Deniz Eryilmaz, oberoende skribent, uppmärksammar hur myndigheter systematiskt rundar andemeningen i Tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen. Vägran eller försvårandet att lämna offentliga handlingar kommer ofrånkomligen att innebära ökad misstro mot myndigheter och underlätta för korruption att slå rot.

En kommun ska som myndighet fatta beslut med stöd i lag. Om en person inte är nöjd med det beslutet ska beslutet kunna överklagas, om inte annat framgår i lag. Om beslutet inte går att överklaga, ska den beslutet gäller informeras om detta med lagrumshänvisning. 

Det som sker idag är oroväckande. Utvecklingen går åt fel håll, och mot slutenhet som standard, där slutenheten också till stora delar redan är etablerad. Det finns ingen myndighet eller media, som aktivt granskar att utlämnadeinstitutet fungerar, det vill säga hur myndigheter sköter sig när det kommer till utlämnandet av allmänna uppgifter som myndigheten har eller handlingar som förvaras hos myndigheten. 

Sverige slår sig många gånger på bröstet för de stiftade lagar som finns, som så kallat, ska främja öppenhet och transparens inom myndighetens verksamheter, och som ska ge möjlighet för enskilda att ta del av handlingar eller uppgifter som finns hos myndigheter, för att kunna få insyn i vad som sker hos myndigheten. Så som utlämnadet fungerar idag finns det ingen anledning av skryta över dessa lagar. 

Den som inte är nöjd med en myndighets agerande kan lämna klagomål till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) om de anser att myndigheter behandlat dem felaktigt. Både JO och JK har legala verktyg att kunna agera emot myndigheter som begår fel. Statistik visar dock att båda dessa myndigheter gör mycket annat än att agera mot myndigheter som begår felaktigheter vid utlämnadet av handlingar.

Statistiken talar sitt tydliga språk, JO och JK jobbar mest med att arkivera klagomål från enskilda. Så som utlämnadeinstitutet utvecklat sig, det vill säga mot slutenhet, är frågan om skattebetalarna verkligen är i behov av myndigheter för arkivering av klagomål… snarare än myndigheter som kan och vill agera emot felaktigheter hos andra myndigheter när det gäller den allmänna insynen hos myndigheter. 

Eftersom ingen myndighet eller media aktivt granskar utlämnadeinstitutet, kan felaktigheter hos myndigheter, fritt fortlöpa. 

Muntliga beslut ges, eller felaktiga skriftliga beslut skickas ut av myndigheter, när enskilda begär ut handlingar. Svar lämnas så som “jag har inget mer att tillägga” i stället för ett korrekt beslut med lagrumshänvisning. Sedan lägger myndigheterna ner ärendet och avslutar det. Detta tillhör vardagen idag för enskilda som begär ut handlingar från myndigheter, vilket är riktigt illa!  Kontrollinstitutet, att enskilda ska kunna ta del av uppgifter eller handlingar hos myndigheter, kan många gånger stävja eller förhindra korruption, exempelvis. 

Vellinge kommun i Skåne har som vedertagen metod att systematiskt arbeta emot utlämnade av handlingar, och för att inte lämna ut uppgifter som förvaras hos myndigheten, eller att försöka försvåra utlämnadet av handlingarna, för att sedan avsluta ärenden utan att motivera varför, myndigheten har agerat som den gjort.

T.ex. så anger myndigheten att handlingar som förvaras digitalt, ska skrivas ut och att de vill ha betalt för att lämna ut handlingarna. Varför de ska skriva ut handlingarna, när dessa förvaras digitalt, besvaras inte.

Sådant sker med god vetskap hos de högsta cheferna inom ansvarsområdet hos myndigheten, så väl kanslichef som kommundirektör. Högsta ansvariga politiska företrädare vet mycket väl om vad som sker, men ler med gnuggande händer då tjänstemännen klär skott, för sin arbetsgivare. Vilket framgår av justerade diarieförda dokument. 

Myndighetsmetoden att avsluta ärenden utan att motivera beslutet med stöd i lag, är inte tillåten. En myndighet måste som belyst, återkomma med beslut med stöd i lag. En myndighet får aldrig “lägga ner” ett ärende utan att motivera anledningen med hänvisning till lag. Den beslutet gäller ska dessutom få en så kallad besvärshänvisning, så att denne kan ta tillvara på sina rättigheter, om denne inte är nöjd med myndighetens beslut. 

Skeva felaktiga beslut utan stöd i lag kan fritt skrivas i e-postmeddelande eller i brev och ärenden kan lämnas utan åtgärd, utan att den ansvarige riskerar upptäckt eller riskera att någon media skulle intressera sig för felaktigheterna. Att JO eller JK skulle vida åtgärder mot myndigheter är praktiskt taget lika med noll. JO får in uppemot 10-15000 anmälningar gällande felaktigheter begågna hos myndigheter årligen. Det är högst osannolikt att det inte skulle finnas någon allvarlig händelse bland dessa anmälningar. Men myndigheterna för arkivering av klagomål vill uppenbarligen, sett till statistik, jobba med annat. 

Både JO och JK får tillsammans hundratals miljoner i anslag av skattebetalarnas pengar årligen, och deras huvuduppgifter är att rätta till felaktigheter som sker hos andra myndigheter. När de båda myndigheterna inte agerar mot myndigheter som begår felaktigheter, kan det i sig anses vara ett skatteslöseri. När sedan myndigheter vansköter sig, blir det ett ännu större skatteslöseri som drabbar skattebetalarna hårt. 

Att inte rätta till felaktigheter inom offentlig sektor är inte bara ett skatteslöseri utan också ett gigantiskt rättssäkerhetshaveri. 

Ganska nyligen fick Vellinge kommun svidande kritik i en oberoende granskningsrapport, vilken gör gällande att det finns brister i lag- och regelefterlevnader när det gäller, bland annat upphandlingar. 

Brister vid utlämnade av allmänna handlingar förbättrar heller inte denna situation avseende korruption. Det är en av anledningarna till att utlämnadeinstitutet måste fungera. Om det inte fungerar måste de myndigheter som har befogenhet, agera, annars riskeras allt bara att förvärras. 

Deniz Eryilmaz 

Oberoende skribent