När gränsen mellan industripolitik och spel suddas ut
Svensk och europeisk industripolitik har på kort tid förvandlats till en arena för vad som närmast liknar statligt finansierat högriskspel. Northvolts konkurs våren 2025, med nära 80 miljarder kronor i skulder och omkring 5 000 anställda, är inte ett olycksfall i arbetet utan ett stresstest av hela modellen för strategiska industrisatsningar.
När staten spelar med gröna marker
Under EU-paraplyet IPCEI har kommissionen godkänt närmare 10 miljarder euro i stöd till batteriprojekt, där Northvolt varit ett av flaggskeppen i Tyskland och Sverige. Samtidigt har Europeiska kommissionen sedan 2024 accelererat möjligheterna till statsstöd för så kallade nettonolltekniker – batterier, vätgas, halvledare – med argumentet att “marknaden ensam inte levererar effektiva utfall”.
I ett vanligt spelrum är det de mest populära casino spel som lockar de största insatserna, trots att den matematiska fördelen – husets edge – konsekvent ligger på kasinots sida. Roulette med en husfördel kring 5 procent eller slots med 2–10 procent edge garanterar vinst över tid, oavsett enskilda spelares vinster. Industripolitiken har tagit en liknande form: staten lägger politiskt kapital och skattemedel där den politiska förhoppningen är som störst, inte där riskjusterad avkastning är mest förutsägbar.
Northvolt – från systemhopp till systemrisk
Northvolt lanserades som beviset på att Europa kunde bygga en inhemsk batterijätte med global räckvidd. Företaget säkrade enligt offentliga uppgifter över 15 miljarder euro i finansiering och omfattande statliga garantier, samtidigt som EU pekade ut batterier som ett nyckelområde i den gröna given och IPCEI-strukturen.
Trots detta tvingades Northvolt ansöka om konkurs i mars 2025, efter år av produktionsproblem vid Skellefteåfabriken, kvalitetsbrister och avbrutna kontrakt – bland annat ett BMW-avtal på två miljarder euro som sades upp 2024 på grund av utebliven uppskalning. Resultatet blev en av de största industriella kollapserna i Europas moderna historia, med lokal ekonomi i Skellefteå akut beroende av en aktör som saknade likviditet innan storskalig produktion ens stabiliserats.
Lyten som “räddning” – eller bara nästa giv?
När amerikanska Lyten under 2025 började plocka upp Northvolts konkursbon i Sverige, Tyskland och Polen marknadsfördes affären som en chans att “rädda” Europas batteriambitioner. Lyten, som självt fortfarande är en relativt ung aktör med fokus på litium-svavelbatterier, finansierar expansionen med nytt kapital på drygt 200 miljoner dollar och ett löfte om att återuppta leveranser 2026.
Det avgörande är inte pressmeddelandenas tonläge utan strukturfelet: ännu en gång binds offentlig politik, lokala arbetsmarknader och näringslivsstrategier upp mot ett enskilt bolag i en extremt kapitalintensiv, tekniskt osäker och globalt konkurrensutsatt bransch. Precis som spelaren som jagar förluster genom att dubbla insatsen är risken uppenbar att politiken låser in sig i fortsatt stöd, eftersom alternativet – att erkänna förlusten – blivit politiskt omöjligt.
När spelaren inte får lämna bordet
Skillnaden mot kasinot är att industripolitikens spelare – skattebetalarna – inte kan välja att resa sig från bordet. När ett projekt i Northvolts storleksklass väl har placerats i ett lokalsamhälle, med ny infrastruktur, kommunala investeringar i fossilfri stålproduktion och arbetsmarknad anpassad efter fabriken, blir varje nedskrivning av förväntningarna politiskt kostsam.
Det som då kallats “framtidssatsning” övergår i tysthet till “systemkritisk infrastruktur”, vilket används för att motivera ytterligare krediter, garantier och undantag. På pappret ska industripolitiken hantera marknadens misslyckanden, men i praktiken riskerar den att ersätta marknadsdisciplin med något som mer liknar spelberoende på politisk nivå.












































































