Andra klassens araber och kejsaren av Portugallien
En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia. Skapat av Sovjetunionen 1964. Ett folk som utvecklats, mycket av egen försorg och deras ledares vägval till att av sina grannfolk bli ansedda att vara “Andra klassens araber”. Som inte ens Iran vill se på sitt eget territorium.
Kulturjournalisten och krönikören på Aftonbladet, Somar Al Naher beskriver som inbjuden krönikör på DN Ledarredaktion palestiniernas situation ur sitt perspektiv. Hon menar att
Samtidigt som Israel har närmat sig viktiga, tunga länder i Mellanöstern har palestinierna fortfarande inga riktiga bundsförvanter.
I stället har de utnyttjats, förtryckts eller ignorerats – inte minst av arabstaterna.
Al Naher understryker något som inte framkommer i tillräcklig omfattnning om att palestinier, eller palestinska araber, långt ifrån är en homogen grupp. Många av dessa kommer, vilket hon pekar på från bl.a Syrien. Men hon drar inte några slutsatser av detta.
Palestinska araber från Syrien gör med andra ord anspråk på landet som idag är staten Israel (“from the river to the sea”).
Det finns inslag av historierevisionism i al Nahers text. Hon nämner inte det helt avgörande skäl varför Egypten, Jordanien och Kuwait inte vill ha med palestinska araber eller deras företrädare att göra.
Det palestinska sättet att säga “Tack”
Svarta september innebar början till den självvalda isoleringen. Eller när PLO med Yassir Arafat 1970 revolterade och försökte avsätta Jordaniens kung i en statskupp. Det var palestiniernas sätt att tacka det land som försökt ge de palestinska araberna skydd och en framtid.
Jordanien sparkade av lätt insedda skäl ut Yassir Arafat. Han sparkades sedan ut från Libanon av liknande skäl, hans deltagande i det libanesiska inbördeskriget. Trots att han var där som ”gäst”.
De palestinska arabernas öde beseglades av dom själva i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait. Där Yassir Arafat på krigets första dag ställde sig på ockupationsmaktens sida. Likheten med Vidkun Qvisling är uppenbar.
Efter det litar ingen i regionen på en palestinsk arab, eller som dom kallar sig idag: Palestinier. Det är av den anledningen som gränsen mellan Gaza och Egypten är så starkt befäst att den skulle få Berlinmuren att likna ett gistet staket. Egyptierna vill inte gå Jordanien och Libanons öde till mötes. Och inte som Kuwait. När en stat som trots allt gav dom skydd reste sig för att hugga sina välgörare i ryggen när de blev anfallna och ockuperade.
Inget annat arabland litar idag på palestinska araber. Flera av dessa har över tid sparkat ut varje palestinsk arab som ens kan misstänkas ha sympatier för Fatah och Hamas. Vissa har sparkat ut dom som kollektiv i förebyggande syfte.
Empiri förskräcker. De vill inte riskera den inre oro som varje arabland som försökt hjälpa de palestinska araberna tackats med. Inte ens Iran eller Qatar, huvudsakliga finansiärer av palestinsk terror vill se palestinier i någon större omfattning. Av lätt insedda skäl.
Men al Naher har en viktig poäng. Väst målar tavlan i en enda färg; araber som araber. Väst missar nyanserna och jag håller med henne.
Det finns en uppsjö olika arabiska nationella identiteter. Och så finns det de palestinska araberna. Araber som en majoritet av de arabiska nationaliteterna ser som opålitliga och andra klassens araber. Och det har ingenting med vare sig judar eller Israel att göra.
Utan något ännu mer komplext än så. För det palestinska folket är inte ett folk enligt de gängse definitionerna. Det är en produkt av hur främst Kreml i mitten på 1960-talet skapade Yassir Arafat.
Yassir Arafat. Statschefen för en stat utan land, ett land utan folk och ett folk utan gemensam histora. Kejsaren av Portugallien.
Kejsaren av Portugallien
Händelseutvecklingen i Levanten och det forna mandatet Palestina motiverar ett utdrag ur uppföljaren till “Islamismen i Sverige” av Johan Westerholm. Uppföljaren handlar inte om islamism, även om vissa avsnitt tangerar ämnet, utan berör andra och djupare orsakssamband som knyter ihop olika radikala rörelser.
Dagens utdrag ur boken som går under arbetsnamnet “Ur askan” är långt ifrån klart och har inte passerat en redaktör men kan ge några förklaringar till vad som sker idag i staten Israel.
Det finns ingenting som förvånar över huvudtaget att Kreml nu klivit in på Hamas sida. Tvärtom finns det en lång logik i den historien som går tillbaka till ett möte i Kreml 1964. Där det forna Sovjetunionen kom att skapa ett monster.
En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia.
Artikeln som ljudfil är fri, men märk väl, detta är inte den slutliga texten inför bokutgivningen.
Provkapitlet “Kejsaren av Portugallien” i text för prenumeranter.
Vill du ta del av extramaterialet? Bli prenumerant.
Idag får du som prenumerant möjlghet att läsa provkapitlet “Kejsaren av Portugallien” ur min nästkommande bok som kommer ut lagom till jul.
Ledarsidorna är beroende av er läsare för vår överlevnad. Då vi är motståndare till det statliga presstödsystemet har vi valt att inte söka detta statsbidrag. Det skulle göra oss beroende av makten vi granskar.
Vi är dock anslutna till det pressetiska systemet samt medlemmar i Publicistklubben.
Som prenumerant och premiumkund har du även tillgång till poddar och hela nyhetsarkivet med över 4 000 artiklar.
Är du redan prenumerant men har svårigheter så kontakta då kundservice på mailen som du finner här.
Johan Westerholm
