Låt polisen fokusera på de urspårade problemen med kriminellas vapen och låt bli de hederliga vapenägarna. Där rikspolischefen har ett särskilt ansvar. Jakten, och tjuvjakten, på hederliga vapenägare behöver bytas ut till ett gott och förtroendefullt samarbete istället menar Edward Nordén.

I början av 2000-talet låg Sverige i botten när det gällde dödligt skjutvåld i Europa. Sedan 2013 har våldet dock ökat kraftigt och sedan har Sverige avancerat till ett av de länder där dödligt skjutvapenvåld är vanligast. I statistiken över antal mord i fall som involverar skjutvapen i Europa 2022  placerade sig Sverige på tredje plats efter Montenegro och Albanien. . 

Sverige har exceptionella problem med kriminella som skjuter på gator och torg. Många tänker nog att det har med antalet legala vapen som finns i landet. Färre vapen borde väl ge färre skjutningar? Eller att fler lagar som begränsar vapenlicenser hör ihop med vapenvåldet.  

Det finns dock ingen statistik eller verklighet som ger stöd åt de tankarna. Den som vill begränsa vapenvåld behöver skräddarsy lösningarna. Sverige är inte ett undantag. Tvärtom. Men vet politiker och poliser om det? Det är svårt att veta.

Djup konflikt kring vapenfrågor

Det finns en djup konflikt i Sverige kring vapenfrågor. På ena sidan står jägare, sportskyttar och de hederliga vapenägare. På andra sidan har vi polismyndigheten, vissa politiker och enskilda aktivister. 

En stor del av skyttekåren uppfattar att det finns inflytelserika personer inom polismyndigheten som vill begränsa svenskt skytte och vapenägande. Dels genom påverkan på lagstiftning och dels genom att agera på ett sätt som många vapenägare upplever som orättmätigt. 

Rikspolischef Petra Lundh är ett exempel på detta. I sin roll som riksåklagare framförde hon behovet av en lagskärpning för jägare. I en skrivelse till justitiedepartementet anförde hon 2021 att hemlig telefonavlyssning vid jaktbrott var nödvändig i likhet med bekämpning av mord, terrorism och grova narkotikabrott.  

Det handlar även om tveksamheter kring informationen till allmänheten, subjektiva åsikter om vapentyper, licenshantering, väntetider, förhalande av tillstånd, om att sätta nivåer på skyttebanor som inte kan hållas, ogynnsamma bedömningar, behandling av vapentillverkare och ibland specifika rättsfall som fallet Karl Hedin. Att en folklig jaktprofil och skogsmiljardär greps och närmast förnedrades i en mycket märklig rättsprocess – för att sedan frias på alla punkter – är fortfarande ett frågetecken. En vanlig spekulation är att rättsväsendet på något vis försökt sätta dit den kända jägaren och vargmotståndaren. Det är en misstro som fått fäste.  

Att så många skötsamma svenska vapenägare känner en misstro till polis- och rättsväsende är ett djupare problem än vid första anblick.  

När en stor grupp helt vanliga, ostraffade svenska män och kvinnor som frekventerar landsbygden, bistår vid viltolyckor och tävlar internationellt i skytte under svensk flagg inte litar på myndigheter längre har något gått snett. 

I en tid där våra grannländer vill öka sin egen befolknings förmåga att hantera skjutvapen, öka skjutskickligheten och inkorporera dem i totalförsvaret så tas beslut i Sverige för att minska antalet hederliga svenskar som kan hantera ett vapen, minska antalet övningsbanor och reducera antalet vapen och vapenägare. 

I en tid då Sverige har blivit en plats som inte kan hantera kriminella med illegala vapen har åtgärder mot hederliga jägare och sportskyttars ökat. Detta gäller även vapensmeder och tävlingsskyttar, hemvärnsmän och försvarsmaktspersonals civila skytteträning. 

Varför?Ja, ingen vet riktigt. Det är svårt att se något rationellt svar.  

Skev bild formar debatten

Allmänheten ges en bild av att vapen är allmänt farliga, att antal vapen per jägare måste begränsas, att jaktvapen stjäls av kriminella och att halvautomatiska gevär med ett visst estetiskt utseende är farligare än andra. I verkligheten så är statistiken i Sverige glasklar. De dagliga vapenvåldet som gjort Sverige till ett skrämmande exempel har ingenting med svenska jägare eller deras vapen att göra. Det är kriminella med illegala vapen som står för det.  

Det är Arjeplog som har flest vapenlicenser – inte Malmö. Det är Malmö som har problem med kriminella skjutningar – inte Arjeplog. Finland har långt fler vapenägare per capita, men saknar Sveriges problem med skjutningar. Schweiz och Norge likaså.  

De vapen som de kriminella i Sverige använder är dessutom insmugglade utifrån. Det saknas alltså statistiskt stöd för åtgärderna om att begränsa hederliga jägare. De står helt enkelt inte för några av brotten. Det enda som händer är att vanliga medborgarna med vapenlicens tar ett steg bortifrån myndigheter vid en tidpunkt där en klartänkt myndighet och stat borde knyta dem närmare. 

Jakten, och tjuvjakten, på hederliga vapenägare behöver bytas ut till ett gott och förtroendefullt samarbete. Låt polisen fokusera på de urspårade problemen med kriminellas vapen och låt bli de hederliga vapenägarna.  

Edward Nordén 

Debattör, Jordbrukare och talesperson Medborgerlig Samling