Den fristående uppföljaren till “Islamismen i Sverige”, som går under arbetsnamnet “Ur Askan” närmare sig sitt färdigställande för korrektur och sättning. Idag publiceras till slut förordet. Boken blir en annan bok. Som inte handlar om islamism utan något helt annat. Den sammantagna rörelse som reste sig igen efter andra världskrigets slut och murens fall.

En rörelse och ett moment som världen aldrig tidigare fått erfara.

Artikeln som ljudfil:

Jag kommer inte crowd-finansiera projektet men du får gärna bidra genom att bli prenumerant på Ledarsidorna. Förbeställning kommer bli möjlig när manus är sänt till korrektur och sättning.

Vill du stödja mig i slutspurten på annat sätt, förvärva då ett exemplar av “Vilks Censored” eller köp ett signerat exemplar av “Islamismen i Sverige”.

Information om “Vilks Censored” finner du i artikeln i länken.

God Jul önskar författaren och redaktören

Johan Westerholm

Ahlströmska skolan, Stockholm, mars 1979 

Det är i mars 1979, eller kanske var det i april? Den första vårsolen silar sig in i klass- rummet genom de tunna gardinerna, och vi sitter i klassrummet och har lektion i tyska. Jag går det naturvetenskapliga programmet på den numera nedlagda Ahlströmska skolan, på Östermalm i Stockholm. Idag är det Carlssons skola som huserar i lokalerna, och även om byggnaden idag hyser en privatskola är elevklientelet i stort sett detsamma.

Vi bor alla på Östermalm. I en sluten värld som avgränsas av Strandvägen i söder via Birger Jarlsgatan, Engelbrektsgatan, Valhallavägen och för att knytas ihop med Oxenstiernsgatan. En sluten värld. Allt utanför den var fientligt territorium. Medelklass eller övre medelklass men samtidigt inte. I gatuhusen bodde de mer välsituerade familjerna, i gårdshusen bodde arbetarfamiljerna. 

En mix som inte finns kvar idag, men som fungerade då. På dagen slogs vi som alla andra barn med varandra på skolgårdarna, och på eftermiddagar och helger umgicks barnen på innergårdarna oavsett klasstillhörighet.

Östermalm var redan då en stadsdel som präglades av en akademisk och samhällelig elit av något slag. Föräldrarna var officerare, läkare, ingenjörer, chefsekonomer och företagsledare av olika slag. Vid tiden tillämpades närhetsprincipen strikt. Barnen kom att blandas i den skola som låg närmast om de inte gick i en privatskola.

Jag sitter och tittar ut genom klassrumsfönstret. På solen, och med den värme som kommer. Med löften om ett långt sommarlov. Ett långt sommarlov med segling och festande.

Tyska. Utrist. Det är först på senare år jag kom att uppskatta språket, och se nyttan med det. En av lärarna kallades “Caligula”. Endast med bäring på hans pedagogik de dagar han hade migrän med hänvisning till Stig Järrels rolltolkning i filmen “Hets”.En svensk filmklassiker, men för mig på ett personligt plan en gestaltning över några av mina lärare i den miljö jag växte upp i.

En annan kallades för för ”Draken”. Inte bara för hennes tysk-klingande efternamn, som gav de associationerna, utan även för hennes form av närliggande pedagogik.  Jag hade henne i tyska.

Jag rycks tillbaka till verkligheten av att vår andra tysklärare började tala. En tysklärare väsentligt mildare i tonen, men hon hade ingenting som gjorde att mitt intresse för ämnet ökade. Snarare tvärtom. En rest från studentrevolten och kårhusockupationen tio år tidigare. Inte ens den slutna överklassmiljön gick opåverkad ur de skälvningarna. Ingen annan journalist har genom sin karriär kommit att gestalta de strömningarna så tydligt som Jan Guillou.

Jag minns bara att hon hade tydliga marxistiska sympatier och bar Mahjong-kläder. Modet för dagen i vänsterkretsar. Mjuka kläder i grälla färger med stora blommor i mönstren. Vi skulle få information om det utbytesprogram som fanns för svenska gymnasieelever på östtyska universitet. Vi erbjöds att söka stipendier för att kunna studera tyska under sommarlovet, vid universiteten i bland annat Peenemünde och Dresden. Tre veckors studier.

Vad jag vill minnas hoppade två eller tre av mina klasskamrater på erbjudandet. Själv ägnade jag det inte så mycket tanke utan gick istället in i sommarlovet med en tvåa i tyska. Jag var nog en av de som borde läst ha upp ämnet, men ägnade istället tankarna mer åt segling.

Det var först många år senare, under min tid som underrättelseofficer, som jag fick anledning att gå tillbaka i tiden och leta fram denna episod ur mitt minne. 

Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken Deutsche Demokratische Republik, (DDR), var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupa- tionszonen av Tyskland. Landet var medlem i både Warszawapakten och Comecon. Staten upphörde att existera den 3 oktober 1990, då dess delstater som tidigare under året hade ansökt om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) återförenades med Västtyskland. I dagligt tal kallas det enade landet för Tyskland. Det officiella namnet är Förbundsrepubliken Tyskland.

Redan 1949, samma år som DDR bildades, började landet att samarbeta med Sveri- ge. Till en början informellt, eftersom Sverige inte erkände Östtyskland förrän 1972. Först i tur, av områdena för samarbete stod kulturen. Nästa område var utbildnings- sektorn. Ingenting som uppfattades som något konstigt, med tanke på det omfattande utbytet kring utbildningsfrågor mellan Sverige och Tyskland före andra världskriget.

Drivande i kontakterna med DDR var Stellan Arvidsson. En socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm, ledande skolreformator, tyskvän, kamrat med statsminister Tage Erlander sedan studietiden i Lund och den svenska enhetsskolans arkitekt.

Stellan Arvidsson såg DDR som ett mönsterland. Arvidsson kritiserade aldrig DDR och för honom var det en personlig tragedi när muren föll 1989, berättar professor Birgitta Almgren, som i boken ”Inte bara Stasi” kartlagt Sveriges samarbete med DDR. Stellan Arvidsson delade sitt engagemang för DDR med sin livskamrat Britta Stenholm, skoldirektör i Täby och utredare vid bland annat Skolöverstyrelsen och Utbild- ningsdepartementet. Paret var dominerande i Vänskapsförbundet Sverige– DDR. När Arvidsson avgick efter 20 år på ordförandeposten efterträddes han av den tidigare biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon.

Samme biskop som prästvigde ärkebiskop Antje Jackelén som i sin tur haft en Stasi- agent som lärare och mentor. Aleksander Radler.

Svenska kyrkan och DDR. När religionen möter politiken och till slut gifter sig. Inflytandet från kommunistiska ideal och rörelsere var så stort att en biskop menade att den kinesiska kulturrevolutionen visade vägen till Guds rike. En präst hävdade att palestinierna hade rätt – Israel skulle raderas från kartan.

För DDR var paret Arvidsson/Stenholms inflytande i svensk utbildningspolitik avgörande. Den unga sovjettrogna kommunistdiktaturen såg det alliansfria Sverige som ett så kallat tyngdpunktsland – Schwerpunktsland – en buffertstat mellan öst- och väst, och som det var av största betydelse att påverka politiskt. Det styrks även av att antalet dokumenterade Stasi-rapporter från Sverige klart överstiger rapporteringen från de övriga nordiska länderna.

Ett centralt politiskt område utöver kulturen var skolan. När den svenska riksdagens utbildningsutskott 1967 besökte Östtyskland så fick de en föredragning av sina värdar om principerna bakom DDR:s utbildningssystem.

Västtyska Goethe-institutet tävlade med DDR:s Kulturcentrum om att förse svenska skolor med material och lockande anbud – besök av tyska lektorer, stipendier, resebi- drag till både Öst- och Västtyskland och läromedel. Anbud som omfattade präster, svenska lärare och elever.

Åren efter DDR:s fall öppnades arkiven, och det avslöjades hur den tyska säkerhetstjänsten Stasi i detalj kontrollerat och kartlagt landets medborgare. Men även utlänningar kontrollerades och registrerades. Alla som på något sätt haft en relation med DDR. De flesta svenska lärare, studenter och annan skolpersonal som åkte till DDR finns omnämnda i arkiven men även andra yrkesgrupper. Vissa har regelrätta akter.

Jag rycks tillbaka till klassrummet. Ner i kärlet av minnen. Jag kommer ihåg hur jag reagerade på hur en av mina klasskamrater kom att förändras efter sin sommarvistelse i DDR. Inte mycket, men något hade hänt. 

Knappt märkbart men ändå små detaljer. Som att han helt plötsligt en dag hade på sig en Palestina-sjal. Det var kallt ute så ingen reagerade väl nämnvärt mer än vi tyckte det var lite roligt. En provokativ detalj i en burgen konservativ miljö som annars präglades av en vänligt sinnad atmosfär i relation till staten Israel. Sedan kom något annat. Yassir Arafat, PLO och Svarta Sepbember kom in i hans intressesfär sommaren efter. När han varit på återbesök för att förfina sina kunskaper i tyska.

I periferin fanns några år äldre skolkamrater. Rote Arme Fraktione, Viet Cong, ANC och flera andra frihetsrörelser nämndes inte sällan med en romantisk beundran. Birgitta Dahl, Mona Sahlin, Anna Lindh nämndes i samma andetag som ledare för något nytt.

En östtysk flickvän på distans nämndes i förbifarten. Jag förstod att något hade hänt med honom. Jag tänkte att flickvännen måste vara något helt enastående. Vidden av förändringen insåg jag först flera år senare.

Jag blev aldrig del av det nya. Det intresserade mig inte då. Men nu.

Vi tappade kontakten, eftersom jag själv avbröt det svenska gymnasiet för ett utbytesår i USA. Några år senare, när jag själv valt officersyrket, fick jag reda på att min gamla skolkamrat börjat en karriär inom public service. Även det förvånade mig då han under gymnasietiden aldrig visat något som helst intresse för kultur, media och journalistik. Min spontana reaktion då var att folk förändras med åren. Det är så lite man egentligen vet om en människa.

Men ändå var det något som skavde.

DDR är inte ointressant för Sveriges relationer med det Muslimska brödraskapet. För vissa är DDR bara en parentes i historien, men för svenskt vidkommande visar det sig att just denna statsbildning, och inte minst dess underrättelsestruktur, varit avgörande för inte bara den sovjetorienterade postmarxismens fotfäste i socialdemokratin och Sverige. Denna statsbildning och dess nätverk visar sig vara en av förutsättningarna för det Muslimska brödraskapets första stapplande, men samtidigt medvetna och fokuserade steg in i det fria väst.

Idag är det få, om ens någon utöver professor Birgitta Almgren, den tidigare chefen för kontraspionaget på Säpo Olof Frånstedt, docent Johan Sundeen och UD:s tidigare folkrättslige expert Bo Theutenberg, som reflekterat närmare över vilka spår denna repressiva stat lämnat efter sig. Avtrycken finns där. De frön som såddes är idag mog- na nog att skördas som frukter, 30 år efter att DDR upplöstes som stat.

I samband med Tysklands återförening framkom det att den östtyska säkerhetspolisen Stasi aktivt stött västtyska vänster-terrorister ekonomiskt och logistiskt. Flera medlemmar ur RAF (Röda armé-fraktionen) gömde sig dessutom i DDR under jakten på dem i väst. Men även PLO och Yassir Arafat kom att ingå i denna sfär med DDR och Stasi som högsta beskyddare. Arafat och PLO hade inte bara nära vänskapsband med DDR. Det visar sig att Muslimska brödraskapet haft en god nytta av DDR.

Mannen som byggde Berlinmuren 1961, Erich Honecker, var även han en nära vän och allierad. Honecker var Tyska socialistiska enhetspartiets förstesekreterare och därmed Östtysklands (DDR) politiske ledare 1971-1989 och statsöverhuvud 1976-1989.

PLO-ledaren Yassir Arafat avlade flera ”vänskapsbesök” hos Östtysklands diktator. Även så sent som på Östtysklands 40-årsfirande den 6-7 oktober 1989, där Honecker högtidligt upprepade att muren skulle stå kvar i minst 40 år till, om inte 100. 

Med Yassir Arafat kom det Muslimska brödraskapet att etablera nära vänskapsband med DDR. Yassir Arafat var inte bara PLO:s och al Fatahs obestridde ledare. Han var även sedan 1950-talet en företrädare för Brödraskapet. Arafat hade inte bara ide- ologiska band till denna rörelse utan även fysiska. Med ingen mindre än den stormufti i Jerusalem som haft de tätaste och varmaste vänskapsbanden med nazismens Tredje rike, Haj Amin al-Husseini.

Amin al-Husseini innehade två höga ämbeten; han var stormufti av Jerusalem och ordförande för det Muslimska högsta rådet och kom senare att bli general i tyska SS.

Haj Amin uppmanade 1947 sina följare att döda judarna och israelerna i en jihad, ett heligt krig. Ett krig som kom att sluta i en katastrof för araberna i Palestina, och en skam för Haj Amin. Han avslutade sina dagar i landsflykt, i Beirut. Marinerad i sitt hat mot judarna.

Sedan Muftin Haj Amin avsattes, och det Muslimska brödraskapets makt tillfälligt bröts, fick dess mest mest extrema anhängare ett starkt inflytande på de mer moderna terroristorganisationerna. Band som både är både genom släktband och ideologiska. Yassir Arafat, ledare för Al Fatah (moderorganisationen till Svarta September), var inte bara medlem i det Muslimska brödraskapet. Arafat var även del av al Husseinis klan genom att Arafats far var ingift kusin till stormuftin.

Jag rycks åter ner i kärlet med minnen. Tonåren, och åren på olika lärosäten, formar oss alla på olika sätt. Det är den period i livet då vi söker en egen identitet och när vi är som mest formbara.

I J.K. Rowlings böcker om trollkarlen Harry Potter och hans studier vid Hogwarts ställer huvudkaraktären Potter frågan till sin rektor, professor Albus Dumbledore, om varför Dumbledore inte blev Trolldomsminister istället. Som Trolldomsminister skulle Dumbledore få mer makt, menade Potter.

Dumbledores svar till Potter är lika självklart som enkelt.

”Som Trolldomsminister kan jag bara påverka nuet och kanske den närmaste framtiden. Men som lärare kommer mina idéer och tankar kunna överleva i generationer.”

Åter till klassrummet i Ahlströmska skolan. En skolkamrat kommer efterföljande termin tillbaka från sommarstudierna i östtyska Penemünde. En tysk flickvän på distans. En palestinasjal. Arafat. En karriär inom Public Service. En annan skolkamrat som deltog i de östtyska sommarstudierna hamnade på UD. En tredje gick in i politiken. En fjärde blev prästvigd i Svenska kyrkan. Vi är alla i femtio- och sextioårsåldern idag.

Det här är inte en bok om islam, lika lite som ”Islamismen i Sverige” var det.

Detta är en bok om hur en fascistisk ideologi kom att resa sig ur askan, efter den förnedring som 1948 års krig mot judarna kom att innebära för det Muslimska brödraskapet. En bok om hur denna rörelse sökt sig till andra radikala rörelser och bildat ett unikt moment. En konsolidering av fascistiska totalitära övertygelser som saknar historiskt motstycke.

I en tidsålder som sammanfaller med min uppväxt och i stora delar löper parallellt med mitt liv. Jag får egna upplevelser av den utan att där och då förstå vad jag är med om. Utan först i efterhand inser vidden av vad jag sett en liten del av.

Ett moment som idag kan skörda frukterna av inte bara sina egna handlingar, utan även av det strategiska vägval som samarbetet med det forna DDR kom att innebära. För även om DDR endast finns kvar i historieböckerna som stat så lever nätverken och ideologierna vidare med en postmarxistisk ideologi i grunden som gift sig med Brödraskapets fascism.

Trettio år efter DDR:s slutliga kollaps skördar det Muslimska brödraskapet frukterna av sitt arbete tillsammans med en annan rörelse som rest sig ur askan. 68-rörelsen. En rörelse kontrollerad av Kreml som aldrig dog ut eller tynade bort. Utan kom att övervintra för att sedan återuppstå i våra dagar.

Det är vad den här boken handlar om.