Justitieminister Gunnar Strömmer (M) menar att helgen med tidigare aldrig skådat våld i huvudstaden har varit exceptionell. Men det är inte exceptionellt. Vi är vid den punkt den lille mannen, den armeniske advokaten och tidigare libanesiske ministern Karim Pakradouni sade att vi skulle komma till när jag träffade honom i Beirut 2016. Han såg det komma för sju år sedan.

Helgen inleddes under fredagen med att Stockholmspolisen på en presskonferens och utlovade insatser för att bryta våldsspiralen i regionen. Bland annat dräneras övriga landet på poliser då Stockholm slukar alla, såväl tillgängliga som otillgängliga resurser. Men ingenting tycks hjälpa, bara timmarna efter pressträffen inleddes en helg som dränker huvudstaden i våld och ond bråd död. 

Klockan 18:05 sköts mot en lägenhet i Fruängen och timmen efter kraschade en bil efter en polisjakt på två misstänkta unga män. I bilen fann polisen sedan automatvapen. Senare under kvällen kom de första dödsfallet efter en skjutning i Solna. Och så fortsatte sedan helgen.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) var på lördagen på plats i Solna och menade i en kommentar till DN att

– Det råder ingen tvekan om att det senaste dygnet sticker ut på ett väldigt problematiskt sätt.

…

– Det här är ett exceptionellt dygn som dessvärre sker mot bakgrund av ett par exceptionella veckor som i sin tur sker i ljuset av ett exceptionellt år.

Endast de geografiska närheten till makten skiljer

Men det exceptionella i huvudstaden är sedan flera år vardag i många delar eller områden i landet. Det enda som skiljer den här gången är att våldet har krupit in närmare Stockholms innerstad. Utvecklingen är inte heller exceptionell. Den är en logisk konsekvens av en rad med händelser och inte minst politiska beslut. Politiska beslut som inget riksdagsparti förutom möjligen Sverigedemokraterna kommer undan ansvaret för. Och som gäller alla politiska nivåer.

Relaterat: Bombdådet i Göteborg: Verkligheten stämmer inte med kartan

Polisen själva har varit en del av utvecklingen där ansvaret vilar tungt på inte minst den rikspolischef som ansvarade för omorganisationen, Dan Eliasson, och dagens ledning. Den nyss omplacerade underrättelsechefen vid NOA, Linda Staaf är ett exempel. Under hennes åtta år som underättelsechef såg hon inte dagens utveckling komma, lika lite som den tidigare statsmininstern Stefan Löfven såg det komma. Och frågan är hur mycket dagens regering själva förstår när man som Strömmer menar ett specifikt dygn varit exceptionellt.

Relaterat: Polisen som inte såg det komma

Han har bara sett slutet på början. Det kommer mera. Och det kommer komma mera under minst en tjugo-årsperiod till.

Gårdagens gängstrukturer och ”operativa” ledningar för bland annat narkotikahandeln sitter idag anhållna, häktade eller i fängelse. Såvida de inte redan är döda. De ersätts i snabb takt med nya förmågor som fyller tomrummen och empiri har visat att dessa besitter ett högre våldskapital än den generation de ersätter. Och då många av dem är inrikesfödda med en eller ofta två utrikesfödda föräldrar tar de med sig det sämsta in i det svenska samhället.

En vanföreställning eller vantolkningar om sin egen klankultur och klanlogik parat med i många fall låga kunskaper om hur det svenska samhället fungerar. De lämnar en fungerande kontext, klanen är människans äldsta organisationsform och det finns i grunden ingenting ont i detta, men förmår inte ta sig in i det svenska på rätt sätt. Då återstår fredlösheten i ett ingenmansland. Då organiseras nya klaner med andra drivkrafter – sociala, kriminella eller religiösa.

Med klaner i upplösningstillstånd i en blandning av utanförskap och individernas oförmåga att ta sig in i det svenska klanlösa samhället uppstår en situation som visat sig vara bland det farligaste som finns. Professor Mark S Weiner beskriver denna logik i ”Rule of the Clan” i sitt förord. I gränslandet mellan de olika stegen till slutlig upplösning och assimilering finns inga fungerande strukturer eller regler. I gränslandet skapar människan nya. Det visar all empiri.  Och det är bland annat det som ingen i svensk ansvarsposition kunde se komma. Trots att kunskapen fanns.

Journalisten Per Brinkemo är en som i det näramste skrikit sig hes för att få folk att förstå. Han har sällskap av ett fåtal andra. Alla har de förklarats vara halvnazister och rasister av vänsterliberala och högerliberala opinionsbildare. Cancel-culture är ett begrepp som växte fram under dessa år. Och det resulterade i att ingen såg, eller ville se, det komma.

Inte Stefan Löfven, inte Linda Staaf, inte Dan Eliasson. Att som Strömmer säga att ett dygn har varit exceptionellt är inte heller det något tecken på djupare insikter. Möjligen en nyansskillnad, men inte mer än så.

Ett exceptionellt dygn kommer följas av flera exceptionella. Det kan vi vara säkra på.

Vi är där nu. Vid den punkten den lille mannen, den armeniske advokaten och tidigare libanesiske ministern Karim Pakradouni sade att vi skulle komma till när jag träffade honom i Beirut 2016. Den lille mannen bakom det stora skrivbordet. Som överlevt inte bara ett inbördeskrig utan även det senare syriska invasionskriget.

Relaterat: Ett råd i all välmening

Han såg det. Han sa det. Ingen svensk politiker lyssnade. Inte Stefan Löfven, inte Dan Eliasson, inte Linda Staaf, inte någon annan i ansvarsställning i någon egentlig mening.

Men vi är där nu.

Lev med det.