Enligt regimens företrädare är Iran mer sammanhållet än tidigare och redo att kollektivt försvara sig mot varje yttre angrepp och varje försök att splittra opinionen.
Resonemanget om ”totalt krig” återkom löpande, även om det var inlindat i form av “total enighet”, i Emamians framställning. Det är ett begrepp med viss historisk tyngd – senast förknippat med mobiliseringsretoriken i det sena skedet av andra världskriget, inte minst genom propagandaministern Joseph Goebbels.
I dagens Iran existerar två parallella berättelser: den officiella, som talar om enad nationell mobilisering, och den som framträder i återkommande protester och opinionsmätningar.




















































































