Riksgälden har med 2025 utbetalningar nu betalat ut totalt åtta av de knappt elva miljarder som de avsatt till bolaget Stegra. Samtidigt varnar Riksgälden för kraftigt ökade kreditrisker bland de utbetalda garantierna. En logik som inte borde vara möjlig. Matematiken och logiken bakom det eskalerande haveriet bygger på något lika mänskligt som finansiellt klandervärt: ”sunken cost fallacy”. Bara vi investerar lite till så vänder det.

Riksgälden har med 2025 utbetalningar nu betalat ut totalt åtta av de knappt elva miljarder som de avsatt till bolaget Stegra (80 procent av 13,5 MDR SEK). Samtidigt varnar Riksgälden för kraftigt ökade kreditrisker bland de utbetalda garantierna. En matematik och logik som inte borde vara möjlig men som uppstått ändå. 

Teorin om ”sunken cost fallacy” beskriver en av de vanligaste psykologiska snedvridningarna i mänskligt beslutsfattande. 

Den uppstår när redan förbrukade resurser – pengar, tid, anseende eller känslomässig energi – får styra framtida beslut, trots att dessa resurser inte går att återvinna och därför saknar relevans för vad som är rationellt framåt.

Den enkla definitionen är välkänd: vi fortsätter med något enbart därför att vi redan har investerat mycket i det. Tankefiguren är lika irrationell som vanlig: ”Vi har redan lagt ner så mycket – det vore fel att avbryta nu.”

Problemet är att det som redan lagts ner är förlorat. Det påverkas inte av framtida beslut. Det enda som bör styra ett rationellt vägval är framtida kostnader, framtida risker och realistiska framtida intäkter eller nyttor.

Från biografen till miljardprojekt

I vardagen tar sig fenomenet triviala uttryck. Man sitter kvar under en dålig film för att biljetten redan är betald. Man fullföljer en utbildning man avskyr eftersom två år redan passerat. Man skjuter till ytterligare kapital i ett bolag därför att de första hundratusentals kronorna annars ”skulle vara bortkastade”.

I offentlig sektor är mekanismen densamma – men skalan en annan. Här rör det sig inte om tusenlappar utan om miljarder, och de sjunkna kostnaderna är inte bara monetära utan även politiska och institutionella.

Det gröna stålprojektet Stegra, tidigare känt som H2 Green Steel, har blivit en symbol för svensk industriell klimatomställning. Projektet i Boden har presenterats som ett tekniksprång med potential att kraftigt minska utsläppen från stålproduktion och samtidigt skapa arbetstillfällen i norra Sverige.

Genom Riksgälden har staten ställt ut omfattande kreditgarantier inom ramen för det gröna kreditgarantiprogrammet. I myndighetens årsredovisning för 2025 framgår att garantiåtagandet kopplat till Stegra ökade kraftigt under året. Samtidigt steg de samlade avsättningarna för förväntade kreditförluster i garantiverksamheten, med hänvisning till försämrad kreditvärdighet i delar av portföljen.

Under samma period var bolagets utmaningar kända: kostnadsökningar, förseningar och ett mer osäkert marknadsläge för grön vätgas och fossilfritt stål. Trots detta ökade statens exponering betydligt innan programmet sedermera pausades för nya åtaganden och utvärdering aviserades.

Det är i denna utveckling som teorin om ”Sunken cost”blir analytiskt relevant.

Eskalering av åtagande

Ett närliggande begrepp är ”escalation of commitment” – eskalering av åtagande. När stora resurser redan satsats uppstår ett tryck att fortsätta, även när den ursprungliga kalkylen försämrats. Att avbryta skulle synliggöra tidigare felbedömningar. Att fortsätta ger åtminstone en möjlighet att ”rädda” investeringen.

I Stegras fall består ”sunken cost” av flera komponenter:

• Redan utfärdade kreditgarantier.

• Politisk prestige kopplad till Sveriges roll i den gröna omställningen.

• Regionalpolitiska förväntningar om arbetstillfällen och tillväxt.

• Offentliga uttalanden om teknikens och projektets strategiska betydelse.

När dessa faktorer vägs in riskerar beslutsfattare att – medvetet eller omedvetet – låta historiska åtaganden påverka bedömningen av framtida risk.Den rationella frågan borde i stället vara:

”Om vi i dag stod utan tidigare åtaganden, med den information som nu finns om kostnadsbild, marknad och risk – skulle vi fatta samma beslut?”

Om svaret är nej, indikerar det att sjunkna kostnader påverkar beslutsprocessen.

Offentlig sektor och politisk rationalitet

Det bör samtidigt understrykas att offentliga beslut inte enbart styrs av strikt företagsekonomisk logik. Staten kan ha legitima skäl att acceptera högre risk än privata aktörer, exempelvis för att uppnå klimatmål, stärka strategisk industriell kapacitet eller främja regional utveckling.

Detta förändrar dock inte den grundläggande principen: redan nedlagda resurser ska inte användas som argument för ytterligare exponering. En garanti som ställts ut 2023 motiverar inte en ny garanti 2025, om den senare inte är försvarbar på egna meriter.

När Riksgälden senare valde att pausa nya gröna kreditgarantier och genomföra en utvärdering kan detta tolkas som ett försök att återföra beslutsprocessen till just denna princip: att skilja historiska åtaganden från framtida riskbedömning.

Den svåra disciplinen

Sunk cost fallacy är svår att motverka eftersom den inte bara handlar om pengar. Den handlar om självbild och ansvar. Att avbryta ett projekt innebär att implicit erkänna att tidigare bedömningar varit för optimistiska. I politiska sammanhang kan detta uppfattas som svaghet eller misslyckande.

Det rationella förhållningssättet är emellertid motsatsen: att kunna ompröva beslut när förutsättningarna förändras är ett tecken på institutionell styrka. Framtida beslut bör därför baseras på tre faktorer:

1. Förväntade framtida kostnader.

2. Förväntade framtida nyttor.

3. Realistisk riskbedömning givet aktuell information.

Vad som redan investerats är relevant för att utvärdera historiska beslut – men inte för att motivera nya.