Vartefter röken efter batteriföretaget Northvolts konkurs har börjat skingras öppnas ett utrymme för en mer kritisk granskning av hur politiker och media hanterat den gröna omställningen. Det blir i denna granskning uppenbart att nobelpristagaren Daniel Kahnemans teser om mänskliga beslutsprocesser är fullt ut tillämpbara. En blandning av lathet, önsketänkande och inte minst en obenägenhet att ändra sina förstaintryck även när fakta pekar i en annan riktning.

Professorn i psykologi Daniel Kahneman (1934-2034) som 2002 belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne  fick priset för sitt arbete om psykologisk ekonomi. Daniel Kahneman är känd för sin forskning inom exempelvis beslutsfattande, riskbedömning och människans rationalitet. Han anses vara en av grundarna till det fält som kallas beteendeekonomi (eng. behavioral economics). 

Kahneman var under senare år professor emeritus i psykologi vid Princeton University. 2011 utkom han med boken Thinking, fast and slow som en av årets bästa böcker av The Wall Street Journal, The Economist och The New York Times Book Review.

Hans teorier, som han sammanfattar i sin bok, fokuserar på hur mänskligt beslutsfattande ofta avviker från logik och rationalitet. 

Kahneman beskriver mänsklig kognition genom två fiktiva system som styr vårt tänkande: 

• System 1 (Snabbt): Automatiskt, intuitivt och känslostyrt. Det kräver nästan ingen ansträngning men är ofta källan till kognitiva fördomar och tankefel.
• System 2 (Långsamt): Analytiskt, logiskt och ansträngande. Det används för komplexa beräkningar och medvetna val, men är av naturen “lat” och låter ofta System 1 ta över kontrollen. 

Det är inte fel att applicera Kahnemans systemteori på hur argumentationen byggts upp för den ”Gröna omställningen”. En gråtande Greta Thunberg som skäller ut världsledare med ett ”How dare you” beröva henne sin barndom genom att förstöra planeten för kommande generationer. Att klimatet kan inte vänta på att börja tillämpa System 2.

Detta beslutssystem har även kommit att påverka bygget av företag som Northvolt där den ideologiska övertygelsen effektivt tystat kritiker.

Detta leder Kahneman över till andra processer som påverkar besluten. Den ena är prospektteorin som han utvecklade med Amos Tversky som värderar vinster och förluster asymmetriskt: 

• Förlustaversion: Smärtan av en förlust är psykologiskt sett ungefär dubbelt så stark som glädjen av en motsvarande vinst.
• Referenspunkter: Vi bedömer inte vår ekonomi utifrån absoluta tal, utan utifrån förändringar relativt en referenspunkt (ofta nuvarande status quo).
• Sannolikhetsviktning: Vi tenderar att överskatta små sannolikheter och underskatta stora sannolikheter. 

Den tredje tesen Kahneman för fram är den om heuristik och kognitiva fördomar. Kahneman identifierade flera mentala genvägar (heuristik) som leder till systematiska fel i vårt dömande: 

• Ankareffekt: Vi förlitar oss för mycket på den första informationen vi får (ett “ankare”) när vi fattar beslut.
• Tillgänglighetsheuristik: Vi överskattar sannolikheten för händelser som är lätta att minnas eller föreställa sig (t.ex. dramatiska nyhetshändelser).
• WYSIATI (“What You See Is All There Is”): Vår tendens att dra slutsatser baserat enbart på den information som finns till hands, utan att reflektera över vad som saknas. 

Den gröna omställningen bekräftar Kahnemans teser

I debatten och i genomförandet av den gröna omställningen finns det flera goda exempel som styrker Kahnemans teser. Såväl hos enskilda investerare, som Vargas-bolagen, som inom media och kanske framför allt på den politiska nivån. Den nivån som Vargas-bolagen med huvudägaren Harald Mix har varit beroende av för att sjösätta sina affärsprojekt.

Det är inte fel att börja den resan i Greta Thunbergs ”Klimatet kan inte vänta”, ett känsloargument som effektivt dödar alla försök till en grundligare beslutsprocess som i sin tur kommer att förstärka sannolikhetsviktningen och ankareffekten.

I Northvolts fall överskattades de små sannolikheterna att projektet skulle lyckas trots avsaknaden av en lika bred som egen lång forskning inom batteriteknik. Trots omvärldens råd och empiri på området överskattades den egna förmågan att tillämpa andras erfarenheter.

Det andra exemplet som blir tydligt är ankareffekten. 

Det finns idag fortfarande exempel socialdemokratiska riksdagsledamöter som varit en del av besluten att satsa på Northvolt som inte klarar av att ta in de faktiska händelser, bland annat beskrivna i Christian Sandströms bok om Northvolt, som ledde till bolagets konkurs. Och som borde inneburit att bolaget aldrig skulle få tillåtas att expandera i den takt de gjorde.

Exempel på alla tre teserna finns mer eller mindre uttalat på båda sidor den politiska mittlinjen. Mikael Damberg, socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson och den näringsminister som drev fram de åtgärder som krävdes för att Northvolt skulle ha tillräckligt med politisk backning. Den nuvarande socialdemokratiske näringspolitiske talespersonen, Fredrik Olovsson, har ingen annan uppfattning än Damberg.

Damberg är fortfarande övertygad om att generösa gröna bidrag och krediter är den enda framkomliga vägen. En uppfattning som han delar inte bara med den nuvarande näringsministern Ebba Busch (KD) utan även med den borgerliga tankesmedjan Timbro/Smedjan.

Principerna att staten skall ta ett större ansvar och genom generösa gröna krediter och statsbidrag styra utvecklingen i en viss riktning sammanfattas i Timbro/Smedjans rapport “Blå skäl för grön politik” av Olle Torpman.