Oljans pris av Bengt G Nilsson har de senaste två dagarna förgyllt min tillvaro. Med förgyllt så menar jag precis detta. Nilsson tillhör, inom journalistiken, en utrotningshotad art. Kunnig, neutral och med ett fängslande språk tar han oss med på en resa genom Östafrika som kan liknas vid en socialantropologisk doktorsavhandling i skönlitterär form. Nilsson är sannolikt en av väldigt få som förstått komplexiteten som uppstår när olja och internationellt kapital möter Afrika. Att det inte finns bara skurkar inom oljebranschen utan även strikta affärsmän som ser att det finns en fördel för alla att investera i infrastruktur. Lundin Oil, bespottat av de flesta förståsigpåare inom vänstern (som dessutom aldrig satt sin fot i Afrika rent allmänt och ännu mindre i Sudan) kommer i ett annat ljus även fast de mörka skuggorna, och många frågetecknen, hänger sig kvar.

Fördelen med Nilssons bok är att anslaget är just traditionellt journalistiskt med ett stort inslag av bakgrundsbeskrivningar och socialantropologiska observationer. Nilsson tar inte ställning själv, han kan sitt journalistiska hantverk som få andra, utan han överlåter till läsaren att dra sina egna slutsatser men lämnar få stenar ovända. Läsaren tvingas till att ta ställning och kan inte hoppa över något i texten. Det går inte – den är för välskriven. Han balanserar skickligt i gränslandet mellan undersökande journalistik och antropologi vilket ger läsaren en mycket bra bild av både ämnet men även det journalistiska hantverket som det ska se ut.

Jag har efter att nu slagit ihop boken i grunden inte ändrat uppfattning om vare sig Lundin Oil eller andra aktörer. De gör sitt jobb på de villkor som råder på en internationell, extremt kapitalintensiv, marknad. Hur kapitalintensiv den är beskrivs utförligt i boken med ett språk som även den mest inbitne miljö- och fredsaktivist bör kunna förstå. Vi behöver inte gilla det vi läser, men vi måste ta det till oss och försöka finna ett förhållningssätt till det. Olja råkar vara det som håller av västvärldens ekonomier igång. Utan drivmedel, inga transporter. Utan transporter, inget handelsutbyte. Och framför allt inte något kulturutbyte alls. Kan vi inte resa till andra delar av landet eller världen på ett rimligt enkelt sätt så hamnar vi i isoleringens slutna rum. Med allt vad det innebär.

Boken är i allra högsta grad aktuell för den utrikespolitiskt intresserade men även de som är intresserade av energi- och näringspolitik. Den ger en bra bas och förhoppnings en mer ödmjuk inställning till begreppet olja och synen på den Afrikanska kontinenten. Denna bok, och Per Brinkemos ”Mellan klan och stat” ger även enormt viktiga ledtrådar till hur vi möter andra etniska folkgrupper i vår migrationspolitik. Bara för att en person är svart betyder inte det att samma logik, och samma syn på omvärlden, återfinns hos en annan person från Afrika. Religion, tribalism och gamla oförrätter samt historien om att först i modern tid fått uppleva en västerländsk modell på stat spelar in. Där Brinkemo går in i mikrokosmos ger Nilsson oss makrokosmos. Bägge bilderna behövs.

Boken åker in i min bokhylla nu. Den kommer bli ett kärt referensverk, det vet jag. Nilsson kan sitt hantverk, journalistens, och briljerar. Och om jag någonsin får leva om mitt liv? Då ställer jag gladeligen upp och kånkar Nilssons bagage på hans resor genom Afrika. För att lära mig mer om denna kontinent och lära mig av det grundläggande journalistiska hantverket.