Tystnad kring Europas gasberoende av Ryssland

Samtidigt som Ukrainas militär slår hårdare mot Rysslands energiproduktion fortsätter EU-länder att köpa rysk gas. För att förstå hur detta kunnat fortgå trots vetskapen om Rysslands expansiva ambitioner sedan invasionen av Krim finns det ett handfull aktörers agerande som måste granskas mer ingående.
Samtidigt som Ukrainas militär slår hårdare mot Rysslands energiproduktion fortsätter EU-länder att köpa rysk gas. Gasen leds vidare i det europeiska nätet. Enligt experter beskrivs situationen i en artikel i DN som politiskt ohållbar.
– Det är helt obegripligt, säger Torbjörn Becker, chef för Östeuropeiska Institutet vid Handelshögskolan.
Vad som inte riktigt framgår, och som kommer att krävas, är hur Europa och Sverige hamnade i denna beroendeställning av ett revanschistiskt och aggressivt Ryssland. Ett Ryssland som ytterst drivs av att återskapa en territoriell dominans som kan spåras tillbaka till Peter den Store.
EU:s beroende av rysk naturgas har historiskt sett förstärkts av politiska beslut att fasa ut andra energikällor som brunkol (en typ av kol med höga koldioxidutsläpp) och kärnkraft, främst driven av klimatmål, säkerhetsoro för tekniken samt energiomställningspolitik.
Vakuum i energiförsörjningen fylls av maktspel
Utfasningen av dessa energikällor har skapat ett vakuum i energiförsörjningen, där naturgas har fungerat som ett “bryggbränsle” – ett relativt renare alternativ till kol för elproduktion och uppvärmning, och med lägre utsläpp än brunkol och utan kärnkraftens risker. Detta har ökat efterfrågan på importerad gas, där Ryssland länge varit den största leverantören (upp till 45procen av EU:s gasimport 2021).
Orsakssambandet är främst kausalt i en riktning: Utfasningen av brunkol och kärnkraft har bidragit till ökat gasberoende, snarare än tvärtom, eftersom gas har setts som en temporär lösning för att uppnå EU:s klimatmål (minskade utsläpp enligt Parisavtalet) samtidigt som förnybara källor som vind och sol byggs ut. Dock har geopolitiska händelser, som Rysslands invasion av Ukraina 2022, vänt trenden genom EU:s REPowerEU-plan, som syftar till att minska rysk gasimport till under 19% år 2025 via diversifiering, energieffektivisering och ökad förnybar energi. Politiska faktorer som ideologi, befintliga investeringar och beroende av ryska leveranser har också spelat in, vilket har gjort övergången mer komplex.
Av de tre största marknaderna i EU som drivit på för denna utveckling sticker Tyskland ut.
I Tyskland har utfasningen av kärnkraft och kol (inklusive brunkol) drivits fram av en kombination av partier, främst inom ramen för Energiewende-politiken. Den initiala kärnkraftsutfasningen initierades av en koalition mellan Socialdemokraterna (SPD) och De Gröna (Bündnis 90/Die Grünen), medan kolutfasningen har stöds av en bredare koalition inklusive Kristdemokraterna (CDU/CSU), SPD och De Gröna.
Relaterat: Samhällsfarlig aktivism etablerad på myndigheter
Gerhard Schröder (SPD, förbundskansler 1998–2005) var nyckelfigur i den första utfasningslagen 2002. Angela Merkel (CDU, förbundskansler 2005–2021) stod för den avgörande accelerationen 2011, trots tidigare motstånd. Bland De Gröna har ledare som Joschka Fischer (utrikesminister under Schröder) och senare Annalena Baerbock och Robert Habeck varit pådrivande, men inga specifika politiker sticker ut lika tydligt som Schröder och Merkel.
Relationen mellan Gerhard Schröder, Tysklands förbundskansler (SPD) 1998–2005, och Vladimir Putin, Rysslands president, kan beskrivas som nära, både personligt och professionellt, med betydande politiska och ekonomiska dimensioner. Under Schröders tid som kansler utvecklades en vänskaplig relation med Putin, driven av strategiska intressen kring energi och handel mellan Tyskland och Ryssland. Denna relation har fortsatt efter Schröders politiska karriär, särskilt genom hans engagemang i ryska energibolag.
Schröders relation till Putin är en blandning av strategiskt samarbete under hans kanslerstid och personlig vänskap som fortsatt genom hans engagemang i ryska energibolag. Detta har haft betydande konsekvenser för Tysklands energipolitik och dess beroende av rysk gas, vilket förstärktes av Schröders beslut kring Nord Stream.
Det finns även en svensk dimension.
Den svenska dimensionen
Den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts roll i Nord Stream-projektet var komplex och omdebatterad, främst präglad av hans position som Sveriges utrikesminister (2006–2014) och hans tidigare engagemang i näringslivet, särskilt som styrelseledamot i Vostok Nafta, ett investmentbolag med kopplingar till ryska Gazprom, som var huvudägare av Nord Stream. Värdet på de aktieoptioner som Bildt fick som ersättning för sitt arbete fick sin indirekta värdeökning i relation till hur Schröder och Putin utvecklade Nord Stream.
Relaterat: Så spelade regeringen Löfven bort den svenska energiberedskapen
Som utrikesminister under den borgerliga regeringen (2006–2014) var Bildt involverad i processen kring Sveriges godkännande av Nord Stream 1, den ryska gasledningen som drogs genom Sveriges ekonomiska zon i Östersjön 2009. Hans roll var inte direkt beslutsfattande, då Nord Stream-beslutet formellt hanterades enligt FN:s havsrättskonvention.
Kritiker, inklusive Försvarsmakten och dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg, uttryckte oro för att Nord Stream ökade säkerhetspolitiska risker för Sverige, särskilt genom närheten till Gotland. Bildt har hävdat att regeringen hanterade dessa frågor enligt juridiska rekommendationer och att han själv undvek jävsrisker. Vilket inte visade sig stämma med hans optioner i Vostok Nafta.
Kritiken mot Bildt har förstärkts i efterhand, särskilt då Nord Stream-projekten setts som ett verktyg för rysk geopolitisk påverkan, vilket blev tydligt efter 2014 och 2022.
Relaterat: Därför är Rebellmammorna en säkerhetsrisk