Lärdomar från kalla kriget
Sedan ett år tillbaka har den globala tillbakagång av multilaterala relationer till nivåer som det “Kalla kriget”innebar kommit att debatteras. En tillbakagång som accelererade med Rysslands aggressionskrig mot Ukraina som skapat ett behov av en bredare folkbildning för att skapa en relevant debatt. Gunnar Hyltén-Cavallius tar sig an två av Wilhelm Agrells böcker för att skapa någon form av ordning i debatt och kunskapsläge.
När ett storskaligt krig pågår i vår närhet ökar behovet av att förstå. En som har stor insikt i stormakters geopolitiska strävanden är historikern Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys. Nyligen är två studier utgivna: Catalinaaffären (Historiska Media 2021) och Erika Möller. Kärlek och sabotage i Stockholm (Appell Förlag 2022).
Fredagen den 13 juni 1952 omkring klockan 9 startade från Bromma en DC-3:a med avlyssningsutrustning för radiotrafik och elektroniska signaler över Östersjön. Strax efter klockan 11 upphörde all kontakt med planet. Det här är upptakten till Agrells Catalinaaffären. Han kartlägger vad som händer i ärendet, samtidigt som läsaren får följa supermakternas säkerhetspolitiska spel men också Sveriges öppna och hemliga aktioner under kalla kriget.
Motståndet mot att gå med i Atlantpakten – Sverige hade fått inbjudan – var starkt, särskilt bland Socialdemokraterna. Dåvarande utrikesministern Östen Undén (S) förordade vad som Agrell benämner som en besvärjelse: ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
Trots stolta paroller ingick Sverige strikt hemliga överenskommelser med västmakterna. Vid statsminister Tage Erlanders besök i USA i april 1952 gavs klartecken till import av vapen på samma villkor som Nato-länderna. Agrell kan visa att det svenska flygvapnet regelbundet företog signalspaningsuppdrag i österled med moderna amerikanska instrument mot att landet vidarebefordrade insamlade data.
Öppnade arkiv har klarlagt DC-3:ans öde. Klockan 10.15 upptäckte den sovjetiska spaningsradarn utanför Ventspils i Lettland planet. Beslutet att skjuta ner det svenska planet var förankrat eller fattat på högsta ort i Moskva.
De svenska myndigheterna var inte sena att sända ut sjöräddningsflygplan av typ Catalina samt en handfull marinfartyg efter att kontakten med spaningsplanet upphört. Dramatiken skulle fortsätta denna dag. Två MiG-15 jaktplan konfronterade en av Catalinorna, som vände och satte kurs västerut. De ryska planen gick till anfall, men Catalinan lyckades nödlanda. Besättningen kunde tas ombord på ett västtyskt fartyg.
Reaktionen blev massiv i vårt land. Krav ställdes på Sovjetunionen att omedelbart undersöka omständigheterna och straffa de skyldiga. Svaret blev att det svenska sjöräddningsplanet hade öppnat eld först; i själva verket var det obeväpnat. Agrell skriver: ”… det handlade inte om ord mot ord utan om notorisk sovjetisk lögnaktighet och buffelmentalitet”.
Ett extra problem var de anhörigas frågor: Vad hade hänt med de försvunna på DC-3:an? Är de döda eller finns de i läger? Sådana rykten fanns i omlopp. Myndigheterna vidhöll den officiella linjen, att planet var nerskjutet och alla besättningsmän omkomna.
Krackelerande svensk självbild
På 1980-talet började den svenska självbilden av alliansfrihet krackelera. Frågan om Sveriges roll i spelet mellan väst och öst kom att ställas allt oftare. Vid möte mellan statsminister Ingvar Carlsson och president Michail Gorbatjov i juni 1991 togs frågan upp om de båda svenska planen. Gorbatjov höll med om att frågan nu borde klaras ut gemensamt. Några månader senare kom Sovjets erkännande. Det förklarades nu vara ett folkrättbrott. Ansvaret låg på Stalin och hans närmaste.
Så började svenska myndigheter att söka efter den nerskjutna DC-3:an. Efter åtskilliga misslyckade försök fann man slutligen i juni 2003 planet på stort djup. Av de åtta besättningsmännen återfanns fyra.
Agrells andra bok ingår i förlaget Appells serie ”True spy” och tar oss tillbaka till de svenska beredskapsåren. Sverige kom att utgöra en bas för underrättelseverksamhet från olika stater. Dessutom pågick förberedelser till sabotage främst mot de så kallade tysktågen. Huvudsakligen agerade här kommunistiska grupper. Målet var ”att bekämpa krig och fascism”.
Bokomslaget visar en vacker ung kvinna vid namn Erika Möller. Född i Estland arbetade hon sedan några år i Sverige. Nu var hon servitris på Stockholmsrestaurangen Blå Fågeln. Möller hade avskedats från Sveabolagets passagerarfartyg S/S Heimdal – för att hon ansågs ha ett judiskt utseende! Även på Blå Fågeln mötte hon öppen antisemitism, trots att hon inte hade judiskt påbrå.
En dag på sommaren 1940 kommer en ung man in på restaurangen och ett samtal inleds mellan honom och servitrisen. Man borde organisera sig, menar mannen, som kallar sig Jonne. Man borde få fler att ansluta sig till en organisation som arbetar mot tyskarna.
Agrell har i arkiven kunnat gräva fram ett dramatiskt händelseförlopp från världskrigets inledande år och som sedan skulle få efterverkningar för de inblandade. Erika och Jonne blir ett par. Han inviger henne i sina konspiratoner och hon följer med efter en inledande tvekan. Radioutrustning monteras. Sprängmedel tillverkas. Möller och ytterligare någon nyrekryterad cyklar i Norrland längs stambanan och inlandsbanan för att rekognosera lämpliga platser för tågsprängningar. Men motivationen eller modet sviker.
Organisationen, som enligt Agrell inte varit något annat än en samling närmast slumpmässigt sammanförda personer, kollapsar till slut. De inblandade grips och ställs inför rätta. Efter dom i hovrätten får Jonne 8 års straffarbete och Erika 4 år och 6 månaders straffarbete.
Ett stort frågetecken var Jonnes rätta identitet. Han hade figurerat under olika alias och hållit sig med flera förfalskade pass. Nu kom den svenska polisens samarbetspartner i Tredje riket, Gestapo, till assistans. Man kunde meddela att mannen var Jakob Liebersohn med sovjetiskt medborgarskap. Efter ett bråk med en vaktkonstapel på Långholmen, då han blev skadad, överfördes han till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Han erhöll där efter en tid frigång och lyckades tillsammans med en medfånge rymma från anstalten. Utanför Vetlanda upphör spåren efter Liebersohn.
Historiken kring servitrisen Erika Möller och sabotageligan är i tunnaste laget för att hålla för en hel bok. Men ändå har Agrell skickligt lyckats överföra det historiska skeendet och tidsandan, då kriget trängde sig på det neutrala Sverige, med tyskarnas ultimativa krav och den svenska regeringens eftergiftspolitik samt med främmande makts underjordiska verksamhet. Ett extra plus till boken är de välvalda samtida fotoillustrationerna.
Gunnar Hyltén-Cavallius
präst emeritus, teol.lic.
förf. till ”Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”
Gillar du formatet "grävande opinionsjournalistik? Gillar du folkbildande journalistik?
Till skillnad från många traditionella medier och även en rad alternativa medier tar Ledarsidorna.se inte emot presstöd av principiella skäl. Det går inte att ta emot något om du är motståndare till det. Det betyder att vi finansieras av de som läser oss och ser ett värde i det vi gör.
Att vi har prenumeranter är en förutsättning för att vi som huvudregel varje dag klockan 06 på morgonen, 365 dagar per år, ska kunna ge dig en nyhetsfördjupning ur vårt perspektiv.
Om du vill hjälpa oss att fortsätta med detta i fyra år till, bli PLUS-medlem och få samtidigt tillgång till hela artikelarkivet, inte sällan med unikt källmaterial.
Redaktionen
