Kraven på svensk underkastelse ökar. Flera länder och multilaterala organisationer samt svenska muslimska företrädare kräver dels anpassningar av den svenska författningen men även att statsministern skall prioritera en dialog med olika organisationer och göra sig mer synlig för muslimer. Men bland de länder som ställer dessa krav återfinns sådana som fortfarande tillämpar och underlättar människohandel.

Efter stormningen av Sveriges ambassad i Irak besökte statsminister Ulf Kristersson (M) spontant  det Muslimskabrödraskapets moské, Stockholms moské vid Medborgarplatsen.  Detta kunde SVT berätta om. Valet av dialogpartner när Sverige står inför en historisk djup kris kan förvåna något.

 Imamen vid Stockholms moské, Mahmoud Khalfi, bekräftade 2013 i en intervju i tidningen ETC att det inte var någon hemlighet att det var den inriktingen som moskén valt. Något som senare har kommit att bekräftas i dr Samuel Egyptsons doktorsavhandling som godkändes tidigare i år.

Nu efterlyser flera företrädare för muslimska förbund en bredare dialog. 

Tahir Akan som är ordförande för Sveriges muslimska förbund menar att Sverige skall använda sig dels av lagen om hets mot folkgrupp i samband med koranbränningarna, dels förbjuda brännandet av alla heliga skrifter.  Han menar att ett förbud mot brännande av heliga böcker skall inte bara gälla i Sverige utan i hela världen.

Ett krav som förs fram från bland annat OIC, Organisation of Islamic Cooperation. 

Muslimska länder manar till aktion mot väst

Parallellt med händelseutvecklingen i Stockholm, där regerringen Kristersson gör sitt bästa för att både krishantera och hanteraa en skeptisk opinion kallade OIC under gårdagen medlemsstaternas utrikesministrar till ett extrainkallat möte. Dessa skall enlig uppgift diskutera Koranbränningarna i Danmark och Sverige. 

Initiativtagare till det extrainkallade mötet var Iran och Irak. Bägge länderna har en motsvarande skräpstatus på olika index som mäter demokrati och journalisters frihet. Det är bland annat dessa länder som förstärker det ryska narrativ som lagts på Sverige för flera månader sedan som omfattat även desinformationskampanjen som riktades mot svenska socialtjänster och socialtjänstarbetare. 

Även om civilförsvarsminister Carl Oskar Bohlin inte nämnde dessa vid namn vid sin pressträff under gårdagen har bägge länderna varit delaktiga tidigare i desinformationskampanjer riktade mot västvärlden i allmänhet och den svaga länken, Sverige i synnerhet.

Dessa länder, främst Iran, har haft en hätsk ton under senare tid och menar att Sverige befinner sig i ett krigsliknande tillstånd med den muslimska världen. Sverige å sin sida har intagit en apologetisk, närmast undergiven attityd med flera olika utspel från olika aktörer. Dels den tidigare ambassadören till Bagdad,  Jonas Lovén som menar att Sverige måste börja anpassa sina lagar till dessa länder, dels SvD:s ledarredaktör Tove Lifvendahl som även hon öppnar dörren för repressivare mediegrundlagar i någon form för att begränsa yttrandefriheten. Bägge faller in bakom Carl Bildt (M) och Gunnar Hökmark (M) respektive linje.

Irans syn på kvinnors demokratiska och politiska rättigheter är väl känd. Trots det viker sig den svenska regeringen och flertalet ledande opinionsbildare på den borgerliga sidan.

Relaterat: En yttrandefrihet – Tre testballonger

De stora mediehusen och statlig media förmår inte i denna uppjagade situtation hålla emot och ger inte den bredare bild som krävs för att förstå vilka länder det är nu som pressar Sverige till underkastelse.

Föga känt är att både Iran och Irak tillåter olika former av slaveri under täckmantel, trots ett internationellt förbud.

Iran – människohandeln gömd bakom religionen

Modernt slaveri inkluderar tvångsarbete, barnarbete, tvångsäktenskap och människohandel. Iranier, och särskilt iranska kvinnor och barn, är sårbara för dessa faror i landet, särskilt bland fattiga samhällen där möjligheter till arbete och utbildning är knappa. Iranier som bestämmer sig för att lämna landet av någon anledning – på grund av ekonomiska svårigheter eller förföljelse – riskerar också att utsättas för människohandel och andra slaveribrott.

“Slaveriet tog aldrig slut”, säger Terry FitzPatrick, kommunikationsdirektör på Free the Slaves, en internationell organisation som arbetar för att utrota slaveriet runt om i världen.

”Det avskaffades aldrig; det var faktiskt förbjudet. Det blev aldrig riktigt utrotat. Så Free the Slaves finns för att hjälpa till att slutföra jobbet som påbörjades av tidigare generationer för mer än ett sekel sedan.”

Relaterat: Svenskar med iranskt medborgarskap avkrävs 100 procent lojalitet till den iranska regimen

Även om den iranska regeringen inte tillhandahåller tillförlitliga uppgifter om problemets omfattning, finns det bevis för att de främsta offren för den moderna människohandeln i Iran är kvinnor. Och en färsk rapport om människohandel utsågs Iran som ett nivå 3-land, den lägsta möjliga rankningen. Rapporten varnade att “försämrade ekonomiska och miljömässiga förhållanden har avsevärt förvärrat Irans problem med människohandel, särskilt för utsatta samhällen som etniska minoritetsgrupper, flyktingar och invandrarbefolkningar, och kvinnor och barn”.

Relaterat: Iransk despoti når allt längre in i väst

I Irak är problemen lika stora. 

En rapport från 2020 från det amerikanska utrikesdepartementet kom fram till att den irakiska regeringen inte hade uppfyllt minimistandarderna för att eliminera människohandel. Denna har bland annat Atlantic Council analyserat.

Svaga rättsliga ramar och säkerhetsinstitutioner har bidragit till ökningen av organiserad brottslighet och milisaktivitet i Bagdad, vilket gör att huvudstaden hamnar på listan över världens sämsta städer att bo i. På det hela taget visade dock den irakiska regeringen ökade ansträngningar jämfört med föregående rapportperiod, särskilt när man redogjorde för effekterna av covid-19-pandemin. Som ett resultat rankade utrikesdepartementet Irak som ett land som något bättre än grannlandet Iran.

Till skillnad från Iran är det handel med barnslavar som dominerar Irak. Barn under 16 år utgör två tredjedelar av offren. I Irak har observatörer kunnat bekräfta att regeringstjänstemän på olika sätt har varit delaktiga i handeln med människor.