Socialdemokraterna inför klassamhället i Dödens väntrum
Socialdemokraternas partiledning vill inte utreda frågan om dödshjälp, trots att flera partidistrikt velat väcka frågan och få till en grundlig utredning för att sedan kunna ta ställning. Förutom att själva förhållningssättet, att införa ett tankeförbud genom att inte bevilja en utredning, tyder på en direkt antiintellektuell partikultur så leder tankeförbudet till att döden i sig får en klassmarkör. Att det bara är de rika som kan garanteras en smärtfri och värdig dödsprocess.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson står fast vid att en utredning om aktiv dödshjälp är överflödig eftersom partiet står fast i att inte vilja införa dödshjälp. Partiet har gjort en samlad bedömning att inte gå vidare med en sådan utredning.
Frågan är inte ny men fick en återupplivad aktualitet efter att Aftonbladet berättat om Annika Hildebrand, som tidningen följde under sex månader, fram till hennes död. Och andra länder har inte bara lyckats hantera en debatt, de har kommit långt i de etiska avvägningarna som nu har en bred förankring och respekt i respektive land.
Andra EU-länder klarar debatten
Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Spanien är de EU-länder som infört olika varianter på dödshjälp. Dessa länder har legaliserat antingen eutanasi (där en läkare utför den dödande handlingen) eller läkarassisterat självmord (där patienten själv utför handlingen med läkarens assistans).
Dessa länder har som huvudsakliga argument för legaliseringen, baserat på etiska, medicinska och rättighetsbaserade perspektiv bland annat anfört
Självbestämmande: Individen har rätt att besluta över sitt eget liv och död, särskilt vid outhärdligt lidande. Detta ses som en grundläggande mänsklig rättighet.
Lidandets lindring: Dödshjälp erbjuder en möjlighet att avsluta svårt lidande när palliativ vård inte är tillräcklig.
Värdighet: Möjligheten till dödshjälp ger patienten en chans att dö med värdighet, särskilt i livets slutskede.
Praktisk erfarenhet: Nederländerna har decennier av erfarenhet, och forskning visar att legaliseringen inte har lett till ett “sluttande plan” där människovärdet urholkas. Strikta kontroller säkerställer att processen är reglerad.
Rättvisa: Att tillåta dödshjälp förhindrar att människor tvingas resa utomlands (t.ex. till Schweiz) för att få hjälp, vilket kan vara dyrt och otillgängligt.
Reglerad process: Strikta riktlinjer och oberoende granskningar minimerar risken för missbruk.
Spanien och Belgien är i huvudsak katolska länder där katolicismen har en avsevärt mycket mer fördömande syn på självmord. Trots detta har Spanien, där kyrkan har en särkilt stark ställning, klarat av de svåra debatt som omgav lagstiftning och reglering. Spanien var för övrigt det första europeiska land som införde samkönade vigslar, långt före Sverige som inte sällan påstår sig gå i täten för alla former av progressiva reformer som sätter människans behov i fokus.
Sett i ett europeiskt ljus och jämfört med andra progressiva stater ger Socialdemokraterna ett i det närmaste antiintellektuellt intryck med sitt de facto tankeförbud i en reform som fler och fler europeiska länder inför.
Tankeförbudet kommer dessutom bara drabba de med de svåraste hälsotillstånden och den svagaste ekonomin hårdast. De med högre inkomster eller en förmögenhet att ta av kommer alltid kunna köpa sig denna tjänst i bland annat Schweiz vilket gör att Magdalena Andersson gör rätten till en smärtfri värdig död eller hädanfärd till en klassfråga.
Att med sådan bestämdhet sedan argumentera för ett tankeförbud, att inte ens börja titta på vilka svåra avvägningar som måste till är inte bara antiintellektuellt.
Det är att införa ett klassamhälle även i dödens väntrum när socialdemokraterna nekar att ens utreda frågan.
Johan Westerholm
