Sommarens uppgifter från Ledarsidornas källor om en “sur stämning” på utrikesdepartementet fick igår sin förklaring när utrikesminister Tobias Billström (M) meddelade sin avsägelse. Men den sura stämningen beror inte enkom på vad som framförts i media. Andra ärenden ökar last på börda och en efterträdare kommer inte ha några problem att fylla sina dagar med mer eller mindre akuta uppgifter.

Utrikesminister Tobias Billström (M) meddelade under gårdagen på sociala medier att han lämna både sin ministerpost och politiken helt efter två år som statsråd i regeringen Kristersson I.

”Det har inte varit ett enkelt beslut men något som jag har tänkt på och processat under en tid”, skriver han.

Sur stämning

Sedan sommaren har Ledarsidornas källor rapporterat om en ”sur stämning” i UD:s ministerkansli, uppgifter som nu bekräftas. Missnöjet med rekrytering av ny kabinettssekreterare har dragit ut på tiden vilket varit till men för departementets ledning. Eftersom UD inte bara är ett departement utan även en myndighet så är det som om ställa en statlig myndighet utan generaldirektör. Men det finns sannolikt fler faktorer som spelar in, den sura stämning som präglat UD återfinns även på Justitiedepartementet även om de orsakssambanden är desto oklarare.

Men att det är turbulent på UD sedan en tid bör ställas utom allt rimligt tvivel. På chefssidan har Tobias Billström fortsatt att föra den socialdemokratiska utnämnings- och personalpolitiken genom att helt enkelt rotera runt den tidigare kabinettssekreteraren Annika Söder (S) mest lojala medarbetare på nya tjänster.

Det tidigare utrikesrådet Ellinor Hammarskjöld är idag rättschef och har sitt tjänsterum i direkt anslutning till bland annat biståndsminister Johan Forsell (M). Hammarskjöld har därmed kunnat avverka samtliga tyngre chefstjänster på departementet. Hammarskjöld har haft en aktiv roll i samtliga politiska inriktningsbeslut sedan Göran Persson avgick som statsminister 2006. Tidigare har hon varit såväl expeditions- som personalchef och i likhet med de flesta andra som haft remarkabelt goda karriärutvecklingar har hon tjänstgjort vid Generalkonsulatet i Jerusalem. 

Andra ur samma krets av tjänstemän som fått centrala arbetsuppgifter av Billström är Helena Gröndahl Rietz, den ambassadör som hade som uppgift att 2007 packa ihop den tidigare biståndsministern Carin Jämtins (S) utvecklingsprojekt i Kongo Kinshasa som Jämtin initierade med Sydafrikas dåvarande vicepresident Jacob Zuma. Projektet är fortfarande inte redovisat och ingen kan idag ge några svar på var 22 miljoner svenska skattekronor tog vägen utom det att de ska ha utbetalats till två till Zuma närstående företag. Vilken verksamhet som utfördes är det ingen som kan uppge eller styrka med säkerhet.

Som oredovisat utgör underlaget endast arbetsmaterial vilket därmed är skyddat av sekretess.

Jämtin är idag aktuell med Peter Wennblads, SvD, avslöjande om hon även i detta fall inte hörsammat de regelverk som styrt verksamheten vid biståndsmyndigheten Sida i egenskap av generaldirektör. Jämtin tecknade bland annat, i strid med regleringsbrevet, nya avtal med civilsamhällesorganisationer. Ett agerande som redan då väckte uppmärksamhet även inom civilsamhället.

Gröndahl Rietz utsågs tidigare av regeringen till Carl Bildts (M) utredningssekreterare av den svenska underrättelsetjänsten.

Irritationen sprider sig

Inom civilsamhället finns det flera som är upprörda även om Jämtins syfte var något annat. Det finns en befogad nervositet över att regeringen kommer låta sin irritation över Jämtins agerande gå ut över organisationer som varit helt oskyldiga. Den plötsliga nedläggningen av Sida:s tidning OmVärlden kan vara ett sådant exempel. 

Att nu skall allt som kan förknippas med Jämtin kastas ut. Oavsett om de varit medverkande eller ej. Det kan förklara varför Ledarsidorna för första gången kunnat förnimma en irritation över Jämtins och den tidigare kabinettssekreteraren Annika Söder ställning från kretsar som tidigare varit lojala.

En lika stor oro som irritation att duon Jämtin och Söder till slut gick för långt.

Ett tredje personalärende som väckt förvåning är hemkallandet av Charlotta Sparre från hennes tjänst som direktör för det svenska dialoginstitutet i Amman, Jordanien. Hon efterträds av Jonas Sjöstedt (V) hustru Ann Måwe. Även om hemkallandet sker planenligt placeras Sparre som ställföreträdande direktör för fredsforskningsinstitutet Sipri. 

Relaterat: SIPRI – I Kremls koppel och ledband

Det Kreml-orienterade institutet för idag en undanskymd roll i Solna och utnämningen är närmast att betrakta som en degradering efter år av tveksamma ställningstaganden och initiativ. Under den tidigare utrikesministern Jan Eliassons ordförandeskap var relationerna med teokratin Iran innerliga och djupa. Detta följdes upp av att Stefan Löfven (S) som ordförande för Sipri motsatte sig ett svenskt Nato-medlemskap. Med samma ordagranna argumentation som Vladimir Putins dåvarande utrikesminister Sergej Lavrov. 

Att Sveriges agerande skulle destabilisera Östersjön.

Även om Sparre ursprungligen kommer från Pierre Schoris tradition och varit den utredningssekreterare som satte ramarna för det som senare kom att utvecklas till den socialdemokratiska Mellanösternpolitiken och utnämningen är ett ur ett ideologiskt perspektiv naturligt steg är rockade anmärkningsvärd.

Relaterat: Dialoginstitutet – Schoris beställningsjobb

Som kontaktpunkt mellan Sipri och UD utsåg Billström tidigare kanslirådet Peter Weiderud (S), tidigare direktör för Mellanösterninstitutet när det låg i Alexandria innan Egypten beordrade en stängning. Weiderud är tidigare ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och en av Carin Jämtins närmaste rådgivare under hennes tid som biståndsminister.

Relaterat: Så mörklade S skälen till Alexandriainstitutets nedläggning