Rysslands ambassad reagerar kraftigt på det svenska stödet till att inom ramen för EU utbilda ukrainska försvarsmakten. En kraftig markering och en påminnelse om att ingenting har förändrats i relationen mellan Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet med den ryska stormakten på femhundra år. Där Putin fortsätter i Peter den Stores fotspår.

Den svenska markeringen mot Belarus, tidigare Vitryssland,  att inte utesluta militärt stöd till Ukraina fick under onsdagen den ryska ambassaden att reagera. Försvarsminister Peter Hultqvist gick dagen innan, i tisdags, ut med att stödja ett förslag inom EU som kommit från de baltiska länderna om en träningsmission i Ukraina. Det skulle kunna innebära att Sverige på sikt skickar officerare till landet för att utbilda militären. Den senaste tiden har Ryssland rustat upp vid landets östra gräns och det har varnats för ny konflikt.

Den ryska markeringen var kraftig och begränsade sig inte till en diplomatisk not vilket är det vanliga förfaringssättet vid denna typ av situation. Och den ryska ambassaden drog långa trådar tillbaka i sitt resonemang och tog avstamp i slaget vid Poltava 1709.

De långa trådarna styrker hur djupt rotad synen på den geopolitiska balansen är ur ett ryskt hänseende. Ryssland har ett annat tidsperspektiv som inte låter sig ifrågasättas eller ruckas.

Relaterat: Sverige sluter upp vid Polens sida

I säkerhetspolitisk debatt har Rysslands doktriner och politiska kultur under Vladimir Putin framställts som ”nya”. Rysslands doktriner och syn på demokrati är dock inte något nytt – tvärtom går traditionerna mycket långt tillbaka. Ursprunget till dagens politik kan härledas till när den ryskortodoxa kyrkan officiellt skiljdes från den ekumeniska gemenskapen och utvecklades till att bli den ryska statsreligionen. Detta skedde samtidigt som ett nytt ledarskap föddes på 1600-talet.

Epoken Peter den store satte punkt för Sveriges tid som nordeuropeisk stormakt då slutresultatet – med ett ryskt Lettland och Estland som exempel – flyttade fram Rysslands geopolitiska position närmare slutmålet: Rysslands tillgång till isfria vatten och Atlanten samt inte minst behovet av ”buffertstater”. Andra stater som en vall eller buffert mot ett Europa som upplevts och upplevs som ett hot. Denna över tre hundra år gamla doktrin och ständiga strävan att bli en stormakt även till havs präglar ännu dagens Ryssland.

Efter Sovjetunionens kollaps 1991, som innefattade en för Ryssland smärtsam reträtt från ett stort antal buffertstater, började Vladimir Putin arbeta metodiskt för återupprättandet av Rodina, eller Moder Ryssland . Redan på 1980-talet hade Leonid Brezhnevs efterträdare, Yuri Andropov, identifierat Putin som en framtidsman.

Relaterat: Så blev Sverige nyttig idiot åt Vladimir Putin

Andropov var och Putin är bägge skeptiska till demokrati. Två ”tjekister” med ursprung i den fruktade hemliga polisen KGB. Demokrati leder till protester; protester slutar med attacker på tjekister. Det är bättre att stoppa samtal om demokrati tidigt för att skydda tjekister, löd deras gemensamma värdegrund. 

Peter den stores tankar och doktriner genomsyrar i dag all rysk politik; införlivandet av buffertstater som skyddar Rodina samt en strävan mot Atlanten. Naturgasledningen Nord Stream i Östersjön är ett exempel där Ryssland kan exportera gas till Europa utan att behöva gå igenom motsträviga länder som i Baltikum eller Ukraina. Ett projekt i samarbete med EU, som ytterligare flyttat fram positionerna.

Den ryska reaktionen mot Sverige och försvarsminister Peter Hultqvist är fullt logisk En logisk rysk påminnelse att ingenting har förändrats på 500 år i synen på väst i allmänhet och Sverige i synnerhet. Ett Sverige där endast Gotland, Öresund och Bälten står mellan Rodina och Atlanten.

Relaterat: Så driver Tro och Solidaritet opinion för Putins sak