Den svenska förvaltningsmodellen har i decennier byggt på idén om att staten genom noggrann lagstiftning och myndighetsutövning kan styra samhällsutvecklingen i önskad riktning. I den fysiska världen har detta fungerat relativt väl, med tydliga gränser och ett monopol på våld och kontroll inom territoriet. Men när denna analoga logik appliceras på den digitala sfären uppstår en omedelbar och smärtsam friktion. Internet utformades aldrig för att respektera nationsgränser, och försöken att tvinga in cyberrymden i en nationell tvångströja avslöjar ofta en djupgående oförståelse för teknikens inneboende natur hos lagstiftarna.

Utmaningar för den svenska modellen i cyberrymden

Den svenska modellen utmanas i grunden av att konsumenten på nätet alltid är bara ett klick bort från en annan jurisdiktion. Det traditionella kontraktet mellan stat och medborgare bygger på att staten sätter ramarna för marknaden, men på internet är marknaden global medan ramarna förblir lokala. Detta skapar en situation där strikta nationella regleringar ofta leder till marknadsläckage snarare än ökad kontroll. Om en tjänst förbjuds eller regleras för hårt i Sverige, upphör inte efterfrågan; den flyttar bara till aktörer som opererar utanför den svenska lagens långa arm.

Ett tydligt exempel på denna dynamik är hur konsumenter aktivt söker sig runt nationella begränsningar för att nå de tjänster de efterfrågar. Fenomenet med så kallad kanaliseringsproblematik är väldokumenterat inom flera sektorer där staten försökt införa hårda restriktioner. Det handlar om en digital röstning med fötterna där användarvänlighet och utbud trumfar statlig omsorg. Trenden är tydlig även inom spelmarknaden där aktörer utanför systemet lockar allt fler, enligt poker.se, vilket illustrerar hur svårt det är att upprätthålla nationella monopol eller licenssystem i en gränslös digital miljö.

När svenska myndigheter försöker ingripa mot dessa globala flöden hamnar de ofta i en juridisk och praktisk återvändsgränd. Att blockera IP-adresser eller betalningsflöden är tekniskt möjligt men demokratiskt problematiskt och ofta lätt att kringgå för den tekniskt kunnige. Resultatet blir en katt-och-råtta-lek där staten alltid ligger steget efter teknikutvecklingen. Denna oförmåga att effektivt hävda suveränitet över det digitala rummet urholkar på sikt förtroendet för lagstiftningen. Om lagar stiftas som inte kan upprätthållas, riskerar respekten för rättsstaten som helhet att naggas i kanten.

Nationell lagstiftning i konflikt med globala flöden

Kärnan i konflikten ligger i kollisionen mellan svensk rättstradition och de internationella principer som styr e-handeln, specifikt ursprungslandsprincipen inom EU. Denna princip innebär att en digital tjänst i huvudsak ska regleras i det land där företaget har sitt säte, inte där konsumenten befinner sig. För svenska myndigheter som Konsumentverket, Mediemyndigheten och Post- och telestyrelsen (PTS) innebär detta att de ofta reduceras till att vara brevlådor för klagomål som måste vidarebefordras till motsvarigheter i länder som Irland, Malta eller Nederländerna. Det svenska konsumentskyddet, som historiskt varit starkt, tunnas därmed ut när tillsynsansvaret hamnar i länder med andra prioriteringar eller resurser.

Försöken att harmonisera detta på EU-nivå har intensifierats, men implementeringen av överstatliga direktiv i svensk lag är sällan smärtfri. Ett nyligen inträffat exempel på denna komplexitet är införandet av EU:s förordning om digitala tjänster (DSA), som syftar till att skapa en säkrare digital miljö. Den svenska anpassningen formaliserades när kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster trädde i kraft i slutet av 2024, vilket markerade ett försök att återta viss kontroll över plattformarna. Trots dessa nya lagar kvarstår grundproblemet: de globala plattformarna opererar i en skala som får enskilda nationers lagstiftning att framstå som provinsiell.

Harmoniseringen innebär också att Sverige tvingas kompromissa med sin egen lagstiftningstradition. Där vi tidigare förlitat oss på ramlagar och myndighetsföreskrifter, möter vi nu detaljerade EU-förordningar som gäller direkt som svensk lag. Detta minskar det nationella handlingsutrymmet och gör det svårare att anpassa reglerna efter specifika svenska förhållanden. Vi ser en utveckling där den juridiska makten förflyttas från riksdagen till Bryssel, och där den faktiska makten över innehåll och algoritmer förblir i Silicon Valley. För den enskilde medborgaren blir det alltmer otydligt vem som egentligen bär ansvaret när något går fel på nätet.

Oavsedda konsekvenser av en icke-harmoniserad regleringspolitik

En av de mest påtagliga riskerna med den nuvarande regleringsivern är att den skapar nya former av utanförskap. När kraven på digital identifiering, säkerhet och regelefterlevnad höjs, ökar tröskeln för både företag och medborgare att delta i den digitala ekonomin. För mindre aktörer kan den administrativa bördan bli övermäktig, vilket paradoxalt nog gynnar de stora teknikjättarna som har resurserna att hantera komplex regelefterlevnad. För medborgarna riskerar vi att skapa ett digitalt A- och B-lag, där de som inte behärskar tekniken eller saknar rätt verktyg stängs ute från samhällsviktiga tjänster.

Detta digitala utanförskap är inte en teoretisk framtidsfråga utan en högst reell utmaning här och nu. Regeringen har identifierat problemet och tillskjuter medel, men frågan är om pengar ensamt kan lösa strukturella problem orsakade av snabb teknisk förändring. Behovet av insatser bekräftas av myndigheterna själva, vilket framgår av en färsk lägesbild för digital inkludering från PTS där riskerna med en fragmenterad digitalisering tydliggörs. Rapporten pekar på att trots att infrastrukturen finns på plats, saknar många grupper förmågan att nyttja den fullt ut, vilket förvärras när tjänster blir mer komplexa på grund av säkerhetskrav.

Vidare ser vi en risk för att överreglering driver fram en “grå” digital sektor. Om de lagliga, reglerade alternativen blir för krångliga eller begränsade, kommer användarna att söka sig till oreglerade alternativ som ofta saknar grundläggande skyddsnät. Detta skapar en farlig dynamik där statens ambition att skydda medborgarna istället exponerar dem för större risker. Det är en klassisk målkonflikt inom politiken som blir extra tydlig i den digitala världen: ju hårdare du kramar sanden, desto mer rinner mellan fingrarna. En politik som inte erkänner konsumentens fria vilja och tekniska möjligheter är dömd att misslyckas.

Vägen framåt för svenskt självbestämmande på nätet

För att Sverige ska kunna hävda någon form av självbestämmande i den digitala eran krävs en nyktrare syn på vad nationell lagstiftning faktiskt kan åstadkomma. Det handlar inte om att ge upp, utan om att välja rätt strider och rätt verktyg. Att försöka bygga digitala murar runt Sverige är varken önskvärt eller möjligt. Istället måste fokus ligga på att stärka den digitala motståndskraften hos befolkningen och att arbeta strategiskt inom EU för att skapa regler som globala aktörer tvingas respektera.

Regeringen har nyligen presenterat sin vision för de kommande åren, där man försöker balansera dessa intressen. I Sveriges digitaliseringsstrategi 2025–2030 betonas vikten av att Sverige tar en ledande roll i den gröna och digitala omställningen, men också behovet av säkerhet och integritet. Strategin erkänner implicite att ensam inte är stark; vägen framåt går genom internationella samarbeten och gemensamma standarder snarare än särsvenska lösningar.

Framtiden för den svenska modellen i cyberrymden hänger på förmågan att vara pragmatisk. Vi måste acceptera att viss kontroll har gått förlorad för alltid, men att vi genom smart diplomati och teknisk kompetens kan påverka spelreglerna. Det krävs en politik som ser internet som det är – ett globalt, gränslöst nätverk – snarare än vad vi önskar att det vore. Endast då kan vi skapa lagar som både respekteras av medborgarna och fungerar i praktiken.