Ledarsidornas granskning av ambassadörers sidoverksamhet har präglats av en del problem. Det underlag som UD lämnat ut är långt ifrån komplett och vissa handlingar har helt eller delvis sekretessmarkerats av departementet. Men det finns tillräckligt med information som tyder på att den kan finnas ett behov av en extern oberoende granskning av t.ex Riksrevisionen.  

UD är då skyldiga att öppna såväl diarium som andra arkiv för att skapa en helhetsbild åt andra att gå vidare med.

Utrikesdepartementet intar en särställning i den svenska statsförvaltingen. Inte bara är departementet även en myndighet, vilket innebär att statsrådet även har en myndighetschefs ställning med den självständighet som råder i relation till regeringen. Departementet skall även producera utrikespolitik. Utrikespolitik är i regel åsikter som är mer eller mindre präglade av politiska ideologier.

Den ideologi som kanske är mest framträdande är den variant på postmarxism som infördes på UD under bland annat Pierre Schoris, men även av andra,  tid som kabinettssekreterare och biståndsminister.

Relaterat: 261-listan – En lång historia

Detta innebär att för att få ett väloljat maskineri så underlättas detta av att huvuddelen av de opolitiska tjänstemännen antingen förstår eller delar den politiska ledningens åsikter. Det underlättar i sådana fall produktionen av utrikespolitiska åsikter och ställningstaganden i bi- och multilaterala sammanhang. 

Som verktyg för detta förfogar regeringen över utnämningsmakten. Riksdagen har inga verktyg för att påverka utnämningen av i detta fall UD:s underligande myndighetschefer, ambassadörer och andra officiella företrädarre för Sverige. Många av de mest lojala opolitiska politiska tjänstemän blir belönade med titlar och tjänster, andra premieras genom tillstånd att bedriva sidoverksamhet.

En överrepresentation av de mest övertygade, lojala och påhittiga belönas med både och.

Relaterat: Utnämningsmakten drivs till sin spets på Utrikesdepartementet

Likt alla andra statliga tjänstemän har dessa myndighetschefer en tvingande lagstiftning att förhålla sig till, Lagen om offentlig anställning, som i sin sjunde paragraf reglerar villkoren för sidouppdrag utanför tjänsten. UD har sedan 1999, enligt diariet, registrerat 105 ansökningar från personal som anmält eller på annat sätt sökt tillstånd för sidoverksamhet.

Denna förteckning, som i och med att den begärts ut av Ledarsidorna är en offentlig handling, är dock inte komplett. Ledarsidorna har haft vetskap om ett antal ärenden till som begärts ut i särskild ordning vilket visar på att UD inte har full överblick över vilka anställda som bedriver sidoverksamhet. Eller valt att inte redovisa samtliga.

Bland annat saknas en tidigare presschefs ansökan om att bedriva en artistagentur och eventbolag i sammanställningen. Dessa handlingar lämnades ut förs i en separat detaljerad begäran.

I underlaget, som domineras av harmlösa åtaganden såsom styrelseledamot i bostadsättsföreningar, idrottsföreningar eller make/makas företag i helt andra brancher, har flera av ansökningarna antingen sekretessmarkerats (av helt legitima skäl). Ur ansökningarna kan framhållas att den förre kabinettssekreteraren Annika Söder (S) drog tillbaka sin kandidatur inför ett ordförandeskap i Rädda Barnen efter att rättschefen påtalat att hon riskerade att hamna i en jävssituation i sin roll som departementsråd.

Andra sökanden har dock inte hörsammat motsvarande diskret formulerade invändningar eller varningar från rättschefen utan valt att gå vidare med ett sidouppdrag som över tid riskerat att hamna i konflikt med den anställdes huvudsakliga verksamhet vid departementet.

Relaterat: De utvalda – Ambassadörerna som extraknäcker

Men ett iögonfallande antal av ansökningarna och de eventuella besluten har UD valt att inte lämna ut. De omgärdas enligt UD av sekretess trots att dessa berör myndighetschefers och offentliganställdas sidoverksamhet.

Det är därmed omöjligt att utvöver några av de redovisade exemplen med ambassadörerna Jon Åström Gröndahl, Helena Rietz, Jens Odlander, Charlotta Ozaki Macias samt Peter Weiderud bedöma eller analysera effekterna av UD:s personalpolicy i bredare termer. Framför allt i relation till Lagen om offentlig anställnings sjunde paragraf.

Som extramaterial för prenumeranter redovisar Ledarsidorna hela den lista som UD valt att lämna ut. Men den är, vilket påtalats, långt ifrån komplett och en mer fullödig förteckning kan bara upprättas om Riksrevisionen alternativt annan part med ett brett eller tillräckligt starkt mandat genomför en självständig granskning. 

UD är då skyldiga att öppna såväl diarium som andra arkiv för att skapa en helhetsbild för andra att eventuellt gå vidare med. Eller låta leva vidare med dagens ordning intakt.