MALCOM KYEYUNE Den 8 juli 1853 anlände Matthew Perrys eskader på fyra amerikanska krigsfartyg till Edobukten. Japanerna, som fortfarande klamrade sig fast vid sin hundra år gamla politik av total isolering från omvärlden, var inte fullständigt okunniga om de västerländska barbarernas växande självsäkerhet och styrka.

Tecken hade tolkats, studier hade beställts, vissa förberedelser hade redan gjorts. Men “de onda människornas skepp”, som spydde ur sig svart rök utan ett enda vitt segel i sikte, skulle inom kort störta Japans ancien regime in i en av de mest dramatiska och långtgående sociala och politiska omvälvningar som världen någonsin skådat.

Det finns, i tider som dessa, flera skäl att begrunda detta udda stycke historia, när halva USA — och i än större utsträckning resten av västvärlden — firar det beslutsamma återupprättandet av den gamla ordningen under den nya presidenten Joe Biden. År 2016 var Donald Trump på vissa sätt ett svart skepp: en “de onda människornas president” ur de chockade, pladdrande klassernas perspektiv.

Liksom i det historiska exemplet var den progressiva managementklassen, karriärslystna tjänstemän och offshore-industriernas ledare — som han retoriskt satte sig själv i opposition till — inte okunniga. Tecken hade tolkats, studier hade beställts, och New York Times hade plikttroget publicerat texter om sjukliga kolarbetarsamhällen och den urholkade amerikanska landsbygdens förtvivlan som hälsats med plikttrogna utrop. Men dessa halvhjärtade förberedelser kunde inte stoppa det populistiska skeppet från att anlända hamnen.

I svallvågorna av Trumps valseger, Brexit och anti-EU-populismens tillväxt, har den etablerade politikens doktriner omprövats. Men ännu mer avgörande är det fullständiga sammanbrottet för det självutnämnda “anti-etablissemanget” i väst: den “socialistiska” vänstern har visat sig vara ett av de första offren. Vågen av vänsterpopulism visade sig vara en illusion, och där den drog sig tillbaka var det enda som återstod ruttna politiska drömmar, felaktiga analyser och karriärer som strandat inom akademin och frivilligorganisationer.

Det här betyder inte att “vänstern” har förlorat. Endast 2000-talets romantiska narodism har dött: tron att “”folket”, eller “arbetarklassen”, är pålitliga i den politiska kampen. Man behöver bara begrunda de upplopp som drabbat USA under året, eller någon av de många institutionella revolutioner som pågår (i stiftelser, på tidningsredaktioner, och högskolor), för att inse att rörelsen är vid god hälsa. Men efter besvikelserna under 2019 och 2020 kommer dessa revolutioner inte längre upprätthålla några anspråk på att utkämpas av folket. De kommer inte ens låtsas om att de utkämpas för dem.

Situationen på högersidan är lika trasig och kaotisk. Varje seger — Trump överraskande valseger, Brexit, valet i Storbritannien 2019 — har bara ytterligare förvirrat deras gamla koalitioner, och skyndat på processen genom vilken högern (i alla fall så som den varit beskaffat under efterkrigsperioden) faller samman. Ingen av sidorna, som det ser ut, kan undfly de svarta skeppens hotande skuggor.

Hur som helst har själva begreppen “seger” och “förlust” blivit abstrakta och dunkla idag. I Storbritannien, där Tories krossade Labours “röda vägg” i en förbluffande seger som förmodligen överträffade de egna strategernas mest optimistiska scenarion, får man ändå intrycket att ingen är riktigt säker på vad det hela faktiskt betyder.