Nidal Shoukeir, professor i strategisk kommunikation och regeringsrelationer i Paris, menar att situationen i Persiska viken kastats in i en stark förändring av maktbalansen efter det att president Biden övergivit många av de löften och säkerhetsgarantier USA tidigare utfäst. Regionen står inför en förestående revolution mot USA:s hegemoni i där flera länder söker sig andra vägar. Som till samarbeten med Kina och Ryssland.

De senaste attackerna och slagväxlingen i Röda havet mellan de av Iran stödda Houthi-rebellerna och USA har väckt oro över Washingtons politik i regionen. Dessa händelser väcker många frågor om USA:s inflytande, särskilt som vissa hävdar att houthimilisens aktioner har kastat USA, som är en betydande aktör i regionen, ur balans i detta strategiskt viktiga och globalt känsliga område.

Före dessa händelser genomfördes diskussioner i det tysta om USA:s politik i regionen. Särskilt anmärkningsvärt var president Joe Bidens administrations tydliga fokusering vid den Islamiska republiken Iran och dess anslutna Houthi-grupp på bekostnad av Gulfländerns behov. I synnerhet konungagariket Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, UAE.

Ingen i Gulfstaterna eller Persiska viken har idag glömt bort att ett av de första besluten från Biden-administrationen var att ta bort houthi-milisen från den amerikanska listan över terroristorgaanisationer. Ett beslut som genomfördes vid en tidpunkt då milisens drönare och ballistiska missiler riktades mot städer i Saudiarabien och UAE. 

Regeringarna i Riyadh och Abu Dhabi minns även hur president Biden avbröt och sköt upp vapenavtal som hade undertecknats med dem bara någraaa månader tidigare av president Donald Trump, och hur den efterträdande demokratiska administrationen vägrade att stödja dem i Jemenkriget.

Viktigast av allt är att länderna i Gulfens minne fortfarande är färskt med Bidens administrations fokus och engagemang i Teheran och hans försök att återuppliva kärnkraftsavtalet till varje pris, utan att konsultera Gulf-staterna eller ens överväga deras säkerhetsproblem. Problem och hot som Washington var tänkt att skydda.

De pågående slagväxlingarna i Röda havet, USA:s direkta inblandning och nödvändigheten av att rikta sig mot houthierna har utan tvekan fört fram denna fråga i förgrunden och därmed avslutat den långvariga tystnaden kring problemen och hoten.

Den amerikanska förvirringen i skyddet av den fria sjöfarten i Röda havet har varit uppenbar de senaste dagarna. Sammanhanget med de senaste händelserna visade att Washington,  som supermakt, inte kan påverka Teheran eller dess associerade  houthi-milis. En milis som vissa anklagar Biden-administrationen för att ge den legitimitet som de desperat behövde. 

Dessutom verkar den nuvarande demokratiska administrationen oförmögen att säkra politiskt och militärt stöd för den internationella koalition USA leder under namnet “Prosperity Guardian”. Något som förstärks med en internationell och regional tvekan och till och med vägran från någon betydande Gulfstat att ansluta sig till.

Det är uppenbart att situtationen i regionen idag skiljer sig mycket från vad den var hösten 2020 när Joe Biden valdes till USA:s president. Den demokratiske presidentens politik, särskilt strategin för ett tillbakadragande från regionen, har drivit Gulfstaterna mot nya samarbeten långt från Washington.

Huvudproblemet idag är att denna demokratiska administration, som har förlorat mycket av sin trovärdighet i Gulfen, framstår som motsägelsefull och frikopplad från den nya verklighet som råder. 

I ett dramatiskt utspel försöker USA idag övertyga Gulfstaterna om åtgärder som var brådskande krav från deras sida igår. Ironiskt nog är detta samma steg som inte bara tidigare avvisades av Biden-administrationen som tidigare valde att röra sig långt i motsatt riktning, oavsett om det gällde att konfrontera houthierna eller det iranska hotet i regionen.

De som analyserar situationen i dag ser tydligt att regionen befinner sig i en ny och annorlunda verklighet, full av snabba förändringar och omvandlingar. Denna nya verklighet är fylld av realism och förändring, kännetecknad av oberoende, självtillit och att röra sig bort från ett absolut beroende av Washington och dess regionala och internationella avvägningar. 

Den nuvarande strategin bygger främst på att nollställa problem, bygga broar och diversifiera partnerskap med många länder, inklusive de som konkurrerar med Washington. Som till exempel Ryssland och Kina. Särskilt Kina som märkbart och strategiskt bearbetat regionen de senaste åren.

Men viktigast av allt, i denna nya verklighet verkar den amerikanska närvaron i Gulfregionen inte vara tongivande. Skillnaden i ståndpunkter mellan Biden-administrationen och Gulfstaterna, särskilt Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, har nått ett stadium som inte längre kan bortses i från. Man kan säga att tillgången för sjöfarart till och i Röda havet bara är en liten del av berget av tvister mellan de två parterna, vars topp börjar dyka upp över ytan.

Skillnaden mellan Gulf-huvudstäderna och Washington är stor och stor och består av motstridiga intressen. 

Detta är uppenbart genom motsägelsefulla positioner i flera grundläggande regionala och internationella frågor såsom kriget i Gaza, kriget i Ukraina, partnerskap med Kina, närmandet och relationerna till och BRICS-staterna, oljepolitik och till och med förhållandet med Teheran.

Därför är frågan som uppstår i dag vart är de Gulf-amerikanska relationerna på väg? Och i vilket sammanhang kan eller ska denna motsättning i positioner placeras? 

Är det bara en naturlig förändring kopplad till de aktuella förändringarna i regionen, eller kommer det i samband med Gulf-staternas ”setting the accounts” med president Bidens administration, eller är det verkligen som vissa säger, en vidare uppgörelse med det amerikanska arvet och inflytandet i regionen?

Nidal Shoukeir

Denna artikel publicerades först i den franska tidskriften “L’Opinion” samt i Financial Express.