Vipeholmsanstalten det socialdemokratiska folkhemmets mörka sida

Huvudbyggnaden på Vipeholm 2011, idag gymnasieskola. Foto: Tina Frennesson via Wikipedia.
  • Onsdag 23 nov 2022 2022-11-23
E-post

Från början var Vipeholms kaserner avsedda att hysa ett regemente. Men planerna ändrades och byggnaderna stod tomma. Då väckte den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén tanken att inrätta en institution för utvecklingsstörda och efterblivna. Gunnar Hyltén-Cavallius har gått igenom författaren Thomas Kangers forskningsrapport som vittnar om en mörk episod i den svenska humanitära stormaktens historia.

År 2021 presenterade regeringen direktiv för granskning av den politik som förts gentemot samer. Ett syfte är att föreslå åtgärder för upprättelse. Röster har höjts för att även utreda den behandling som staten tidigare utsatte många förståndshandikappade för.

Nyligen publicerade journalisten och författaren Thomas Kanger boken Idiotanstalten. Reportage om ett brott (Kaunitz-Olsson 2021). Han sätter fokus på en institution, Vipeholmsantalten i Lund, och de anmärkningsvärt höga dödstalen under några krigsår.

Redan 1999 gjorde Kanger för teves Kalla fakta ett program om detta. Hans önskan var en statlig utredning, men därav blev intet, kanske på grund av ett antal genmälen från några tunga namn. Bland annat framkastades tanken att hans insats vore en klappjakt på den svenska välfärdsstaten och folkhemmet. Tanken mognade efter hand på att göra förnyade undersökningar i arkiven. Nu är Kanger tillbaka med en studie, där han vill ge de allra svagaste en röst.

Från början var Vipeholms kaserner avsedda att hysa ett regemente. Men planerna ändrades och byggnaderna stod tomma. Då väckte den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén tanken att inrätta en institution för utvecklingsstörda och efterblivna. År 1935 invigdes Vipeholm som en specialanstalt för ”svårskötta och obildbara sinnesslöa”. De hämtades från hela landet, ända från lappmarken i norr. Ett stickspår från stambanan förde patienter in på området.   

Redan från början kom Vipeholms chef, överläkaren Hugo Fröderberg, att sätta sin prägel på verksamheten. Han stannade i 28 år fram till pensioneringen år 1963. Omtalade är kariesexperimenten som pågick på Vipeholm i en tioårsperiod (1945-1955), fast Kanger inte här har fokus på dem. Framställningen kretsar i stället kring Fröderberg, på vad han gjorde och inte gjorde i början av fyrtiotalet. Kanger söker förstå denne läkares bakomliggande hållningar. Varför gick det som det gick, då så många patienter avled nu för åttio år sedan? 

I en notering på äldre dagar skriver Fröderberg:

”Varje nyhet innebär ett experiment. Ett sådant experiment innebar skapandet av Vipeholms sjukhus

[…]

Det gäller ett experiment med människoliv.”

Denne läkare var mycket inriktad på vetenskaplig forskning. Doktor Fröderberg, skriver Thomas Kanger, ”försökte analysera, definiera och klassificera” patienterna i den anda som var samtidens ras- och arvsbiologi. Han skapade en sjugradig skala, i vilken han placerade in sina patienter med hänsyn till bland annat intelligensålder och funktionsduglighet. Grupperna 0 till 3 omfattade ”djup idioti”, grupperna däröver fann mera sympati hos institutionens chef, något som inte gällde de lägsta ”exemplaren”. Nollgruppen var, heter det vidare, ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djur […] de stå rena monstra nära”.

Inga markanta ökningar av dödstalen noterades på svenska sinnessjukhus under krigsåren utom på Vipeholm. Åren 1941-1943  avled 203 manliga patienter, vilket var omkring en fjärdedel av det totala antalet. Doktor Fröderberg rapporterar att överdödligheten faller inom de lägst stående grupperna. ”De kunna avliva plötsligt och oväntat.” I själva verket hade de flesta av dessa dött efter långvarig kraftiga viktminskningar, kan Thomas Kanger visa. Fröderberg förskrev inte längre tilläggskost. Dessutom tog han bort den som fanns. Statens livsmedelskommission meddelade i cirkulär den 19/2 1941, att kroniskt sjuka inte skulle omfattas av de rådande matransoneringarna. Läkare skulle ansöka om extra tilldelningar. Så skedde ej från Vipeholm, konstaterar Kanger och tilläggar att överläkaren i dödsbesked till föräldrar förtiger viktminskningarna.

Hur var allt detta möjligt, frågar författaren.  Grunden var människosynen med prägel av socialdarwinism. Folkhemmets framträdande sociala arkitekter Alva och Gunnar Myrdal publicerade boken Kris i befolkningsfrågan 1934, där bland annat frågan om sterilisering drevs. En sådan behövs, hävdar dessa, ”för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav” och bidra till en radikal utsovring ”av höggradigt livsodugliga individer” (s. 217). 

Det brukar ofta hänvisas till den rådande tidsandan. Men, invänder Kanger, det fanns fler än en tidsanda. Till det kom att det var överhetens perspektiv som härskade. ”De nedre var inte tillfrågade.” Det rådande språkbruket avspeglar framför allt sättet att se på och behandla medmänniskorna. När man stämplade vissa som livsovärdiga, menade man just detta.

Kanger ville gå till botten med det historiska faktum att Vipeholmsanstalten under tre år hade uppseendeväckande höga dödstal bland de allra mest skyddsbehövande. Han sammanfattar sina slutsatser: ”Jag kan nu säga att jag inte finner någonting som på allvar motsäger att chefsläkaren Hugo Fröderberg lät en fjärdedel av sina manliga patienter dö utan att försöka förhindra det.” Samtidigt pekar han på statens roll i sammanhanget. Medicinalstyrelsen borde ha kunnat upptäcka och ingripa. Det är lätt att hålla med Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, som förordat regeringen att initiera en vitbok i denna tragiska händelse. 

Författaren Burcu Sahin har i sin poesi byggt på material från Rasbiologiska institutet i Uppsala, med vilket förbindelser finns till Vipeholms sinnessjukhus. Samme man som var initiativtagare till Vipeholmsanstalten – psykiatern och riksdagsledamoten Alfred Petrén (S) – drev på om ett statligt rasbiologiskt institut, som hade stöd från samtliga partier. Burcu Sahin menar i en intervju (SvD 9/10 2022), att det finns en tendens i bedömningen av Sveriges rasbiologiska arv som kan sammanfattas så: ”Vad som hände var fruktansvärt, men nu har vi gått vidare”. Bearbetningen på ett kollektivt plan saknas fortfarande.   

Thomas Kangers forskningsrapport och skakande bok om vad som hände i Lund bör därför hälsas med tacksamhet. Det är ett hedersamt uttryck för alla människors lika värde. 

 

Gunnar Hyltén-Cavallius

präst emeritus, teol.lic.

 

Ledarsidorna

Ledarsidorna är beroende av er läsare för vår överlevnad. Då vi är motståndare till det statliga  presstödsystemet har vi valt att inte söka detta statsbidrag. Det skulle göra oss beroende av makten vi granskar.

Vi är dock anslutna till det pressetiska systemet samt medlemmar i Publicistklubben.

Som prenumerant och premiumkund har du även tillgång till poddar och hela nyhetsarkivet med över 4 000 artiklar.

Är du redan prenumerant men har svårigheter så kontakta då kundservice på mailen som du finner här.

Du kan pröva på för en krona under 14 dagar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se