Novus senaste mätning om de olika partiföreträdarnas väljarförtroende ger en dyster bild av tillståndet i svensk politik. Där bägge blocken ser ut att ha allvarliga problem som riskerar att sätta rejäla spår i valrörelsen 2026 om inte partierna tar signalerna på allvar.

I Novus senaste mätning av väljarnas förtroende för regeringen och partiledarna kan ett antal trender identifieras. Eller i ett fall, snarare ett eventuellt trendbrott.

Statsminister Ulf Kristersson är fortfarande den minister med högst förtroende, med mycket eller ganska högt förtroende från knappt en tredjedel av svenska folket, men nästan varannan svensk har ganska eller mycket lågt förtroende. Skillnaden nu jämfört med föregående års mätning är liten. Även om det finns en block-markör, att Kristersson har ett rimligt stöd hos de egna är siffrorna ett nära nog direkt underkännande. Såväl Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och inte minst Magdalena Andersson har mötts av större respekt från sina politiska motståndare än vad Ulf Kristersson lyckas med. 

Kristersson är en modern politiker som pratar mycket men som ingen kommer ihåg vad han säger. Ett drag han delar med Socialdemokraternas Mikael Damberg. Inga kan som dessa två stå och engagerat gestikulera och till och med slå i talarstolen med en knuten näve som denna duo. Och inte sällan möts de av stående ovationer från publiken.

Men frågar du sedan åhörarna, ibland även närvarande journalister vad som sades, vad det var som fick publiken att stå upp och jubla och applådera med samma inlevelse och värme som från en nordkoreansk hejaklack är det bara i undantagsfall som publiken kommer ihåg något av budskapen som trummades ut.

Journalister brukar ofta be om talen i skriftlig form i efterhand vilket har mindre att göra med att de vill få eventuella citat korrekta. I realiteten beror denna önskan på att ingenting har fastnat i medvetandet hos journalisterna av det som framförts.

Kristersson är som Damberg; en modern politiker. En skolad skådespelare på politikens scen där hans största förtjänst är att lära sig olika roller snabbt. Men han bottnar sällan i någon roll eller åsikt vilket får genomslag halvvägs in i mandatperioden.

Den andra partiledaren som börjar få problem är oppositionsledaren Magdalena Andersson (S). Även om hennes siffror ligger stabilt på en avsevärt mycket högre nivå än statsministern kan ett trendbrott mot lägre nivåer skönjas. Trendbrottet beror dels på omständigheter hon inte rår över. Till skillnad från statsministern syns hon inte i andra världsledares sällskap utan får slå sig in för att få ut ett kritiskt budskap mot regeringens förda politik. Och det har fungerat så länge hon behöll en knastertorr saklig kommunikationsstrategi.

Men något har hänt med hennes rådgivarstab.

Nu syns en annan Magdalena Andersson som skrikande och gråtande kommenterar allt från S oskuld i fråga om antisemitismen i Malmö till lagförslag som läggs av regeringen. Väljarna förväntar sig sannolikt en mer balanserad knastertorr oppositionsledare med ambition att bli statsminister än en gråtande, skrikande och hulkande företrädare som inte ens klarar av att hålla antisemitismen stången i sitt eget parti.

Andersson som en svensk och socialdemokratisk version av Margaret Thatcher fungerar. Hulk, gråt och skrik samt allmänt klafsande runt i känslosås fungerar inte. Tendensen är tydlig vid närmare granskning.

Störst problem har liberalernas partiledare och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Kombinationen av olika värden gör att om inte liberalerna gör sig av med Pehrson senast under vårvintern 2025 kommer väljarna göra sig av med Liberalerna i riksdagen.

Pehrson är väl känd i hela väljarkåren, 95 procent känner till honom men han har ett balansvärde som vittnar om en mycket impopulär politiker. Balansvärdet är differensen mellan de som har en positiv bild av en person minus de som har en negativ uppfattning. Blir balansvärdet negativt är det fler som visar en negativ uppfattning.

Försvarsminister Pål Jonssons (M) balansvärde är plus fem procent, justitieminister Gunnar Strömmer (M) plus två procent. Johan Pehrsons balansvärde är minus 43 procent. Lika impopulär som Pehrson är kristdemokraternas Ebba Busch som är känd hos ännu fler än Pehrson av väljarkåren. Hela 99 procent vet vem hon är men det innebär inte någon fördel för henne. 

För Pehrsons del går det inte att komma ifrån hans personliga stil. Väljarna förväntar sig sannolikt mer av honom som minister och statsman än att det in i rummet släntrar in en person med en stil och ett språk som hade varit mer naturligt vid grillen på Böda Sands campingplats bland husvagnarna. 

På samma sätt förväntar sig väljarna något annat från kristdemokraterna och Ebba Busch än en svensk politisk version av intrigsåpan ”Sex and the city”.  Minus det mesta av sexet.

Den cat-fight mellan olika kvinnliga företrädare som präglat partiet sedan partisekreteraren Johan Ingerö fick gå i ”bad standing” är inget som skördar röster och väljarstöd.