En middag på Södermalm i Stockholm. I de journalisttätaste kvarteren i hela stadsdelen. Där bor ett par som vigt sitt liv åt det biståndsindustriella komplexet och som blivit ett med dess ideologi. Det är inte fel att kalla dessa för klassiska rödvinskommunister. Men även denna yta döljer något mer. En avgrund av homofoba och antisemitiska övertygelser. Som bottnar i fascinationen över en revolutionärs ikoniska, men falska eftermäle.

För många år sedan var jag hemma hos två högt uppsatta tjänstemän verksamma inom det biståndsindustriella komplexet. De goda, de progressiva och rättroende. Några år senare skulle de bägge tjänstgöra i Mellanöstern i olika skattefinansierade projekt och funktioner som bägge i slutändan kom att finansiera eller på annat sätt stödja Hamas och PFLP. Dels med finansiella resurser men även via opinionsbildning. I Sverige. En opinionsbildning som bygger på dels ett ökat svenskt biståndsåtagande men även för den palestinska saken.

Kvinnan i paret har som opinionsbildare publikt argumenterat för att resa en staty över den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas. Inte Yassir Arafat utan Abbas. Hon jämställer honom med ANC:s Nelson Mandela. Hon menar att Sverige inte ännu förstått Abbas storhet. Men det kommer komma. Det kommer hon se till.

Dr Mahmoud Abbas. Vars doktorsavhandling är en orgie i antisemitiska vanföreställningar. Sverige och de svenska väljarna kommer dock snart inse Abbas storhet. Hon är lika övertygad som enveten. Hennes jobb är att bygga och driva opinion för denna upplysning.

På en av väggarna i den ovanligt stora lägenheten på Södermalm i Stockholm hänger ”den”. Tavlan med det ikoniska fotografiet av Ernesto ”Che” Guevara. En självklar del av inredningen som kompletterar och förstärker värdparets politiska uttalade övertygelse. Fotografiet finns på tjänsterummen på arbetsplatsen även fast vissa mer eftertänksamma och taktiska opolitiska tjänstemän numera noga städat undan det sedan valet 2022. Om än tillfälligt.

Fotografiet som hänger i vardagsrummet kanske inte helt korresponderar med livsstilen. Sommarnöjen och stor lägenhet i ett av Stockholms innerstads dyraste kvarter. Höga inkomster och låga eller inga lån alls. Trots på pappret ganska mediokra inkomster.

Ernesto. Eller kort och gott det mer intima och familjära ”Che”. Ledstjärnan.

De pratar varmt om den revolutionära och hjältemodiga kamp som inspirerat det palestinska folket, med dess folkvalda ledare, utför. När jag försynt nämner att Abbas själv efter att ha blivit vald ställt in alla val så viftas den tekniska detaljen bort. 

”Frihetskamp sker inte utan offer”.

Det får jag lära mig med lika mycket eftertryck som mästrande överlägsenhet och vi återvänder aldrig till ämnet. Men värdinnan, som är känd för att vara förtjust i vin, pladdrar på. Och desto mer vin, desto mer får jag ut ur henne utan att hon nödvändigtvis förstår att hon kanske säger för mycket. Och som hon pladdrade.

Sedan till ”Che”. Ledstjärnan. Jag frågar försynt varför de valt det motivet. Värdparet ser nedlåtande på mig. Som att jag inte förstår det ädla i denna man som, i deras värld, dog på tok för ung i en global revolutionär kamp långt ifrån hans hemland. Att de, de världsvana och utvalda, precis på samma sätt som Pierre Schori, Sten Andersson, Carin Jämtin, Gustav Fridolin och Peter Weiderud sett ljuset.

Några av dom nämns familjärt vid förnamn. För att skapa illusionen av intimitet. Att de kanske hade varit inbjudna de med till detta hem men ikväll tvingats tacka nej. Den innersta kretsen.

För ett ögonblick, en kort sekund, tänkte jag nämna att deras ledstjärna har en viss historia som de aktivt undviker vid middagsbjudningen. Men jag håller mig. Det är för många likasinnade med värdparet i sällskapet och jag vill undvika bli ”Party-crashern” ikväll. Värdparets föräldrar är ju där och de lyssnar lika stolt som andäktigt.

Det kommer komma andra tillfällen för mig. Ikväll är inte kvällen. Så hon får pladdra vidare. Nöjet är ju, inser jag när jag i tysthet ser på spektaklet faktiskt helt på min sida.

En intolerant och avskyvärd man

Idag, snart 60 år efter hans död, minns många fortfarande Ernesto “Che” Guevara som en krigare för social rättvisa. För många opinionsbildare, politiker och aktivister är Che Guevara en slags barmhärtig samarit som kämpade mot förtryck och tyranni. Det är dock olyckligt att alla dessa människor ignorerar några av hans avgörande karaktärsdrag.

Che Guevara var i själva verket en intolerant och avskyvärd man.

I processen att bygga ett kommunistiskt samhälle efter att Fidel Castro kom till makten 1959 på Kuba, var en av idéerna som Che Guevara presenterade och främjade föreställningen om den “nya mannen”. 

Detta koncept växte ur Guevaras motvilja mot kapitalismen och förklarades i hans noteringar om “Människan och socialismen på Kuba”. Han trodde att “individen under socialismen (…) är mer komplett”, och att staten borde utbilda män och kvinnor i antikapitalistiska, kooperativa, osjälviska och icke-materialistiska värderingar.

Alla som avvek från den “nya människan” sågs som en “kontrarevolutionär”. 

Så var fallet med homosexuella män — som Guevara kallade ”sexuella perversa”. Både Guevara och Castro ansåg homosexualitet vara en borgerlig dekadens. I en intervju 1965 förklarade Castro att 

“En avvikelse av den karaktären krockar med uppfattningen vi har om vad en militant kommunist borde vara.“

Che Guevara hjälpte också till att etablera det första kubanska koncentrationslägret i Guanahacabibes 1960. Detta läger var det första av många. Från nazisterna anpassade den kubanska regeringen också mottot i Auschwitz, ”Arbeit macht frei”, och ändrade det till “Arbete kommer att göra er till män.” 

Enligt Álvaro Vargas Llosa tvingades homosexuella, Jehovas vittnen, afrokubanska präster och andra som ansågs ha begått ett brott mot revolutionär moral att arbeta i dessa läger för att korrigera sitt “antisociala beteende”. Många av dem dog; andra torterades eller våldtogs.

Guevara torgförde även öppet rasistiska åsikter. I sin dagbok hänvisade han till svarta människor som “de där magnifika exemplen på den afrikanska rasen som har bibehållit sin rasrenhet tack vare sin brist på skötsel av den personliga hygienen.” 

Han trodde också att vita européer var överlägsna människor av afrikansk härkomst och beskrev mexikaner som “ett gäng indianska analfabeter.”

I artikeln “Min kusin, El Che” beskriver Alberto Benegas Lynch Jr hur Che Guevara tyckte om att tortera djur — en egenskap som är vanlig för seriemördare. Che Guevaras historia av att mörda och tortera människor är omfattande. Forskare har dokumenterat 216 offer för Che Guevara på Kuba från 1957 till 1959. En misstanke var allt som behövdes för ikonen för att få honom att avsluta ett liv. Det fanns inget behov av rättegång eftersom Guevara menade att revolutionen inte kunde sluta ”för att genomföra mycket undersökningar; den har skyldigheten att triumfera.”

Döden, för Guevara, var en nödvändighet för revolution. Han hade ingen hänsyn till människoliv. Idag, snart 60 år efter hans död, finns det ett värde i att påminna om Ernesto Che Guevara som den person han var:

En homofob, rasist och massmördare villig att använda alla medel för att uppnå sitt självdefinierade överlägsna samhälle.

Den man som står som ideologisk förebild för så många inom det skattefinansierade bidragsindustriella komplexet. På UD. På Sida. På Folke Bernadotteakademin. På Forum Civ och merparten av mottagarna av de svenska skattebetalarnas pengar.

Resten av middagen blev en kombination av svart komedi, plåga och socialantropologisk studie. I bilen hem funderade jag på hur folkopinionen skulle påverkas om väljarna fick se det jag sett och hört under några timmar den kvällen.

Hur verksamma inom det biståndsindustriella komplexet, som varje dag bollar med miljoner och ibland miljarder av skattemedel utan egentliga kontrollmekanismer tycker och tänker på riktigt när kameror och mikrofoner är riktade åt ett annat håll.